Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Sampling. Speciellt inom populärmusiken används tekniken för att kopiera och klippa in sådana ljud som kan fungera som effekt eller citat från andra musikaliska verk.

Egentligen uppstod metoden redan då de första bandspelarna kom. Det var först när teknikföretagen lanserade sina versioner av samplingsmaskiner och mjuka programvaror som förutsättningarna blev tillgängliga för, inte bara aparta original som använde fritiden till konkret musik i abstrakt form, utan också mer handfallna musiker inom genrer som Hip Hop, House och Electronica.

Plötsligt kunde var och en med tillgång till mixerbord med equalizers, fasförskjutare, distortions, digitala inspelningstekniker, rytmboxar, synthesizers samt klaviatur med de färdiginspelade ljuden.

På en gång hade disc jockeys erövrat musikintresserad publik som i det närmaste uppnått samma tongivande ställning som en gång Johann Sebastian Bach, när han suttit framför kyrkorgeln i Weimar.

I varje generationsskifte uppstår konflikter mellan äldre erfarna mästare som vill förklara yngre ekvilibrister vilka spelregler som gäller. I samtida musik har sedan förra sekelskiftet den allt växande musikindustrin tillämpat de tekniska resurser som instrumentmakande producenter ställt till utövarnas förfogande.

Paradigmskiftet är ännu långt ifrån avslutat. Musikerna sitter inte bara på händerna för att invänta vad de tongivande producenterna av digital ljudteknik kommer för att presentera på nästkommande ljudmässa.

Det pågår ett ständigt utbud av ljudmaskiner som Korg, Yamaha, Roland och Prophet, men disc jockeys, ljudtekniker eller kreativa enmansorkester bidrar ofta med eget tillverkade instrument som förändrar både ljudbilderna och den högteknologiska, analoga eller digitala, konsertmarknaden.

Traditionella artister som tills vidare förlitat sig på bruket av analoga instrument, kan uppleva hur egna inspelade ljud på vinyl, kan igenkännas i en mer digitalt spontant improviserad spelning i samband med årets Tomorrowland.

Det är till ringa tröst för mer seriöst etablerade traditionalister innanför populärmusikens flexibla gränssättningar, att nu senare tillverkade produktioner också kan innehålla mer eller mindre förvrängda ljudupplevelser från kollegor inom kommande paraditm.

Schismen som pågår handlar egentligen mer om immateriell upphovsrätt, än musiken i sig. Men naturligtvis har även mer framgångsrika, mångfacetterade superstjärnor, som inte längre är så beroende av royalty-inkomster, åsikter om hur deras musikaliska alster kan brukas eller missbrukas. Varför ska någon annan, mindre bemedlad, kunna plocka russinen ur kakan från deras egna unika originalversioner?

Många av dem som hämtar valda beats och bits ur färdigbrända lagringsmedia, håller för riktigt att alla ljud är jämställda.

Processen pågår året runt. Musiken överskrider både nationella gränssättningar och andra mänskliga tillkortakommanden. Till det resonemanget hör att, i det rådande nuläget i paradigmskiftet, är samtliga slutförda verk mer eller mindre behandlande som ettor eller nollor.

Snart sagt vilken osnuten unge som inte ens är torr bakom öronen kan med redan befintliga innovationer framställa sådant som, bara för att nämna ett exempel av många, bilföraren samt eventuella passagerare, önskar lyssna till från musikmaskinen bakom rattmuffen.

Men den musikaliska konstarten är långt ifrån ensam om denna inspirerande tillverkningsprocedur. Åren går, men det var inte så länge sedan som medmänniskor nere i svårtillgängliga grottor lämnat avbildningar som än i dag väcker allmänhetens häpnad.

Industrialiseringen påverkade inte bara försörjningsbasisen för Ned Ludds hängivna efterföljare.

En seriös bildkonstnär kunde fråga sig själv och sina distansarbetade kamrater om varför, under näst intill outhärdliga ansträngningar, färdigställa en oljemålning under si och så många år, när en simpel lådkamera kunde framkalla samma komposition på bara ögonblicket av en sekund?

Denna något ogenomtänkta frågeställning skulle ställa hela den dåvarande etablerade konstmarknaden på kant.

Om ifall en dadaist som Marcel Duchamp målade generande hårväxt under näsan och på hakan på ett postkort föreställande turistfällan i Le Louvre, Leonardo da Vincis berömda mästerverk ”Mona Lisa” (”La Joconde”), är det fortfarande samma verk? Duchamps provocerande tilltag var ju inte att på något sätt ifrågasätta Leonardos kreativa förmåga eller rättighet till originalets tillkomst (vilket också borde omfatta alla de royalties från det otal reproduktioner som verket utstått under tidens tand) utan att visa på hur tidsandan också påverkade det förflutnas, i nuläget gällande, tidsmarkörer. Var inte mästerverket i sig en slags föregångare till senare tiders tidskapslar?

En allmänbildad, som inte alls måste vara bevandrad i klassisk marknadsföringen via släkten som di Medici, som fungerade som mecenater för de flesta utarmade och svältande, oförstådda genier under Renässansen, kan frågan tyckas enkel, men för en som upplever ”L.H.O.O.Q.” med färska ögon och klar blick, blir den senare parafrasen kanske till och med synonymt med ursprungligt original.

Samma frågeställning kan också överföras till analoga översättningar, bearbetningar och subjektiva föreställningar om vilken intention som skriftställaren haft framför sig som en immateriell vision.

Ingen kan idag ifrågasätta den inverkan som Allan Edwall, i den inte helt överensstämmande med skriftställaren August (som enligt sentida experter ska uttalas som ”Ågust”) Strindbergs föreställning om hur han, det vill säga folklustspelets persona, som kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen, som en sann opportunist, tog varje tillfälle att sätta Madame Flods enfödde son Gusten, på plats. Entreprenörens egentliga avsikt med detta något burdusa agerande var att, när Madame Flods känsloliv satts i rörelse, överta gården med tillhöriga ägor.

Inte helt oväntat avslutades folklustspelet när Gusten, som en lite ironisk kommentar, citerade Karlsson då denna ännu så länge befann sig på toppen av sin karriär:

” — Var och en för sig och Gud med oss!” och syftade då tillbaka till Karlsson ord:

”minuterna äro dyra; låtom oss ock äta och dricka, ty i morgon skola vi dö! Var och en för sig och Gud med oss alla!”

Vad är svenska Bibeln, om inte ett praktexempel på litterär sampling?