Den Associativa Steganografiska Ordkonsten har mycket gemensamt med Elektronicans Samplingsteknik.

En bild kan säga mer än tusen ord. Säg det med toner och inte med ord. Låt tystnaden tala. Det dunkelt tänka är det dunkelt sagda. Sådana utsagor kan ge utsvävande antydningar om hur samplingen kan fungera i den praktiska verkligheten.

Samplingsmetoden kan användas inom de olika sköna konsterna var för sig, eller som en tvärvetenskaplig korsbefruktning av dem alla, typ då Richard Wagners 1872 lämnade Schweiz för den lilla staden Bayreuth, där han grundade ett eget Festspielhaus – festspelshus – specialbyggt enligt hans idéer och till hans egna verk. Själv önskade han inte att dessa skulle kallas ”operor”, utan allkonstverk eller musikdramer. Huset invigdes 1876, då Ringen uruppfördes med kung Ludwig II av Bayern, kejsar Vilhelm och den brasilianske kejsaren Pedro II bland de prominenta gästerna.

Senare, i POP-konstens New York, Andy Warhols legendariska multimediashow Exploding Plastic Inevitable eller kort och gott EPI.

I dagens evigt flytande flod av nytillverkade kombinationer av tidigare innovationer kräver marknadskrafterna mer av specialiteter, än grova generaliseringar.

Med digitala mjukvaror i ergonomiskt utformade hårdvaror kan i stort sett vem som helst av Gemene Man, Crethi och Plethi samt Detektiven Allmänheten, förutsatt att denna sätter sig in i sådant som andra ännu så länge inte fått upp ögonen för och därmed uppmärksammat, bli sin egen lyckas smed.

Visserligen finns redan gott om resurser för att framställa steganografiskt utformade sekretessbelagda och hemligstämplade klartexter innanför de slutna systemens binära tal innanför välbevakade brandväggar.

För en oskuldsfullt obevandrad i de senaste tekniska förfarandena kan en väl minnesvärd semesterbild från Bangkoks sprudlande liv i glädjekvarteren ge sken av en befriande ansvarslöshet.

Oavsett om ifall det objektifierande subjektet in flagrante delicato plötsligt befinner sig vara mitt inuti en paparazzis fokuserade kamerablixtar är och förblir, för den initierade utomstående, det visuella affektiva uttrycket av underordnad betydelse. Exponeringen motsvarar inte på något sätt det immateriella värde som infiltratören, bildredaktören, bakat in för leverans via en, för alla och envar, lättillgänglig publikation presenterad i skuggan av pixlar och lättbegripliga informationsbitar.

Också denna process kan medföra förödande effekter på framtida generationers yrkesval. Även om den digitala tekniken ständigt erövrar nya domäner, kan ingen som deltagit i det Wittgensteinska ordspelet en längre tid, bortse från hur även analoga metoder kan vara väl så tidsbesparande och, med tanke på risken inför en högst oväntad energikris, överstiga var och en inblandads förväntningar om digitaliseringens mirakulösa inverkningar.

Att klippa ut en detalj från ett annat sammanhang och sätta in detsamma i något hittills nytt och okänt har pågått sedan längre tillbaka än Hedenhös oförklarliga grottmålningar i tidernas begynnelse.

Det som ingen än så länge ansvarsbefriad beslutsfattare kan dra sig till minnes från glömskans mörker kan, av just det skälet, inte heller användas som ursäkt inför kommande varsel.

En sannolikt enklare och lättare tillgänglighet är att likna Ordkonsten med Ljudkonstens samplingsprocess.

Vad är ”Sampling”?

Att använda rester och gammal skåpmat i en sådan kombination så det redan förpassade till ett förflutet, kan sammanställas till ett nytt konstruktivt föreställningsverk.

Förförståelsen av uttryckets innersta budskap, som kan finnas dold bakom textmassans rubriker, mellan raderna och i det lite mer diskreta finstilta är för den redan insatta en upplevelse inte helt olik den som en entusiastisk publik kan känna i väntan på estradörens, manipulatörens, mentalistens eller illusionistens entré ut i tiljans, av rekvisitan, iscensatta kulisser och bortre fonden, begränsade händelsehorisont.

