Ett Associativt Steganografiskt Ordkonstverk påminner i mycket om ”barnsliga lekar”. Eftersom dessa inte ingår i allmänutbildningen kan en, i stort sett vilken som helst, fullvuxen och snart övermogen ungdom uppleva aktiviteten som ett permanent hot mot personens självtillräckliga identitetsupplevelse.

Ordkonstverket kan tolkas från många olika perspektiv, håll och kanter, men tillräckliga kunskaper i labyrintspel, pusselläggning, kinaschack, Otello, Alfapet, korsord, rebusar och annat smått och gott inom Wittgensteins definition av Språkspelet är inte att förakta.

Likaså finns det en näst intill oändlig mängd subkulturella ordbruk vars tillgänglighet inom nära räckhåll för arbetsminnet, bör tillfredsställelsen stiga ytterligare några grader över normal kroppstemperatur.

Bara för att nämna några i raden: Orwells nyspråk, Burgess nadsat, Startreks klingonska, Tjuvens cant, rövarspråket, gammalgrekiska, fikonspråket, Capotes motsatta, knoparmoj, Dodgsons jabberwocky, Tolkiens adûnaiska, indisk sanskrit, ekensnack, nynorska, latin, Lears nonsens, Balls jolifanto bambla, tala i nattmössan eller som du har förstånd till, typ rappakalja, med flera. En av flera som ofta förpassas in i den retrospektiva verklighetens skuggtillvaro, är den numera som ofta bortglömda ämbetsmannaspråket, ”byråkratsvenskan”, eller kvasivetenskaplig jargong, typ:

”Det kan inte vara någon ren tillfällighet exploatören till äventyrs hellre förlitar sig på hur dikten i Idévärlden överträffar en hypotetisk empirisk verklighetsbeskrivning, som Homeros Odysseus Irrfärder kors och tvärs runt i den gammalgrekiska arkipelagen. En för ändamålet nyligen tillsatt utredning söker bekräfta antagandet genom jämförande studier utförda med högteknologisk tillgänglighet av DNA och GPS.”

I väntan på att Homo sapiens sapiens utvecklas vidare till Homo sapiens ludens, kan den Associativa Steganografin fungera som en själsbevarande tillgänglighet.

Som ett första exempel på ”sampling”:

”Ur Kaos föds en Dansande Stjärna”. Friedrich Nietzsche.

”Kaos är Granne med Gud”. Erik Johan Stagnelius.

Utifrån vad som kan utläsas bakom den här textmassans rubrik, eftersom Chaos är en ensamstående fader till Nyx, Natten, bör utsagan tillräckligt styrka antagandet att den Dansande Stjärnan, är densamma som Nyx.

Inte ens före Tidernas Begynnelse i Big Bang kunde man vara säker på hur fadersförhållandet mellan upphovsman och avkomma i egentlig mening förhöll sig. Andra menar att Erberos och ingen annan var den biologiska fadern till Natten. Lite besynnerligt är också att konstatera, enbart genom lösa rykten, anta huruvida Nyx kunde vara både syster och maka till Erberos.

Hur som helst så finns även andra bevis på att i Gudarnas Hemvist var det alls inte ovanligt med otydliga släktförhållanden. Såsom metafysiska varelser ingår i Gudomens egenskaper att på vid ett och samma tillfälle, vara på en gång både gränsöverskridande och gränslös.

Det vill säga något helt oförutsägbart, tankeväckande, chockerande så till den grad att den utsatta obehöriga utomstående antingen permanent handlar i ett kroniskt läge av inlärd hjälplöshet, eller ett långvarigt tillstånd av posttraumatiskt stressyndrom.

Att Kaos skulle vara ”oförutsägbart” säger något om den Associativa Steganografins mest komplicerade och synnerligen svårlösta problem med språkförbistringen, som sägs ha sitt ursprung i Babylonien.

Men, efter mycket om och men, kan även Läsaren/Tydaren in spe, lära sig konsten att utnyttja språkförbistringen i Ordkonstverkets tjänst.

Utan att redan här, som en alltför tidig spoiler alert, avslöja mer än nödvändigt för att bevara Läsarens/Tydarens behov av i Tiden och Rummet hålla sig vaken och vid sina sinnens fulla bruk, finna en utom allt rimligt tvivel, lösning till oansenligt problemformuleringsprivilegium samt tolkningsföreträde.

Inom ordkonsten är ledande frågor med obegripliga svar, mer tillhörande vardagsrutinerna, än det som kutymen vill medge.

Kanske är det impulsiv och spontan barnasinnlig lekfullhet som utgör den Associativa Steganografins Ordkonsts innersta kärnbränsle?

Vilket omedelbart och utan större svårighet kan utläsas till:

”Utom allt rimligt tvivel måste den Associativa Steganografins Ordkonst härröra från det oskyldiga barnets impulsiva och spontana lek med nonsensuttryck som ”DADA”, ”NANA” och ”GAGA”.”

Relationen mellan Frågan och Svaret är minst sagt besvärande och störst sagt, avbruten. Som bäst fortsätter den förutan vare sig tillfälliga avbrott eller nödvändiga näsvisheter. Endast allvaret i sig låter Läsaren/Tydaren uppleva en näst intill oförklarlig ovisshet om de etymologiska förhållandena som råder bakom rubrikerna, mellan raderna och ordens bokstavliga underförstådda innebörder.

En läggare av pussel skiljer sig inte i något större avseende från en professionell takläggare. Den först nämnda tar tillfället i akt och mening, medan den senare utför det grannlaga arbetet så att inte minsta springa kan släppa in oväntade mängder av oönskat regnvatten.

Många menar att då uttrycket ”det regnar ute” är mer än en truism, men till och med vän av ordning vet, kanske av egen bitter erfarenhet, att regnvatten även i färre antal millimeter, kan förorsaka antingen en obekväm situation av översvämning där, även om hemförsäkringen är betald och täcker det mesta av uppstådda hål i plånboken, kan skapa plötsliga irritationer av upprörd karaktär.

En avgörande skillnad mellan den solitära pusselspelaren och den kollektivarbetande takläggaren, är att pusselspelaren endast behöver ett tillräcklig antal asymmetriska udda bitar för att den holistiska helheten ska kunna uppfattas av till och med en förstagångsväljande gröngöling.