Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Samplingstekniken inom musiken.

Kanske är det lättare att förstå hur Ordkonsten kan utformas, utifrån hur musikverket kan förändras med utgångspunkt i sampling?

Vad är ”Sampling”?

Det bör inte föresväva de mest hängivna av lättsinniga enkelspåriga, inte bokstavligen dumma, men i betydelsen fördomsfulla upp till brädden med förutfattade meningar om i stort sett allt som vid första anblicken verkar obegripligt och därför i all hast försett med stämpeln ”Obrukbart onyttigt”.

Samplingstekniken går i första hand ut på, på gehör eller bara på känn, välja ut något ljud från någon annans verk eller en mer fantasiberikande värld av toner, den monotona rytmen från en obemannad och därför okontrollerad, skenande tryckpress.

I förindustrialismens utövande av musikaliska insatser, ansågs Musicerandet-i-Sig vara mer av en fysiskt ansträngande lagsport, än i vår egen samtids nuläge.

Idag befinner sig den solitära producenten/musikern/DJ:n i en arbetssituation, mer att likna med den femte evangelisten, Johann Sebastian Bach framför verken på orgeln i Weimar, än en samling ekvilibrister som, efter nattmanglingar av förhandlingar angående kollektivavtalet, i samstämd acklamation förklarat befinna sig i samma båt, det vill säga orkesterdiket.

Den ensamstående monarken, det vill säga den ansvarsbefriande producenten/musikern/DJ:n nu i samma undernärda kropp, i studion, vid kontrollbordet och framför instrumentbrädan med alla rattar och spakar fullt synliga även för utomstående obehöriga, kan utan bistånd från någon närstående, med den digitala elektroniska maskinparken på en armslängds avstånd inom nära räckhåll för yttre stimuli, manipulera, modulera och inordna den till nittionio procent färdigställda kompositionen till stycken som i rätt format enkelt och bekvämt kan köras genom samplers eller mjukvaror installerade i en för ändamålet behändig laptop.

Sampling som teoretisk förutsättning för vidareutvecklingar av gammal skåpmat processad till att bli som ny. Den primitivaste formen av påhittiga blandningar, beror på hur mycket nestorn Gaston låtit sig påverkas av sådana personliga smakförnimmelser som uppstått i äldre traditioner av pot-au-feu. Den väsentliga skillnaden är att, istället för att utövaren tar vad denna själv har i skafferiet också, utan att fråga först, besöker inspirationskällans verktygslåda och ur den tar för sig av sådant som, med Lagens innebörd i bakhuvudet, inte är att betrakta som tillgängligt för var och en.

Före högteknologins inträde i dåtidens paradigm, kallade fackfolket inlåningen för ”parafras”. Numera, med flera inlåningsord inhämtade från andra sidan om kanalen, kallar välunderrättade initierade i hantverket sådana fenomen för ”hyllningar” och ”remixar”.

Det är alls inte ovanligt, utan tillhör numera vardagen, att det instrumentella värdet också kan återfinnas i en mer immateriell, intrinsikal, utformning av samma konstverk.

Informationsbitens sonora inställning är ytterst beroende av två i Tiden och Rummet oberoende utövare samt mottagare.

Det färdiga stycket, om det nu inte förblivit i ofärdig ofullbordad remixversion, är relaterat till de referenser som båda inblandade utövare samt mottagare bevarat i förvaringsutrymmet mellan arbetsminnets medvetna och långtidsminnets omedvetna.

Bortsett från uttryck i audiologiska situationsbundna sammanhang, fyller referenspunkterna också funktionen som inträdesbiljett till sociala gemenskaper och/eller underjordiska, i kulturell betydelse, subversiva underjordiska subkulturer.

En del mera insatta utövare av digitala processer menar att bruket av referenspunkter härstammar från forna tiders schamaners användning av trumman som subliminala signaler till andliga färdbeskrivningar.

Ett tänkvärt exempel som bör väcka Läsarens/Tydarens intresse till förförståelse, kan hämtas från populärmusikens mera analoga än digitala lagringstekniker.

Andrea True i Andrea True Connection hade starka anknytningar till dåtidens etablissemang där lätt oroväckande skägglösa unga damer med underkropp under utövande av delikata och utmanande yogarörelser, avslöjade sina mera dolda behag.

I vår högt stressade samtidsvärld skulle Andrea True mycket väl kunna klassificeras som tillhörande kategorin ”Burlesque”, men på den tiden var publiken mer road av fysiskt sinnliga former, än Wittgensteins språkspel. Med Einsteins berömda citat på tungan, kan vederbörande förstå hur Fantasin utstakar de inbillande gränserna mellan idéhistoriska landmärken.

Läsaren/Lyssnaren kan på frivillig basis uppfatta hur ett ljud i Andrea True’s ”More, More, More” (1976) används av Len i hans ”Steal my Sunshine” (1999).

För att uppleva relationen i dess mest avklädda tillstånd, förutsätter utövaren (i det här fallet, Len) att konsumenten äger de nödvändiga kunskaperna om Andrea True’s biologiska förhållanden och biografiska fakta.