Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Sampling.

Vad är främsta kännetecknet hos ett samplat verk?

Att det innehåller valda delar från någon annans sammanhang?

Kanske att även det mest osammanhängande kan uppgå i en större helhet.

Varje ljud för sig, varifrån det än kommer, ökar både utövarens och upplevarens förmåga till konceptuell inlevelse.

Ett bra konstverk skildrar inte verkligheten som den är, utan lägger till ett eller flera filter, så att en annan, djupare version av verkligheten framstår som den ursprungliga, egentliga.

Den ärliga artisten lider av en kronisk brist på fantasi. Inom De Sköna Konsterna är lögn inte alls detsamma som förbannad dikt. Sådana verklighetsbeskrivningar som till exempel Psykologisk Realism, eller Diskbänksrealism, fungerar på lång sikt, men på olika sätt och vis, själsligt utarmande.

Det kan vara ett av skälen till att fullvuxna kan hysa ett överdrivet förakt den objektiva föreställningen om att, helst någon annan, har behållit barnasinnet ända upp till tillräcklig mognad för att klara av arbetsbeskrivningens vardagsrutiner.

I väntan på att Homo sapiens sapiens utvecklas vidare till Homo sapiens ludens, kan den Associativa Steganografin fungera som en själsbevarande tillgänglighet.

Som ett första exempel på ”sampling”:

”Ur Kaos föds en Dansande Stjärna”. Friedrich Nietzsche.

Kanske är impulsiv och spontan barnasinnlig lekfullhet som utgör den Associativa Steganografins Ordkonsts innersta kärnbränsle?

Om ifall så är, förstår var och en av närvarande i nuläget Läsare/Tydare varför den obehöriga utomstående inte, utan större ansträngning, kan tillgodogöra sig tillräckligt många nödvändiga och tillräckliga informationsbitar för att kunna tränga in genom utanpåverken Textmassan och Kontexten och där inne uppleva den enkla sanning som finns bevarad i klartexten.

Genom labyrinter av irrationella paradoxer, kommer även den mest hängivna av obehöriga utomstående inse den avgörande betydelse som, med ett lager av oförbrukad energi, med mycket möda och besvär, inser det okändas främmande och dunkla immateriella, affektivt känsloladdade värden.

Ifall den obehöriga utomstående inte orkar utstå en sådan outhärdlig press i ett läge av ovisshet, kommer denna att snart befinna sig på rak väg in i en avsmalnande återvändsgränd.

Fantasin kan här påminna om Wittgensteins berömda stege, som alls inte på något sätt påminner om Maslows trappa. Skillnaden är att då Wittgenstein föredrar att dra upp stegen efter sig, kommer Maslows trappa visserligen finnas tillgänglig också för efterkommande generationer, men det är ingen garanti för att de kommer uppnå det översta trappsteget till ett evigt tillstånd av personlig och privat lycka.

Emellertid finns det andra giganters axlar att kliva på.

Darwins Utvecklingslära är en bra startgrop för vidare studier av mänskligt utseende och beteende i artens ibland helt obegripliga vardagsrutiner. Utövaren av Associativ Steganografi har inget att förlora på förståelsen av vilken inverkan obegripligt nonsens påverkar den utsattas uppfattningsförmåga till för alla och envar tillkortakommande verklighetsuppfattning.

Med lekfullheten i bakfickan eller i skjortärmen kan den väl bevandrade inom Associativ Steganografisk Ordkonst konvertera den mest seriösa av ambitiösa till en upplevelse av plötslig insikt om hur ordkonstverket, pragmatiskt kan inleda den mest anspråksfulla av dilettanter till en hyfsad utövare av Associativ Steganografisk Ordkonst.

På den serpentinliknande väg som går från Läsarens/Tydarens första ansats till nyfikenhet inför en fullständigt obegriplig nonsensvärld och vidare fram till praktisk tillämpning av metoden, inser snart Utövaren vilken guldgruva som finns att hitta inom forna tiders tidsandor och senare motsvarigheter bland -ister och -ismer.

Rent kronologiskt kan den ena -ismen oavkortat verka härstamma från -ismen innan, men med den estetiska utvecklingspilen i backspegeln kan Läsaren/Tydaren själv bilda sig en uppfattning om hur den ena förhåller sig till den andra.

Alla av oss nu levande äger, var och en för sig, sina ursprungliga, andliga rötter som oupphörligt suger upp näring från lager på lager av Historiens feta mylla.

Den ena skaparens liv förutsätter oundvikligen en annan skapares naturliga avgång till en hypotetisk annan sida.

Någonstans långt utanför tidernas begynnelse kan den uppmärksamma av Läsare/Tydare uppfatta hur en språkbegåvad ordblind analfabet, med omedelbar verkan, frambringar sådana ljud att utomstående behöriga handlöst faller på knä av hängiven beundran.

Att denna karismatiska demagog snart blir förklarad som att besitta övermänskliga egenskaper är inget att förundras över i vår egen högeffektiviserade epok.

Den ärliga artisten lider av en kronisk brist på fantasi.

Inom De Sköna Konsterna är lögn inte alls detsamma som förbannad dikt.

Sådana verklighetsbeskrivningar som till exempel Psykologisk Realism, eller Diskbänksrealism, fungerar på lång sikt, men på olika sätt och vis, själsligt utarmande.