Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med hantverket Sampling.

Utom musiken har samplingen använts sedan möjligheten att kopiera ljud från diskbänksrealismens vardagsverklighet gjorts tillgänglig till alla nuvarande tillgängliga av kategorierna Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Detektiven Allmänheten.

I bildkonsten har verksamma konstnärer utvecklat vitt skilda artefakter som kollage, montage, frottage, photojumping och distorsions.

Språkspelets motenergi kan påverka, ungefär som i carambole, en röd boll. De andra två är i högsta grad medverkande.

Informationsbitar kan hämtas från vitt skilda håll och områden. Det gäller för agenten att mothindra otillförlitlig påverkan från utomstående obehöriga otillräkneliga. Detta utförs bekvämast med att förpassa objektet till en utpost där fysikens lagar sällan eller aldrig kan upphävas.

En sådan centrifugal kraft finns i tangodansen, med ursprung antingen i Finland, eller i Argentina.

Detta kan, för den associativa steganografiska ordkonstverket, ha en minst lika stor betydelse som konstverk av Jasper Jones eller, långt tidigare, Kurt Schwitters Merzbau. Med tanke på Picassos tjurhuvud, kan tangon också förläggas i Paris, eller inom synhåll för apachedansare inspirerade av Catherine Dunham.

Typen av effekt regleras bäst via en tongenerator. Samarbetspartnern kan spela i stort sett vilket, i förhållande till apachedansen, instrumentellt instrument som helst. De mer världsvana belevade väljer ofta en hybrid mellan ukelele och balalajka. Detta kan i bästa fall medföra för den anpassade antagonisten att uppleva ett harmoniskt tillstånd också i en readymaid vattenlås.

Den alltid eftersökta diffusionen i osmotiskt högtryck utmynnar, inte alltid, men tillräckligt ofta för att räknas med i det statistiska underlaget, i en grandios entropi.

Endast utjämningen mellan två ojämlika, men likvärdiga objekt kan hålla rörelsen igång.

Detektiven Allmänheten, Crethi och Plethi, samt Gemene Man upplever snarast möjligt sin hemmahörighet innanför den Tysta Majoritetens slutna kretsar.

Andra mer värdefulla önskar högre målsättningar än de gränsvärden som uppstått som konsekvens av status quo-läget.

Statusläget i verkligheten kan av motståndarlaget upplevas som betydligt mer gynnsamt.

Antagonisterna i rampljuset utlyser ett rent hypotetiskt läge.

Persona Non Grata på fallrepet textar den dubbeltydiga alldagsramsan:

”Finns Hjärterum, så finns också Stjärterum.”

Hur säkert som helst kan ordalydelsen tolkas på mer än två sätt.

Det ena är mer självklart. Det andra är mindre självklart.

Premiss Ett: En medmänniska i nöden delar gärna sin nödlösning till och med, med icke längre önskvärda personer.

Premiss Två: Utedasset är utpyntat med hårt stiliserat hjärta. Om den icke önskvärda personen vänligt knackar på dörren och ber om hjälp före en mycket pinsam situation inträffar, kommer den inne i hjärterummet lyfta på haspen och släppa in den snart drabbade med tillgång till det än så länge lediga hålet bredvid.

En hypotetisk tredje premiss skulle kunna låta: Hela textremsan är egentligen ett hemligt meddelande inom subkulturen S/M. Det skulle i så fall ge en rimlig förklaring till sambandet mellan ”hjärta” (fysiskt uttryck för återhållen kärlek) och ”smärta” (fysisk lidelse som bevis på besvarad återhållen kärlek). Den tredje hypotesen är till vidare, fram tills att motsatsen är bevisad, ej utesluten.

De båda parterna i lagspelet kan, med risk för gult kort, manipulera fredsdomaren så att antagonisten bakom mittfältet förpassas över till ingenmansland.

Under gränsöverskridande turer och returer, övergår den redan överhettade relationen till stadiet ångbad.

Påträngande på åskådarläktaren förvarnar bortalaget om permanent utvisning från hemmaplanen. Det enda, menar den upprörda majoriteten av hemmahörande att fredsdomaren söker medborgarskap på annan ort och kontrahenterna till andra sidan om borderline.

Båda dessa synnerligen ogenomtänkta förhandlingslösningar är minst sagt anakronistiska och kontrafaktiska. Vad hade publikum, bestående av ordinarie Gemene Man, Crethi och Plethi samt Allmänheten Detektiven från båda sidor, göra på läktarna, om inte språkspelets båda motparter kunde, i symbolisk betydelse, ”dansa tango”?

