När jag läste boken om ”Konsten att fejka arabiska” i går kväll, kom jag att tänka på att de som skriver autism, så gott som alltid, missar en publik.
Experter skriver böcker till föräldrar.
Läkare skriver böcker i populärvetenskapliga sammanhang.
Experter och läkare skriver böcker till patienter.
Människor med autism, skriver böcker till människor som inte förstår hur det är att leva med autism.
Men saknas det inte en genre, eller vinkling?
Jo, har jag kommit fram till:
Människor som har autism och som beskriver för andra människor med autism, hur de upplever det inifrån och hur de löser olika problem!
Hur många sådana böcker finns det?
Det finns förstås tidningar, hemsidor, sociala grupper och nätverk där människor med autism berättar för varandra om hur det är att leva med autism.
Alla människor med autism upplever inte sin dysfunktion på samma sätt. Autism kan vara så olika, vardagen, i sociala sammanhang och på studiebesök ut i andra människors privatliv.
Ofta blir skildringen antingen ett ”uppifrånperspektiv” eller ett underifrånperspektiv”. I värsta fall, ett ”offerperspektiv”. Vem vill läsa ett sådant? Är det inte en inflation av sådant ”navelskåderi”?
Det jag tror att människor med autism kan behöva, är råd, tips och förklaringar, från andra människor med autism.
Inte om vad samhället kan stödja och bistå med, utan hur de kan lösa sina dagliga problem. När de går i skolan, träffar kompisar, är ute och reser, äter på restaurang eller i ensamheten hemma. Jag har själv kommit på med min disk, att dela in disken i tre delar: stora föremål, tallrikar och glas och så bestick. Besticken är lättast, men tar mest tid.
De stora sakerna kan vara lätta att hålla i, men smutsen kan ha fastnat på oväntade ställen, som under bottnet eller under eller mellan handtagen.
Tallrikar och skålar är lättast, men det blir ju å andra sidan inte så många.
Hellre lite i taget, än ingenting alls. Det finns nog ingenting som luktar så illa som disk som stått! Möjligen gammal fotsvett?
Lina Liman har besvär med att ”tränga ut genom sin egen mur”, för att få delta tillsammans med andra. Att inte verka ”annorlunda”. De säger om henne att hon har: ”Integritet”.
 
Jag blir förvånad över detta. What’s the problem?
 
Efter att ha läst ett stycke i hennes bok, förstår jag mitt intresse för Andy Warhol. Han var helt säkert en människa med autism! Men, vilket jag tror; han spelade också ”autistisk”. Han utnyttjade sin dysfunktion, för att presentera och sälja sin konst. Med autismen, manipulerade han också människorna omkring honom. Ändå levde han som ensam. Människor, fattiga, rika, kända eller okända, passerade genom hans liv, medan han fortsatte med det som han gillade:
Tjäna pengar, bli berömd, umgås i glamourens kändisliv och snappa upp nya idéer.
 
Var han ”god” eller ”ond” eller bara en människa med autism?
Annonser