Till skillnad från Kryptologen sysslar Steganografen inte med att förvanska meddelanden så att de förblir obegripliga för utomstående obehöriga som döljer sig i skydd av den medvetet närvarande Detektiven Allmänheten.

Steganografen i gemen ägnar sin högt värderade tid mer åt fysiskt konstruktiva repetitioner, än semiotiskt anstrukna teckenförhållanden.

Miss Broadway har sitt trygga näste inom samma murar som Stockholms motsvarighet till Times Square, Spay Bar.

Liksom i samplingstekniken finns liknande effekter som i mer konceptuella i textsammanhang, omnämns som ”retarderingar”. I mer tonala diskurser omtalas samma effekt med uttrycket ”reverb”, eller, i vardagstal, ”eko”.

Under obehagliga omständigheter uppsöker Miss Broadway, men då under täcknamnet ”Hjärter Dam” sin hemliga bostadsort, vars associativa anknytning finns i upplevelsen av Miss Broadways burleska behag, då ej förberedda av nytillkomna omsvärmande beundrare, av passionerad hänförelse, utbrister i omkvädet:

”Påklädd, javisst, men högtidsklädd som en, skarp näck, Susanna.”

(Andra, mer självutnämnda förståsigpåare, hänvisar till Hur Ragnar Lodbrok mötte sin tillkommande Aslög.

Åke och Grima öppnar harpan och finner Aslög. De adopterar henne och uppfostrar henne under täcknamnet ”Kraka” (kråka). Mot hennes uttalade vilja och utan hänsyn till skriftlig överenskommelse om ömsesidigt samtycke, tvingar de henne att bära begagnade, trasiga och utslitna kläder och, för att ingen utomstående obehörig ska ana ugglor i mossen, är de grannlaga med att hålla både hudskrapa och såpvatten utom synhåll.

Vid ett tillfälle då hon, trots ideliga och återkommande påminnelser och tillsägelser, tar sig ett skönhetsbad, blir hon uppmärksammad av Ragnar Lodbroks lojala mannar. badar blir hon dock upptäckt av Ragnar Lodbroks mannar, som skickats i land för att baka bröd.

Betagna av hennes skönhet låter de brödet brännas vid, och när Ragnar frågar ut dem om hur det kan komma sig, så berättar de, med noggrant utförda beskrivningar om uppseendeväckande detaljer, om hur den fagra jungfrun hade uppenbarat sig som en klar sol bakom regntunga moln.

Litterärt bevandrade i historiska skrifter har flera gånger om, utan minsta tecken på gehör, ifrågasatt varför utsagan inte är försedd med tillräcklig information angående skriftställare, år då verket trycktes eller den ort där tilldragelsen med största sannolikhet, inträffat.

Hur som haver, så beordrar Ragnar Lodbrok henne om att utföra en dåtida motsvarighet till intelligenstest. I brist på papper av god kvalitet, gåsfjäderpenna (på den tiden, kan man anta, var gässen fortfarande flyttfåglar) och äkta bläckfiskbläck från Barcelona, måste Aslög, fortfarande under pseudonymen och signaturen ”Kraka”, finna på något knep som mest kan påminna om nutidens tidsfördriv, typ Charader, men till skillnad från det utförandet, var det på den tiden också tillåtet med till hands närliggande tillhyggen.

Ragnar Lodbroks mentalistiska resurser sträckte sig inte längre än till fysiskt kroppsliga grundläggande behov och drifter. Han beordrar (fastän i tempus imperfektum) henne att hon, efter upprepat tjat från Ragnars håll, ska infinna sig snarast möjligt och då komma varken påklädd eller naken, varken hungrig eller mätt, varken ensam eller i sällskap.

Kraka (det vill säga Aslög) har den kreativa förmåga som krävs för att inte ådra sig ofrivillig ensamhet.

Fortare än med bistånd från Gudmodern i Cinderella, lyckas hon i sista minuten presentera en rimlig tolkning som obevekligen kommer att rimma illa med Ragnars egna föreställningar om Krakas (Aslögs) förmåga till iscensättande representationer. Utan minsta darr på läppen går hon in i salen endast iförd ett grovmaskigt fiskenät, en purjolök i munnen och som sällskap dåtidens mest populära hundras, Västgötaspetsen.

Detta exemplifierar att även en utrustad med det svagare könet i veka livet, dålig hygien och en utstyrsel som borde hålla en fågelskrämma på avstånd, kan en obemedlad jungfru, utan personliga kontaktnät i den högsta kastens innersta kretsar, men istället äger tillräckliga kunskaper i poetikens retoriska grepp ”Kenning”, erhålla betydligt mer än om en snarlik ungmö, som sällan eller aldrig följt Falstaff Fakirens rakt formulerade budskap, hade att eftertrakta inom rimlighetens förutstakade vägrenar.

Metoden som sådan är långt ifrån uppkommen i vår egen samtids nuläge. Homeros utnyttjade en motsvarande föregångare i sångtexterna till Odysseus Irrfärder, beskrivet och föredömligt förklarat av Milman Parry i hans mästerverk ”L’Épithète traditionnelle chez Homère”, där de stående epiteten har mycket mer gemensamt med de fornnordiska känningarna än vad lekmannen på området vid ett första påseende kan föreställa sig.

Cicero påvisade detta faktum i hans bruk av verket i utbildningen av samtidens utövare av Retoriken. De mer insatta utövarna, erfarna från våghalsiga och halsbrytande försök i inom Retorikens territoriella landmärken, kan med hänförelse hänvisa till situationen som råder då Odysseus ska övertala kungadottern Nausikaa att hjälpa honom vidare på resan, och då, som, ödmjukt och utan överdriven betoning av stilgreppen utnyttjar uppbyggnaden Exordium (inledning), Narratio (redogörelse för situationen), Probatio (argumentation) och Peroratio (avslutning).

Vidare, ställt utom allt rimligt tvivel, kan det inte vara en ren tillfällighet, utan djupare anspråk på förståelse av problemet om ifall den nutida definitionen av det kristna Gudsbegreppet spelade tärning eller ej, tills att annat anges som rimligare, kan poetiskt lagda entusiaster förlita sig på hur Homeros, som antas vara på en gång både synskadad samt analfabet, märk väl, 300 år innan den retoriska teorin ser dagens ljus, frambringade ljud som även i vår samtid skulle klinga väl i auditörernas medfödda, naturliga utrustningar.

Nog med strategiskt långsiktiga utsvävningar, men i förhållande till textmassans underförstådda innebörd, finns säkert goda skäl till att flera gånger om återvända till snarlika utvikningar från det ursprungliga urämnet.

Även om den associativa steganografens irrgångar allra mest förhåller sig till konkreta visualiseringar och akustisk- fonologiska ljudsvängningar, finns ändå en hypotetisk möjlighet till att införliva textmassans abrovinklar genom kontextuella svårbegripligheter och slutligen och sist, fram till den slutmålet, klartexten.

Med en mer anspråkslös visualisering skulle detta högtflygande fågelperspektiv åtminstone ge en begriplig delförklaring till varför det Ena inte utesluter det Tredje, förrän det Andra, helt oförhappandes, ankommer för att utföra en typisk för gökungar, pennalistisk manöver.

Visualiseringar via välfokuserade och ibland till och med trångsynta med skygglappar, utrustande aspiranter, kan nästan helt utan undantag, uppleva sig helt bekväma med ljusberoende sinnesintryck genom iris (regnbågshinnan), men så långt ögat kan se, ändå efter en traumatisk upplevelse, stå handfallen inför en näst intill oöverstiglig begränsning.