Till skillnad från Kryptologen sysslar Steganografen inte med att förvanska meddelanden så att de inte blir tillgängliga för utomstående obehöriga.

Steganografiska konstruktioner består mer av att uppfinna och upptäcka sådana, för Gemene Man, Crethi och Plethi, samt Detektiven Allmänheten, utrymmen där meddelandets innebörd, klartexten, fram tills dess då de ligger tryggt och säkert i den avsedda adressatens högra hand, förblir otillgängligt i den fördolda glömskans mörkaste vrå.

Vem har som barn inte tillverkat en till synes för barnaögon, skenbart verklighetstrogen skattkarta, till endast för att skapa en stunds underhållande förbryllelse för de övriga som ingick i dåtiden halvslutna kamratkretsar?

Eller ett annat trick som är väl så lämpligt för barn i förskoleåldern, där den som utför manövern ”Flytta tummen” utnyttjar en färdighet som barnet, helt i överensstämmelse med Jean Piagets teorier om mental, intelligent förmåga till mer komplicerade versioner av abstrakt tänkande, ännu inte hunnit uppnå i mognadshänseende.

Att leka kurragömma, gömma nyckeln eller olika varianter av titt-ut är alls inte att förakta som primitiva initiationsriter till rådande motsvarande situationer i skarpt läge. Minsta allmänbildade förskolebarn vet att, om den ekologiska närmiljön i biotopen så tillåter, ur ett helt vanligt, ordinärt stort, ekollon, växer så småningom upp ett anrikt stamträd.

Tilläggas bör att, vid närmare eftertanke, är detta tillfälle på intet sätt en ren tillfällighet, utan frambringat genom år av naturliga urval där mer välanpassade individer ur ett fram tills vidare okänt antal rara arter, klarat sig betydligt bättre, än alla dem, ingen nämnd och ingen glömd, som genom naturliga avgångar överträtt angränsade avsmalnande vägbanas andra sida.

Såsom begreppet ”Steganografi” används ute i levande vardagslivet, uppfattas det som en praktiskt tillämplig metod för att undkomma motståndarlagets spelares ”hemma på mammas gata” på bortaplan, vaksamma blickar inför oförklarliga fenomen eller bara sådant som vid ett första ögonkast kan verka misstänkliggjort.

Om Läsaren/Tydaren av denna textmassa tänker efter och drar sig till minnes helt andra förutfattade slutsatser om typiskt vanliga vardagshändelser direkt och oavkortat hämtade från den bistra verklighetens rutinhandlingar, kan denna utan att känna sig det mista obekväm, med facit i handen framkalla bilder av personer eller föremål som kan ha haft helt annan betydelse än dem som de förespeglat den närmaste omgivningen.

Den Associativa Steganografin har betydligt mer gemensamt med samplingstekniken som vanligast förekommer inom nutida elektronisk, digital dansmusik, typ Hip-Hop och House, än centrallyriska ambitioner framställda i någon på behörigt avstånd, för att hålla Gemene Man som i hög grad består av den tysta majoriteten av obehöriga utomstående, svårtillgänglig skrivarstuga.

Någon hypotetisk person med högre vakenhetsgrad än omgivningen riktade driften att få veta, mot något som de närvarande övriga förklarat vara näst intill obetydligt ersättligt. Kvar i den typiskt dagliga verksamhet av väl inarbetade vardagsrutiner kunde de inte uppleva samma förvåning som den hypotetiska personen uppvisat inför samma aldrig tidigare ifrågasatta fenomen.

Även om samtliga inom subkulturen ”Stammen”, ”Flocken” eller ”Socialgruppen”, utan tidigare anspråk på problemformuleringsprivilegium som bara för att nämna ett exempel av flera, förmånen att utan skriftligt tillstånd, utnyttja gräddfilen som färdled, låtit sådant som verkade vara självklart också tills vidare förklaras för nyväckta, plötsligt uppmärksamma hur behöriga män, kvinnor och till och med oerfarna barn kunde placera ett föremål inuti ett annat, så att det förra, genom att omslutas av det andra, inför allas ögon, verkade helt puts väck.

Det vore ju inte konstigt om Läsaren/Tydaren hellre bedömer James Joyce’s ”Finnigan’s Wake” utifrån textens innersta mening, än ett konvolut som mest liknar ett väderomslag från Londondimma till Pariserluft.

Inte heller att Q hellre ägnar dyrbar tid till hyllandet den numera bortgångne (14 juli, 1986) designern Raymond Loewy vars Sunbeam Alpine Series II 1962, kom att förebåda den nutida vintage retromodellen av samma fordonsmodell., än att i stillhet meditera över hur tidens vingslag också sträcker sig utöver och bortom The Spirit of Extasy’s händelsehorisont.

I just det ögonblicket uppstod den första gnista till idén att något som även ens Nästa kunde uppfatta som attraktivt begärligt och lättillgängligt, kunde bringas ur den uppfattningen då det materiella, immateriella, affektiva värdeobjektet inte längre fanns tillgängligt för blotta ögat.

Då Titt-utleken ännu inte var tillräckligt pedagogiskt utformad, kunde inte heller en opålitlig, också den hypotetisk, person först tillvarata föremålet och strax därpå åberopa det som tillgängligt endast för dem som erhållit motsvarande persons, på tu man hand, muntliga tillåtelse. Detta med avseende på att, vid obefintlig konfliktlösning, åberopa det sedvanliga ord-står-mot-ord förhållandet.

För Läsaren/Tydaren och kanske, även om det är väl så tidigt att uttala sig om det förhållandet, den blivande Associativa Steganografen in Spe, förhåller sig det Omslutna till det Inneslutna som 2+2=4.

Steganografens, ibland tidsbesparande, ibland tålamodsprövande, metodiska hantverk går i korthet ut på att införa ett tredje utrymme, så att, i själva verket, 2+2=5.

I ett vanligt meddelande, typ minneslista för inhandlande av livsmedel i nätbutiken, bör inte finnas något sådant oavslutat förhållande. Således finns varken något vettigt att utläsa bakom rubrikerna, mellan raderna och, knappt synligt för blotta ögat, inunder det finstilta.

Den Associativa Steganografiska Ordkonsten utgörs av vilka sakförhållanden, som alla uppmärksamma av Läsare/Tydare säkert vid det här laget redan har upptäckt, som förefaller giltiga inom ramen för det dunkelt tänkta, men utan att försaka minsta korn av sanning i dunkelt uttalade utsagor, fungerar utmärkt som förebild för det dunkelt formulerade beskrivande informationsbitar, svart på vitt.

Den första av hypotetiska personer har, som en lidnersk knäpp, eller en kulblixt från klar himmel, insett hur denna förenklade ordbehandling kan ingå som delmoment i överförandet av otillgänglig, inför utomstående obehörigas vaksamma blickar, klartext, som ett brev på posten till adressatens brevlåda som  finns i Engelska parkens allé, första eken på vänstra handens sida, i mycket lik en, för den uppväxande generationen, lika tvetydig som en medfödd segerhuva, som föräldralöst söndagsbarn, men namngiven först efter segsliten nattmangling genom mer eller mindre erkänd eklut.