Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Sampling.

Metoden används speciellt i populärmusik som Hip Hop, House och Electronica.

Den aldrig avslutade missämjan beror på att, inte alla, men vissa mer än andra, artister som använder klassiska, analoga, fysiska musikinstrument och inspelningstekniker söker upprätthålla sina respektive upphovsmannarätter.

Problemet, i vilken utsträckning det nu kan anses vara ett sådant, kan anses synnerligen delikat.

Så fort som någon behörig ansluter det analoga instrumentets ljud till någon slags elektrisk utrustning eller elektronisk återgivning har klangfärgen filtrerats genom ett antal begränsande mediala processer.

De tidigare oskyldigt himmelsblå tonerna är plötsligt försänkta i djupblå nostalgia.

Bland dem som hellre utgår från andra koncept och holistiska ljudbilder tillverkade med digitala utrustningar som mixerbord, syntar, rytmboxar och programvaror, upplevs de analoga ljuden mer som råmaterial, än färdigproducerat.

Om ifall en dadaist som Marcel Duchamp målar mustasch på Leonardos berömda mästerverk ”Mona Lisa” (”La Joconde”), är det fortfarande samma bild, men genom åverkan, skändad, eller är det en ny?

Skulle någon ung med hög intelligensnivå, utan att känna till originalverkets ikonologi, över huvud taget kunna föreställa sig en Mona Lisa utan generande hårväxt i ansiktet?

Samma frågeställning kan också överföras till analoga tryck av litterära utgåvor med bokstäver, ord, meningar och stycken som realiserade råvaror.

Som att strimla Johann Wolfgang von Goethes ”Faust” tryckt i fraktalstil till lätthanterliga bitar.

Först i Corrier New:

”Det skrivet står: »i förstone var ordet»;

här redan sjunker pennan ned till bordet;

så högt kan ju omöjligt ordet skattas,

det måste annorlunda fattas.”

Konverterat till Bold Fractur Text:

”𝕯𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖗𝖎𝖛𝖊𝖙 𝖘𝖙å𝖗: »𝖎 𝖋ö𝖗𝖘𝖙𝖔𝖓𝖊 𝖛𝖆𝖗 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙»;

𝖍ä𝖗 𝖗𝖊𝖉𝖆𝖓 𝖘𝖏𝖚𝖓𝖐𝖊𝖗 𝖕𝖊𝖓𝖓𝖆𝖓 𝖓𝖊𝖉 𝖙𝖎𝖑𝖑 𝖇𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙;

𝖘å 𝖍ö𝖌𝖙 𝖐𝖆𝖓 𝖏𝖚 𝖔𝖒ö𝖏𝖑𝖎𝖌𝖙 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘,

𝖉𝖊𝖙 𝖒å𝖘𝖙𝖊 𝖆𝖓𝖓𝖔𝖗𝖑𝖚𝖓𝖉𝖆 𝖋𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘.”

(Sidan 61 i Viktor Rydbergs översättning. Stockholm 1915.)

Den fraktala stilen är läsbar åtminstone för dem som förstår hur att tolka fraktala bokstäver med lite egen karaktär, till mer lättbegripliga gemena.

Här är gränsen hårfin mellan vad som är, med hjälpvetenskapen ”Kryptologi” i bakhuvudet, att betrakta som ”Kryptografi” vilket som bör studeras under rubriken: ”Steganografi”.

Kryptografi innebär att med metoder förvanska klartexten så att obehöriga utomstående inte kan läsa det.

Helt klart skulle samtliga inom den löst sammansatta kategorin av Gemene Man vara överens om att de fraktala bokstäverna, såsom ”brutna”, på något sätt också är ”förvanskade”.

Steganografi innebär att gömma klartexten undan utomståendes obehörigas granskande synfält.

Men är klartexten, i steganografisk mening, också ”gömd”?

Nej. Även om bokstäverna kan tolkas som oläsliga kan de ändå begripas utifrån det sammanhang som bildas från ord till ord och mening till mening.

Att, till exempel bokstaven ”k” ser ut som ett ”f”, kan ju inte anses utgöra något oöverstigligt hinder för Läsaren/Tydaren att avkoda ”𝖘å 𝖍ö𝖌𝖙 𝖐𝖆𝖓 𝖏𝖚 𝖔𝖒ö𝖏𝖑𝖎𝖌𝖙 𝖔𝖗𝖉𝖊𝖙 𝖘𝖐𝖆𝖙𝖙𝖆𝖘”, till ”så högt kan ju omöjligt ordet skattas”?

Inom populärmusikens rytmiska melodier finns sådana likheter mellan Lady Gagas ”Pokerface” och Madonnas ”Vogue” att flertalet av kategorier som inte anser sig tillhöra ”Gemene Man”, upplever tecknen mer som simulakra bilder av en hyperverklighet, än simulerat ljud i cybernetisk, digital, samplad originalversion.

Är Magnus Ugglas 77-tals desillusion av Stureplan mer med sanningen överensstämmande i nuläget efter 2020, än Ulf Lundells numera lite mer nostalgiska 67-talsvision?

Ulf Lundell:

”Och han reste sej med en skräll

Och slog sej ner hos nån slags fotomodell”

Jämfört med Magnus Ugglas:

”Jo, jag fick tag i en biff, hon var fin som fan, hon var fotomodell”

Detta är lite av syftet med metoden ”Associativ Steganografi”.

I vilket avseende är Lady Gagas låt ”Pokerface” en parafras till Madonnas ”Vogue”?

Är Magnus Ugglas text en Orwellsk 1984-parafras av Ulf Lundells samhällslyrik?

En retorisk frågeställning.

Har en framtida generation som, med en hårsmån undkommit tidigare generationers hårda och kalla diskbänksrealistiska vardagsverklighet, med tidpilens hårkors fokuserat på det än så länge hypotetiska 2027, en annan, mer hypertextuell perspektivförskjutning över till ett mer saktmodigt förhållningssätt till tidsandan som profetiskt förebådar år 2030?