Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med hantverket Sampling.

Utom musiken har samplingen använts sedan möjligheten att kopiera ljud från diskbänksrealismens vardagsverklighet gjorts tillgänglig för alla som ingår i någon av subkulturerna Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Detektiven Allmänheten.

I bildkonsten har verksamma konstnärer utvecklat vitt skilda artefakter som kollage, montage, frottage, installationer och jordkonst.

Språkspelets monotoni utmynnar i uttryck där två i en pool sammanstöter med en tredje. Inte tal om annat än att rollen som tredje part går runt till samtliga inblandade i spelet.

Informationsbitar kan hämtas från närliggande tun och tegar, eller fjärran förlagda nationer. Det gäller för agenten att utan större möda överträda dels byars inre angelägenheter, dels testa gränsstationerna mellan nationerna. Detta utförs bekvämast med att förpassa objektet till en utpost där fysikens lagar sällan eller aldrig ges en avgörande betydelse.

I tangodansen ingår både konvexa och konkava former. Ett växelspel mellan centrifugala och centripetala energier. Sådana krafter kan uppstå spontant i nationer som Finland eller Argentina.

Den associativa steganografiska ordkonstverket har en betydlig skuld att återbetala retroaktivt till axelplatser på giganter som Jasper Jones och Kurt Schwitters.

Ur musikens förtrollade värld kan ordkonstverkens skapare hämta inspiration från Karlheinz Stockhausen, Pierre Schaeffer och John Cage.

Med tanke på hur Picassos tjurhuvud kan associeras till Duchamps readymaid cykelhjul, tjurfäktningsarenan, Ferdinand samt sista tangon i Paris också förläggas till Frankrikes anrika huvudstad. Ett möjligt alternativ bland flera hundra tusen till godo är att distribuera danstillfällena ut till subkulturella undergroundrörelser utanför boulevardernas promenadområden. Där kan Läsaren/Tydaren ofta beskåda viga apachedansare inspirerade av Cathering Dunham.

Typen av effekt regleras bäst via en tongenerator. I ömsesidigt samtycke, aktörerna emellan kan steganografen, i rollen som koreograf och tonsättare, spela i stort sett vilket instrumentellt instrument som helst.

Eftersom experterna inom området anser att allt är musik, konst och vetenskap, kan hybrider av ukelele och balalajka verka fördjupande på hur apachedansarna uppfattar den plötsligt uppstådda relationen med obehöriga utomstående.

Den välanpassade opportunisten, medan det ännu finns tid kvar, bör förskjuta det bedrövliga, bedrägligt harmoniska tillståndet med en för ändamålet lämpad readymaid vattenlås.

Med rätt intention bör diffusionen i osmotiskt högtryck strax bringa partiklarna i oordning, med den eftersträvade effekten att det statistiska underlaget övergår i en grandios entropi.

Endast utjämningen mellan två ojämlika, men likvärdiga objekt kan hålla den universella rörelsen igång.

Detektiven Allmänheten, Crethi och Plethi, samt Gemene Man söker outtröttligt efter sådana rötter där rester fortfarande återstår av diskbänksrealistisk hemmahörighet.

Det avgörande faktorn utgörs, inte helt överraskande för behöriga tillhörande subkulturen, av undersåtarnas ovilja till att avslöja sin egen hemmablindhet.

I regel uppstår åsiktsskiljaktigheten i utrymmet mellan köksbordet och vedspisen.

Andra mer högt värderade inom skråverksamheten sätter målet högre än förväntanshorisonten. Gränsvärdet uppstår som konsekvens ett statiskt status quo-läge.

Statusläget i verkligheten kan av motståndarlaget upplevas som betydligt mer gynnsamt än samtliga av tidigare tillfällen.

Antagonisterna i rampljuset utlyser ett rent hypotetiskt läge.

Persona Non Grata på fallrepet textar en dubbeltydig alldagsramsa:

”Finns Hjärterum, så finns också Stjärterum.”

Bevisligen kan ordalydelsen tolkas på mer än två sätt.

Det ena är avsevärt mer självklar än den andra.

Premiss Ett: En medmänniska i nöden delar gärna sin nödlösning till och med, med icke längre önskvärda personer.

Premiss Två: Det andra ställets, med haspel omöjlig att manövrera utifrån, försluter avträdets gränssättning med ett hårt stiliserat hjärta.

