Kampen mot det Andliga har pågått sedan Renässansen.

Det kanske mest förvånande är att kampen utförts genom Monarkin, Kyrkan och Bankväsendet.

Inte lika förvånande är att de drivande krafterna nu har övergått till Vetenskapen som främsta vapen mot det Andliga.

Vilka är de direkta intellektuella medlen som ska misstänkliggöra minsta upplevelse av Andlighet?

– ismer finns det gott om men det blir allt svårare att dekonstruera, genomskåda och avslöja vad de egentligen står för och vilken funktion i kampen mot det Andliga de, var för sig, fyller.

Materialism. Materialismens huvudfunktion är att ersätta det immateriella med något konkret, påtagligt och begripligt för minsta barn.

Av vuxna luras barnen till att tro på Jultomten, för att någon tid senare bli ”upplysta” och desillusionerade om Jultomtens existens.

Jultomten blev tidigt en metod att söka uppfostra barnen via en möjlig hotbild:

”Är du inte snäll, så kommer inte Jultomten till dig och då får du inga julklappar.”

Att vara ”snäll”, det vill säga:

Foglig, samarbetsvillig, lojal och anpassningsbar blir alltså ett medel till en högre materiella standard och status.

Finns inget sådant villkor med i uppfostran, finns heller inget skäl för barnet att vara ”snäll”.

”Snäll” betyder inte längre att vara artig, trevlig, god, generös, rättvis, visa sympati och vara empatisk mot dem som befinner sig i ett sämre läge i förhållande till alla andra som ingår i samma andliga gemenskap.

Solipsism. Om det bara finns ett ”Jag” i världen, så blir alla andra levande varelser mer eller mindre ersättliga.

Deras betydelser reduceras till medel som ska utnyttjas till ”Jagets” självförverkligande. Om bara ”Jag” existerar, så varför anta att alla andra i Samhället också är utrustade med motsvarande ”Jag”?

Alienation. Alienationen kan också formuleras som en isolering.

Genom att analysera sönder varje möjlighet till andlig gemenskap, blir den logiska följden att var och en, varje ”Jag”, bara söker skydda sina egna intressen.

Den enda andliga gemenskapen blir att stödja varandra i strävan till ”Oberoende”.

Det solipsistiska ”Jaget” intygar vid varje möjlig ny valsituation att målet inte är att bli kvar i pyramidens bottenskikt, utan att var och en ska, likt en Sisyfos, söka uppnå statusen som Herre på Täppan”, där ”Jaget” ska ersätta all form av andlig gemenskap. Den Ensamma Människan söker på en gång att förtrycka medmänniskorna, som att söka deras tröst, förståelse och medmänsklighet.

Då ”Jaget” börjar närma sig den logiska följden av sitt solipsistiska agerande, söker ”Jaget” förklara för omgivningen:

”Också jag är ju bara en vanlig människa!”

Detta har ju funnits med i den Materiella verklighetsberättelsen, sedan myten om Kung Minos, som i sin kortsiktiga girighet önskat att allt han tar i, ska förvandlas till guld.

Nihilismen.

När ”Gud” i betydelsen av ett immateriella andligt, är förklarad död, finns ingen naturlig ersättning.

”Gud” kan antingen ersättas med ett solipsistiskt ”Jag”, eller med kollektiva handlingar, som till exempel att konsumera för att mer och mer tillfredsställa sådana andliga behov som ersatts av materiella fördelar.

Kyrkan, i vårt eget sammanhang, den kristna protestantismen förklarar att ”Liv är Lidande” och varje möjlig flykt från lidandet, bör uppfattas som en ”livslögn”. Vetenskapen bekräftar sambandet mellan den solipsistiska existensens tre hörnpelare:

Verklighet.

Sanning.

Kunskap (i vår tid förklarad detsamma som ”Information”).

Sambandet kan formuleras så här:

”Med rätt kunskap (information) kommer ”Jag” att inse sanningen och därmed uppleva den materiella verkligheten.”

Motsatsen lyder:

”Med fel kunskap (information) kommer Någon (som inte kan vara identisk med ”Jag”) att kvarstanna i lögn och därmed leva i en illusorisk dröm.”

För att undvika en sådant av ”Jaget”, föraktad tillvaro, måste ovillkorligen ”Jaget” söka förstå vad som kännetecknar ”rätt kunskap” (information).

Kunskapen kan ”Jaget” själv uppnå genom ”andlig utveckling”, men dels tar det för lång tid, dels krävs så mycket energi att ”Jaget” inte orkar upprätthålla sin tidigare uppnådda status.

