IT-skandalen är bara ännu en skandal i ordningen. Tänker man efter, så finns flera exempel på Sveriges aningslöshet, naivitet, eller kanske till och med bristen på fantasi och oförmågan till att föreställa sig en alternativ verklighet.
Många menar att svenskarna är ”fredsskadade”. Det kanske ligger nåt i det?
Varför är svenskarna så ställda inför varje ny kris? Varför förutsätter man att man kan förbereda sig inför en ”väntad kris”, när den som kommer beror på helt självklara förberedelser?
IT-skandalen är bara en i raden. Vi har varit med om ockupationen och sprängningen av Västtyska Ambassaden, Norrmalmstorgsdramat, mordet på Statsminister Olof Palme, mordet på Utrikesminister Anna Lindh, hanteringen av Estoniakatastrofen, Tsunamikatastrofen i Thailand, med flera. På senare tid, det falska utsändningen av ”Hesa Fredrik”, varningssignalen om nödläge och nu IT-skandalen.
Vad gör de politiska partierna? Jo, skyller på varandra, eller sekretessbelägger alla fakta. Massmedia skriver stora rubriker. I teveprogram efter teveprogram, frågar man, analyserar och spekulerar. Inga krav på nya lösningar eller strategier. Allt blossar upp, tystas ner, glöms bort och samma sak upprepas vid nästa skandal.
Varför är det så? Varför lägger man inte om planeringen, rättar till och ser över nya faktorer som kan uppstå?
Hela situationen påminner om avsnittet ur ”Kejsarens Nya Kläder”. De som inte kan se bedragarnas fantastiska kläder, citat:

”- Jag vill sända min gamle, trogne minister bort till vävarna, tänkte kejsaren. Han kan bäst se hur tyget tar sig ut för han har förstånd, och ingen sköter sitt arbete bättre än han.

Nu gick den gamle, hederlige ministern in i salen, där de båda bedragarna satt och arbetade med de tomma vävstolarna. Åh, Gud bevare oss! tänkte den gamle ministern och spärrade upp ögonen. Jag kan ju inte se någonting! Men det sade han inte.

De båda bedragarna bad honom gå närmare och frågade, om det inte var ett vackert mönster och sköna färger. Med det samma pekade de på den tomma vävstolen. Den stackars gamle ministern fortfor att spärra upp ögonen, men kunde inte se någonting, för det fanns ingenting. Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt arbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.”

Att Barnet gång efter annan utropar att, citat:

”- Men han har ju ingenting på sig ! sade ett litet barn.

– Herre Gud, hör bara den oskyldiges röst! sade fadern och den ene viskade till den andre, vad barnet hade sagt.

– Han har ingenting på sig, är det ett litet barn som säger.
– Han har ingenting på sig!

– Han har ju ingenting på sig! ropade slutligen allt folket och det kröp i kejsaren, för han tyckte, att de hade rätt, men han tänkte: Nu måste jag hålla god min till processionens slut. Och så höll han sig ännu rakare, och kammarherrarna gick och bar på ett släp som inte fanns.”

Gör ingen skillnad. ”Kejsaren” återgår till sin vardag och ministrarna och de andra, fortsätter att intyga att de ser de synliga kläderna. Vad skulle de annars göra?
Erkänna att de, citat:
”Herre Gud! tänkte han, skulle jag vara dum? Det har jag aldrig trott, och det, bör ingen människa få veta. Skulle jag inte duga att sköta mitt arbete? Nej, det går inte an, att jag säger, att jag inte kan se tyget.”?

Annonser