Om den icke önskvärda personen vänligt knackar på och ihållande upprepar vädjan om inträde i hemlighuset, så kommer den utomstående uppleva en för denna mycket penibla incident. Den innesittande hörsammar den än så länge obehörigas löften om guld och gröna skogar, men med en bildlig föreställning om hjärtats symboliska betydelse, lyfter på haspen och släpper in vederbörande med tillgång till det ännu så länge lediga hålrummet på internens, i förhållande till dörröppningen, vänstra hålrum.

Var och en som introducerats till ämnesområdet Anatomi vet att kroppspumpen till övervägande del befinner sig på den sinistra sidan om ryggraden.

En hypotetisk tredje premiss skulle kunna låta: Hela textremsan är egentligen ett hemligt meddelande inom subkulturen S/M.

Det skulle i så fall ge en rimlig förklaring till sambandet mellan ”hjärta” (fysiskt uttryck för återhållen, men inte helt säkert obesvarad, kärlek) och ”smärta” (fysisk lidelse som bevis på besvarad återhållen kärlek). Den tredje hypotesen är till vidare, fram tills att motsatsen är bevisad, ej ansluten till de två övriga.

Språkspelets utövare, dem som Buber förklarar vara Första person singularis i bestämd form och Andra person singularis i bestämd form, men inte ska förväxlas med det objektifierade Tinget-i-Sig, söker båda enträget manipulera fredsdomaren så att antagonisten på andra sidan om mittfältet, med ett grönt kort i ärmen, förpassas till landet på andra sidan om Atlantiska Oceanen.

Fredsdomaren avslår protesten, då utrymme i ingenmansland ännu så länge inte är uppfyllt till bredden.

Efter den avsvalkande avblåsningen går de tre, beroende på årstidernas växlingar, på blåsbeklädda fötter bort till en finsk risbastu som befinner sig bara ett stenkast från språkspelets respektive planhalvor. Ångbadet på nittio grader står otåligt och väntar.

De överhettade var helt enkelt tvungna att skärpa och coola ner sig några grader. Av högst personliga och privata skäl, önskade de med hög integritet och svansföring att språkspelet inte skulle övergå i en smäktande tango.

Därför var att vänta hur hemmalaget av objektiva Läsare/Tydare hellre såg att bortalaget Legaliserade Bokstavstroende i nuläget, i abstrakt bildlig betydelse, ej utsatte varandra för utslagning inom samma biotop.

Deras ömsesidiga hypotetiska existensberättigande språkspel var på intet sätt hotat. Flödesschemat kunde fortsätta fram tills att allt verbalt formulerat kunde utrinna i konsensus om hur det som borde vara gjort också var sagt.

ör utomstående behöriga medför det gränssättande ordbruket inom gängse språkspel att objektet Tinget-i-Sig även fortsättningsvis bör betraktas som ett Uteslutet Tredje.

Betydelsefullt agerande är i förhållande till den platonska idealismens objektifierade tredimensionella formen Tinget-i-Sig, typ Tesserakten, hellre än gärna bör ingå i kategorin Katalysatorer.

Detta, lite överraskande för Gemene Man, Crethi och Plethi samt Detektiven Allmänheten, objektiva ställningstagande, beror ytterst på hur energieffekten aldrig övergår från instrumentell till intrinsikat.

Det Uteslutna Tredje måste inte nödvändigt utgöras av ett objektifierat objekt. Helt plötsligt kan en oväntad entreprenör komma på besök, som redan i inledningsfasen förespeglar att isolerade i alienationens tecken, i preventivt profylaktiskt syfte, kan uppmuntras av Goethes citat om okända mästare som utövar mer spartanskt-asketiska övningar inom väl doserade avgränsningar.

Objektiva i den meningen att det improviserade ZigZag-mönstret för utomstående obehöriga mycket starkt kan påminna om en sådan blixtsymbol som aktiverade Läsare/Tydare ur inlärd hjälplöshet kan öppna ett välfungerande L-skåp uppfyllt till brädden av kioskvältande högspänningslitteratur. En sällan omnämnd informationsbit kan förklara hur det postmoderna L-skåpet står i förhållande till vintage C-byrån.

Som bevis för att innehållet duger som undervisningsmaterial har subkulturen försett L-skåpet med en stiliserad blixt från klar himmel. Till de yttre formerna är ljusskenet mer asymmetriskt än liksidigt.