De redan överhettade var helt enkelt tvungna att skärpa och coola ner sig några grader. Av högst personliga och privata skäl, önskade de med hög integritet och svansföring att språkspelet inte skulle övergå i en smäktande tango.

Därför var det att vänta att hemmalaget av objektiva Läsare/Tydare hellre föredrog att bortalaget Legaliserade Bokstavstroende i nuläget, i bildlig mening, ej utmanade varandras inom samma biotop, hypotetiska existensberättigande och språkspelet kunde fortsätta i ett flödesschema fram tills att allt var sagt och gjort.

Gränssättande ordbruk inom gängse språkspel kräver minst ett Du och ett Jag. Objektet Tinget-i-Sig kan tillsvidare anses vara ett Uteslutet Tredje.

Betydelsefullt agerande är i förhållande till den platonska idealismens objektifierade Tinget-i-Sig, även i fortsättningen konsekvensen av en effekt, i betydelsen instrumentell, mer än intrinsikat.

Den Uteslutna Tredje kan utgöras av en helt oväntad entreprenör på tillfälligt besök inom Goethes mästerligt utformade begränsningar.

Objektiva i den meningen att det improviserade ZigZag-mönstret för utomstående obehöriga mycket starkt kan påminna om en sådan blixtsymbol som en aktiverad Läsare/Tydare kan upptäcka på ett L-skåp.

För vissa inom samma subkultur kan mönstret i mycket påminna om en stiliserad blixt. Blixten är inte, såsom många kan inbilla sig, på något sätt symmetrisk.

I mytologins hermetiskt tillslutna värld kan blixten associeras till helt skilda högre väsen. Den kan också ge en reflexiv abstrakt förespegling om hur asymmetrin utstrålar udda, men samtidigt komplexa, abstrakta, energiformer.

En mer akademiskt lagd auktoritet inom området Semiotik vill gärna utmanövrera samt åsidosätta den Associativa Staganografiska Ordkonsten till felsäkert läge.

Detta beroende på att Tredje person singularis (som inte bör förväxlas med den Uteslutna Tredje, även om de båda vid något enstaka tillfälle, kan sammanfalla) helst önskar klassificera de inordnade cellerna i extremt avvikande subkultur till Impulsiv Spontan Introvert Impressionism.

Den uppgivna anledning till detta förhastade antagande är huruvida Ordkonstverket-i-Sig är ett hämmat uttryck av osammanhängande invektiv.

Med så diffusa epitet kan svaret endast förbli outsagt.

Vidare till mer väsentliga och, tills vidare, oförutsägbara händelseförlopp.

Den Uteslutna Tredje måste inte nödvändigtvis utgöras av en och samma persona.

Det finns, redan i det nuvarande nuläget sådana relationer där ett oskiljbart, sybiotiskt tangopar oförhappandes inviger ett, i deras gemensamma tycke, lämpligt objekt i ett påträngande behov av faire-le-mènage-à-trois.

När det föregivna slutresultatet lyser med sin frånvaro, anklagar den ena partnern, exempelvis ”Tangokavaljeren”, objektet ”Oblomov” för otillåten fördröjningseffekt.

Till ”Tangorabattens” häpnadsfulla besvikelse, tar dennas tilltänkta ”Liljekonvaljen” den Uteslutna Tredje i försvar. Plötsligt kan ”Fritiof Anderssons Efterträdare” själv smaka på den bitterljuva rollen som ”Den Uteslutna Tredje”.

Emellertid, summa summarum är att våningen förblir i samma skick som före den aktuella tilldragelsen. Saken kan uttryckas betydligt enklare med orden le ménage-à-trois avslutades som ett fait accompli.

Så, vad kunde den numera Uteslutna Tredje göra åt saken?

I nuvarande läge är ju otro inte straffbart. I äktenskapsförordet står det svart på vitt: ”Den som grävar en grav åt sin nästa, kommer kompromisslöst att själv falla däri.”

Den Bokstavstroende som tar Lagen bokstavligen, begår heller inget avbrott.

Konsten är den associativa steganografins motvals.

Detta kan för utomstående obehöriga verka ha en kontraproduktiv konsekvens, men i praktiken har visat sig att friktionen avtar då den isolerade alienationseffekten tilltar.

Hantverket har mycket gemensamt med i vilken kontext som den associativa steganografiska ordkonsten uttrycks.