Sålunda gäller för utövaren av Ordkonst att i tillräcklig utsträckning i Tiden och Rummet framställa en sådan förespeglande föreställning att utomstående obehöriga kan finna verket som antingen otidsenligt, oansenligt eller bara outhärdligt tråkigt i betydelsen, andefattigt.

Samplingsmetoden-i-Sig har ett betydligt mer instrumentellt, än intrinsikalt värde.

Bara för att innebörden verkar otillgänglig för motståndarlagets motsvarande avdelning för bearbetande dechiffrering, utgör den på intet sätt en garanti för att de mer hängivna av uttydare drar sig det minsta lilla för att lägga två strån i kors och finna Ordkonstverkets konstruktion som tillräckligt obegripligt för att fresta vederbörande till oförutsedda tillhandahållanden.

För att ge Läsaren/Tydaren ytterligare något att sätta tänderna i, kan följande citat fungera som inledande frestelse till hur att tillgodogöra sig sådana färdigheter som endast annars kan upplevas som tillgodogörande bakom samplingsteknikens näst intill ogenomträngliga potemkinkulisser:

”När du har eliminerat det omöjliga, vad som än återstår, hur osannolikt det än är, måste det vara sanningen.”

Och:

”Det finns inget som är så missvisande som ett uppenbart faktum.”

Samt:

”Världen är full av självklarheter som ingen någonsin uppmärksammar.”

Sir Arthur Conan Doyle. Källa: Livet.se

(Jämför med Ludwig Wittgensteins mest berömda:

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”)

Som tur är håller sig inte alla föregångare konformistiskt inom samma semiotiskt laddade biosfär. Förhållandet mellan textmassan, kontexten och klartexten, är att likna vid en trestegsraket uppför skalan av, fram till dess, otillgängliga Mach 1, Mach 2, Mach 3, och så vidare…

Innovatören av Merz, Kurt Schwitters, höll sig inte för fin för att skapa ett kollage där en, sannolikt förbrukad, biljett från Katarinahissen, alldeles i närheten av Karelska näset, ingår som del i kompositionens symboliska dynamik.

Som objektiv icke deltagande i framställningen av Mincemeat kan Utövaren in Spe bara anta att Schwitters osorterade råmaterial, motsvarande ljuden i senaste versionen av samplingsmaskiner, bestod av tillgängliga, men förbrukade, detaljer från sådana fabriksframställda konfektioner av kavaj- och byxfickor vars design, med dagens mått mätt, är att betrakta som kopior av Ad hoc Vårens kreation från Paris modehuset La Sfinxe Adelphina, mitt emellan Benjamins Passager och de Elyseiska Fälten.

Hängivna anhängare i Jörgen Clevins Teleklubben vet vad som gäller då någon önskar tillverka ett kreativt verk enligt samma traditionella mönster utfört av ovan nämnda Schwitters eller den mer av samtiden omtalade Pablo Picasso.

Som alltid gäller att först tillgodogöra sig sådant som andra äger, för att sedan, då deras lager är tömda, återgå till egna, för eget bruk, reserverade. Andra verktyg som kan vara av värde i en sådan situation, bör återfinnas i en, med dubbla lås, samt bortkastad nyckel, förseglad verkstad.

Det enkelriktade bytet bör utgöras av en skarpslipad sax, ett tillräckligt bra, enkomponents lim och, med inspiration hämtad från nutida i samtidens flyktiga nuläge i en era av just nu pågående högteknologisk natur, upptäckta och konstruerade analogiska utrustningar.

Det är ändå av betydande vikt hur Läsaren/Tydaren tillgodogör sig den pragmatiska tillämpandet av tillförlitliga fakta angående vår gemensamma art, Homo sapiens sapiens.

En levande varelse vars dagliga rutiner består av hur, på en och samma gång, Berättelsens huvudrollsinnehavare både konstruerar och iscensätter en, utifrån egna drifter, behov och önskningar, sfär innesluten i hermetiskt tillslutna förhållanden av självförverkligande solipsistisk egoism samt okritisk fokusering på alienerande regressioner i Jagets tjänst.