I mytologins hermetiskt tillslutna värld kan blixten associeras till alienerade väsen som ovan nämnda ZigZag, Ziggy eller Zippy.

En mer akademiskt lagd auktoritet inom området Semiotik använder normgivande formella rutinmetoder som slutna nätverk av tidsbesparande växlar, och försätter därmed blixten i felsäkert läge.

Detta beroende på att Tredje person singularis (som rimligtvis inte bör förväxlas med den Uteslutna Tredje, även om de båda vid något enstaka tillfälle, kan sammanfalla) helst önskar klassificera de inordnade meioscellerna i extremt avvikande subkultur av Impulsiv Spontan Introvert Impressionism.

Den uppgivna anledningen till detta förhastade antagande är huruvida Ordkonstverket-i-Sig är ett ohämmat uttryck av osammanhängande invektiv.

Med så diffusa epitet på hög abstraktionsnivå kan svaret endast förbli outtalat.

Vidare till mer väsentliga och, tills vidare, oförutsägbara händelseförlopp.

Den Uteslutna Tredje måste inte nödvändigtvis utgöras av en och samma persona.

I nuvarande nuläge råder undantagstillstånd.

Improviserade relationer mellan oliktänkande subjekt kan förorsaka mitosa slitningar där, lite förvånande, ett tredje, än så länge, objektivt objektifierat objekt, i ömsesidigt muntligt uttalat samtycke från nuvarande i nuläget sådana relationer där ett oskiljbart symbiotiskt tangopar oförhappandes inviger det, i deras gemensamma tycke, lämpliga objektet i ett påträngande behov av faire-le-mènage-à-trois.

Det föregivna slutresultatet lyser med sin frånvaro. Tangokavaljeren med tangorabatten i högsta hugg, anklagar den tidigare partnern i symbiotisk beroendeställning ”Violen från Flen” (i Berlins lägre kretsar kring Alexanderplatz, är den bensenoiddoftande ”Nattviolen”, mer känd som burleskdansösen under täcknamnet ”Lola-Lola”, var kväll uppträder i publikens favoritnummer ”Förnedringen av Professor Immanuel Rath” (som faktiskt kan vara en parafras på ”Immanuel Kant”) i ölkällaren Blue Angel).

Omväxling kan inträffa när den utsatta minst anar. Efter ett antal integritetskränkande visitationer flyr Lola-Lola bort källarens, ofta på grund av publikums brist på anti-perspirationsmedel, fuktdrypande innerväggar samt tillhörande tak, mögelodörer utblandat med Berlinerluft från Ruhrdistriktet, för att inte helt oväntat dyka upp, under pseudonymen ”Beatrice-Aurore”, i Tranås.

Till ”Tangorabattens” häpnadsfulla besvikelse, tar dennas tilltänkta ”Liljekonvaljen” den Uteslutna Tredje i försvar. Plötsligt kan ”Fritiof Anderssons Efterträdare” själv smaka på den bitterljuva rollen som ”Den Uteslutna Tredje”.

Emellertid, summa summarum av kardemumman är att våningen förblir i samma skick som före den aktuella tilldragelsen. Saken kan uttryckas betydligt enklare med orden le ménage-à-trois avslutades som ett fait accompli.

Så, vad kunde den numera Uteslutna Tredje göra åt saken?

I nuvarande nuläge ligger ingen vänstrande som skam på torra land. Enligt lagen är ju otro inte straffbart. I Äktenskapsordboken står följande att läsa svart på vitt:

”Den som gräver en grav åt en annan kan, med facit i handen, inte förlägga skulden på densamma.

En Bokstavstroende som tar Lagen alltför bokstavligt, går miste om det finstilta mellan raderna.

Alla kan inte dansa tango. Konsten är den associativa steganografins motvals. Den retrospektiva återblicken kan falla på flera begrepp, samtidigt.

Händelseförloppet som brukar utspelas mitt framför ögonen ger sken av både anakronismer, kontrafaktualiteter samt kontraproduktiva ansatser i återkommande intervaller.

Detta kan för utomstående obehöriga verka ha en mekaniserad konsekvens, men praktiken visar att friktionen är i avtagande då den isolerade alienationseffekten är i tilltagande.

Hantverket har mycket gemensamt med i vilken kontext som den associativa steganografiska ordkonsten uttrycks.