”TILL FLYKT OCH TRÖST.

Introduktionen till de tio böckerna om

Familjen Frånlandsvind,

SpåRätt

och

Kampen mellan

 Neoluddister och Neoidealister.

 

Bok 1. Tio kortromaner.

Av

Victor Rangner.

Hässelby 2017.

 (Den första sidan av Bok 1 skrevs

Den 26 juni år 2015.)

Bok 1. Kortromanerna om Familjen Frånlandsvinds Öden och Äventyr. År 2000 – 2015.

  1. Diamantkattens Hemlighet.                       3
  2. Guldgrisen vid Regnbågens Slut.                  46
  3. Turid anar ugglor i mossen.                      90
  4. Kristins bästa vän.                             136
  5. Familjen Frånlandsvinds Hjärnbruk.               181
  6. Earthstar och Damlaget på Breda Hjärnbruk.       229
  7. Familjen Frånlandsvinds Hjärnbruk hotat!         277
  8. Känner du Gustaf från Dreva Bruk?                325
  9. Kristin och Tor på kärleksresa i Paris.          373
  10. Evert möter Katastrofen.                     420

 

1:1. Diamantkattens hemlighet.

          Har vi fått med allt? Ingen som har glömt nåt?

Fastän det var tidigt på morgonen, så var Rudolf på ett strålande humör.

Han vred om tändnyckeln. Motorn i deras Volkswagen Passat Kombi hummade med en munter ton av förväntan. Någonstans bland trädens grenverk sjöng en koltrast.

De åkte Vanadisvägen ut till Sveavägen och upp mot Wenner-Grens Center, svängde till höger och runt Roslagstullsrondellen. Rudolf och Kristin njöt av utsikten med dimslöjorna över Brunnsviken. Bilen åkte förbi universitetet och Frescati. Allt längre bort från stan och ut till en lugn och skön semestervecka. Dofter från blommor, träd och ängsgräs blåste in genom vidöppna fönster. På gränsen mellan försommaren och sommaren, var luft var morgonluften redan ljummen.

Pappa Rudolf satt bakom ratten. Mamma Kristin satt med bredvid, med boken ”Vägkarta över Sverige” i handskfacket framför sig. Sonen Johan satt i baksätet, beredd med sin nyinköpta gps. Han hade en svag förhoppning om att bevisa apparatens förträfflighet, ifall hans mor skulle säga fel. Bredvid Johan satt lillasyster Turid med Tummen i knät. Hunden, med nosen i vinddraget, spanade och frustade. Tummen var en korsning av jack russel och dansk-svensk gårdshund.

Familjen Frånlandsvind hade valt ut en annorlunda plats, inför årets semestervecka. De skulle hyra en stuga ute på den ö som Rudolf Frånlandsvind hört sägas vara släktens ursprung.

De svängde bort från motorvägen, körde förbi gröna fält, några hästar, en liten bro och kom i god tid fram till bilfärjan innan den skull lägga ut.

Familjen var inrotade storstadsbor, utan några nu levande släktingar i Roslagen. När färjan lagt till, återstod en slingrig väg genom skogen för att, äntligen, vara framme till bryggan där båttaxin väntade. Den som Rudolf beställt i förväg.

Egon, båtens ende kapten och besättning, berättade:

          Det finns en annan familj på ön: familjen Larsson. De kom igår och ska stanna en vecka. De verkar trevliga, med sin unga dotter. Hon är väl ungefär i samma ålder som er son, tror jag. De bor i Västtorp, stugan alldeles intill Knuttorp.

Rudolf backade bilen, med bagageutrymmet närmast bryggan. Han langade över väskor, matkassar och annat till Egon. Egon stod i båten och tog emot, för att placera lasten på rätt plats. Kristin påminde Rudolf om att ställa bilen lite avsides, i skuggan.

Det var den första sjöresan för Tummen. Han på utkik, stolt och blickade ut över vattnet. Båten åkte över sundet och Egon lade till vid träbryggan som luktade gott av tjära. Han hoppade vigt i land med linan och surrade fast den med ett dubbelt halvslag. Med bagaget ståendes på bryggan, förklarade Egon hur de skulle hitta:

          Bakom den där dungen kan ni takåsen. Stugan ligger lite i skymundan. Öborna byggde husen i skydd mot sommarsolens brännande hetta och i lä för östersjöns iskalla vinterstormar.

När Egon fått betalt, ställde han sig, med vegamössan på svaj, framför ratten. Båten for iväg ut efter strandkanten, girade runt en kobbe och försvann ur sikte.

Som Egon sagt, hade de inga problem med att finna huset.

Knuttorp bestod av ett kök, vardagsrum med öppen spis och tre sovrum. Det var städat och snyggt. På en skylt invid ytterdörren satt skylten: ”Lämna stugan som du fann den”.

Rudolf och Kristin skulle ha det största rummet, med en säng för två. Johans rum låg lite avsides, lägre in och var aningen större än Turids. Hennes rum låg alldeles intill vardagsrummet. Tummen gjorde ett hopp och lade sig i en gammal och sliten tvättkorg. Där, i vardagsrummet, kunde han hålla ställningarna över flocken, huset och ovälkomna besökare. Korgen, trodde Rudolf, var alltför ranglig och sliten, för att ha något antikvärde.

          Visst kan väl Tummen använda den, frågade han Kristin.

          Ja, svarade hon. Det tror jag säkert!

Medan Rudolf och Kristin packade upp kartonger med mat och frysväskor med djupfryst, sprang Johan och Turid ut, med Tummen efter sig, för att upptäcka ön.

Rudolf och Kristin pustade ut. De fann förrådet med utemöbler. Rudolf tog fram en vilfåtölj åt dem var. De satte sig i solvärmen och slappade, efter resan.

Alldeles intill verandan fanns en berghäll. På grässlänten nedanför växte förvildad gräslök.

   Bra, sa Rudolf, då är matjessillen räddad!

Han plockade ett knippe och ställde in det på köksbänken, i ett glas vatten.

På kartan hette ön Yttersta havsbandsskär, men lokalborna sa det enklare: Tallholmen. Längre ut, bortom horisontlinjen, fanns Arholma, Åland och Finlands skärgård.

Ön hade, innan den avfolkades, varit bebodd av flera familjer. De rykte upp rötterna och flyttade in till staden. Där fanns inte bara jobben och pengarna, men den hägrande framtid. Husen på ön förföll. Några decennier senare, användes den till de åretruntboendes kvigor. När Rudolf och Kristin sökte efter en stuga, hade de sett att det fanns andra övergivna hus, någonstans på den sydvästra delen.

          Jag tror, sa Rudolf, att Knutby är det rätta huset. Vårt hus.

          De andra husen kommer väl också att ha sommargäster, sa Kristin.

 

Mamma Kristin var en praktiskt lagd kvinna. Hon hade lätt för att lära nytt och var aldrig rädd att ta i. I syslöjden, i högstadiet, sydde hon en bonad med texten:

”Den första enkla lösningen är alltid den bästa.”

När man kom in i köket, var den det första som drog ögonen till sig.

Först av allt kom förstås Kristin, Johan och Turid, men, åt vilket håll vinden än blåste, hålla fast vid och förbli något troget. För Rudolf var detta något Konsten, eller, rättare sagt: Rudolfs konst.”

Copyright. Victor Rangner.  victor_rangner@yahoo.se

Annonser