Även om den associativa steganografens irrgångar allra mest förhåller sig till konkreta visualiseringar och akustisk- fonologiska ljudsvängningar, finns ändå en hypotetisk möjlighet till att införliva textmassans abrovinklar genom kontextuella svårbegripligheter och slutligen och sist, fram till den slutmålet, klartexten.

Med en mer anspråkslös visualisering skulle detta högtflygande fågelperspektiv åtminstone ge en begriplig delförklaring till varför det Ena inte utesluter det Tredje, förrän det Andra, helt oförhappandes, ankommer för att utföra en typisk för gökungar, pennalistisk manöver.

Förhållningssättet lyder: ”Sök upp det etymologiska verbet, överför det till ett samtida nuläge, likt en orm kring ett varmblodigt byte, sök betydelsen såsom det används av Gemene Man inom diskbänksrealismens heta köksvägar och lägg därtill sådana memer, faktoider och traditionella feltänk. Med dessa uttryck i bakhuvudet kan associationen leda fram till rätt steganografisk lösning.

Visualiseringar via välfokuserade och ibland till och med trångsynta med skygglappar, utrustande aspiranter, kan nästan helt utan undantag, uppleva sig helt bekväma med ljusberoende sinnesintryck genom iris (regnbågshinnan), men så långt ögat kan se, ändå efter en traumatisk upplevelse, stå handfallen inför en näst intill oöverstiglig begränsning.

Det kvarvarande problemet som återstår, är väl värt att återkomma till. Det bästa återgivandet bör anses som gott nog:

”Under infernaliska ofrivilliga påtryckningar från underjordiska nätverk anpassade till nedlagda orter, uppsöker Miss Broadway, nu under täcknamnet ”Hjärter Dam” sitt samkväm med Vit Kungs messianska budbärare knekten Haigha (av närstående mer känd under smeknamnet ”Håja”).

Det plötsliga uppbrottet låter inte invänta brådrasket. Haigha, som egentligen heter något helt annat, klär ut sig i svart hatt och under masken av Munchs ”Skriet” och, för att vara helt på den säkra sidan, den snart överförbrukade masken av bombbäraren ”Guy Fawkes” (som genealogerna, trots ideliga omprövningar med granskande undersökningar av den Uteslutna Tredje Man, inte tros vara, åtminstone i sinnevärlden, under några tänkbara men ändå rimliga omständigheter, släkt med Ned Ludd) där Haigha, kanske med en viss rätt, antar att dubbla masker håller bättre en en.

Miss Broadways burleska behag väcker uppseendeväckande uppståndelse då ej förberedda av nytillkomna omsvärmande beundrare, av passionerad hänförelse, utbrister i omkvädet:

”Påklädd, javisst, men högtidsklädd som en, skarp näck (alt. ”häck”), Susanna.”

Andra förklaringsmodeller kan också vara avgörande för rätt angivelse av avståndet från punkt A till punkt B.

Med all rätt på sin sida, har expertisen rätt i, efter att ha repeterat budskapet ”Genvägar är senvägar”, att, då den Ena vägen ledde till rätt mål, men tog alldeles för lång tid i anspråk, och den Andra vägen följde kompassen, men inte kartan lösningen, kunde ingen med hedern i behåll, utesluta den Tredje.

Benoît Mandelbrot löste kustlinjeparadoxen med ett symboliskt Alexanderhugg. Problemet presenterades först år 1967 av Benoît Mandelbrot i skriften ”How Long Is the Coast of Britain? Statistical Self-Similarity and Fractional Dimension”, i vilket han förklarar att mätningens resultat beror (i de allra flesta fall) på vilken längd måttstocken angav vid det givna tillfället.

I  måttstockens längdlängden på måttstocken som används vid det givna tillfället.

Detta endast när normalkurvan så tillåter. Extremerna i båda ändarna kan aldrig inse den betydelse som den Uteslutna Tredje har att befatta sig med, i extremen av normalkurvans maximipunkt.

Studieobjektet, det redan objektifierade subjektet tillhörande motståndarlaget på andra sidan om mittfältet, förhåller sig gärna mer än passiv inom kategorin av Gemene Man.

Undergroundkulturens officiella representanter förnekar all kännedom om sådana subversiva subkulturer där cellernas medlemmar, med nödvändiga och tillräckliga kunskaper om Pragmatisk Tillämpad Ekocentrisk Cybernetik, i Decentraliseringskontorets arkiv registrerat som den falskskyltade ”Wienervalsens Kavaljerer”, på kort sikt byggt upp interima halvledande, slutna nätverk mellan symbiotiska mitosceller just före själva skilsmässorna.

Cellens ledare, med titeln ”Cytokinesen” är själv ansvarsbefriad från möjliga framtida anklagelser, men via diverse anonyma mellanhänder, ofta med hjälp av Associativ Steganografi som Ordkonstverkets källhänvisning sällan anger som ursprung, kan handhavandet av initierade handlingar hänvisa de två inblandade, men snart vitt åtskilda, parterna i hur att använda Ordkonsten som referens i utvidgningsfasen då slutna halvledarkretsar övergår som en syntetisk-artificiell verksamhet inom sådana fältarbeten som, dygnet runt, natt och dag, pågår innanför ingenmansländernas gråzoner.

Kombinationen av kryptiska tecken och steganografiskt visuella konstruktioner bör, åtminstone under det mycket sårbara inledningsskedet, ha en avkylande effekt på hängivna extremister på båda hållen och kanterna längsmed bortalagets yttersidor.

Cytokinesen, med speciellt hänsynstagande till obehöriga utomstående infiltratörer i de egna leden, brukar inför de oinitierade av blivande associativa steganografer in spe, framkalla ett subversivt underförstått leende hos de nytillkomna aspiranterna, då denna edsvurna förebildligt idoliserade symbolgestalt, citerar Fredrik II av Preussen

(ej att förväxla med Richard Wagners mecenat Ludvig II av Bayern, också kallad ”Märchenkönig”, Sagokungen, son till Maximilian II av Bayern och Maria av Preussen.

”Märchekönig” Ludwig II av Bayern, som växte upp i slottet Hohenschwangau vid Füssen, fungerade som banerförare och trendsättare för vår egen tidsanda med tydliga tendenser till mentala flyktförsök undan ohälsosam verklighetsanpassning, kontrafaktiska ställningstaganden och otidsenliga anakronismer, typ vidskepliga vanföreställningar om, på den tiden ännu inte förverkligade nättroll.

Än i vår överdrivet högeffektiva produktion av lyxkonsumtion och spel för gallerierna, där både ämnen som skådebröd och skådespel (med hänvisning till senare, längre fram i textmassan, förekommande Wittgensteins språkspel och, i preventivt, profylaktiskt, förebyggande syfte, en anspelning som kan ge en försmak till det som komma ska ingå i Associativ Steganografi).