Banken. Pengar, eller materiella värden, till exempel i form av råvaror och produktionsresurser, kan ”Jaget” omsätta till informationsbitar.

Kunskapen om hur informationsbitarna kan sitta ihop, leder den pragmatiska föreställningen om ”Det som är sant” och hur det i sin tur kan bli till byggstenarna i en för alla uppenbarad ”Verklighetsbeskrivning”.

OBS! ”Verklighetsbeskrivningen” ska inte förväxlas med ”vardagsverkligheten”.

I den gamla liknelsen om att hellre tro på Kartan (Verklighetsbeskrivningen), än de verkliga förhållandena (vardagsverkligheten) blir Kartan en kollektiv myt om en metafysisk ”högre” verklighetsupplevelse.

Kulturpersonlighetens och andra kulturarbetares arbetsuppgift består att, genom två oförenliga metoder, dels framställa den ”Psykologiska Realismen”, dels ”Socialrealismen”, förespegla för Medborgaren hur att själv relatera till någon, men inte båda samtidigt, iscensättningarna.

Den Psykologiska Realismen är grundad på antagandet om hur kombinationen av: Verkligheten sådan som den ser ut för alla och envar.

Solipsismen som utgångspunkt för Alienation, Isolering, men också Självförverkligandet.

Genom ideliga asketiska övningar kommer så småningom (I väntan på vadå?) Medborgaren till förståelsen av att endast genom att ge upp sin tragiska livslögn som oberoende ”Jag”, ges tillträde till den mer metafysiska, men fortsatt materialistiska, Socialrealismen.

Utgångspunkten som förenar den Psykologiska Realismen med Socialrealismen består av hur den alienerade och isolerade Medborgaren, kan finna en psykologisk tröst i övergivandet av ”Jaget” för att, därpå, efter klassresan, ingå i ett högre socialt, metafysiskt sammanhang där Socialrealismen bekräftar för var och en att Kollektivet ”Vi” i ”Kampen för Tillvaron”, på en gång ger ökad trygghet, säkerhet, men också högre materiell standard.

Uppgåendet i iscensättningen av den föreställda ”Kartan” kan förespegla ett löfte om ett mera ”Andligt Liv”, men liksom i parabeln om Jultomten, kommer Medborgaren att ställa sig till förfogande i den Socialrealistiska Verklighetsbeskrivningens tjänst, bara så länge som det är lönsamt och leder till en högre social status med fler materiella förmåner.

Skulle Medborgaren upptäcka att Socialrealismens kulturpersonligheter bryter mot Samhällskontraktet och hellre fyller de egna ladorna, kommer Medborgaren, i besvikelse över löftesbrottet att överge principen om hur Jultomten kommer att fördela de materialistiska privilegierna vid nästa förhandlingsläge.

Det endast på Kartan existerande Samhällskontraktet förblir för dem som har den Solipsistiska Nihilistiska Materialismen som Livets Mening och/eller Livslögn, en metafysisk ”Ideologi” och – ism.

Paradigmskiftet pågår så länge som det fortfarande finns Medborgare som förlitar sig på Samhällskontraktet och därför hängivet önsketänker om, någon gång i framtiden, verklighetsanpassade ”Guld och Gröna Skogar”.

För att så länge det är möjligt förhindra att Medborgaren upplevelser av desillusioner, kroniskt läge av besvikelser, återkommande symtom av uppgivenhet samt reserverad apati, gäller det för ”Folkvalda Representanter i Jagets Tjänst” att bibehålla och bevaka minsta antydningar till existensberättigade andliga upplevelser och erfarenheter.

En sedan länge säker metod är att utlova något bättre, efter det outhärdlig sämre.

En annan är att materiella fördelar, ger möjlighet till ökad andlig frihet.

En tredje som är synnerligen svår att motstå, utgörs av frestelsen hur enträget, långvarig och urtråkigt slit så småningom kommer att leda till en mer andlig spis. Liksom aktieutdelningen för en spelberoende riskkapitalist, förespeglas Medborgaren av ”Folkvalda Representanter i Jagets Tjänst” att ökad förtjänst också leder till ökad valfrihet.

Med den ideologiskt förankrade trosuppfattningen i bakhuvudets undermedvetna, kan Medborgaren i en framtid av återkommande nederlag, bara förlägga skuldbördan på sina egna axlar.

Detta i synnerhet om Medborgaren i den naiva föreställningen om hur Socialrealismens Karta in i minsta detalj motsvarar ”Jagets” längtan efter social bekräftelse i form av ett ”Vi”, kastat allt av andlig upplevelse, över bord.