För ändamålet tillämpad Associativ Steganografisk Ordkonst:

”Hur mycket är en levande människas liv värt?

Det, liksom allt annat, beror på hur den levande varelsen ökar eller försämrar nuvarande tillgångar inom ramen för förutspådd BNP.

Kan den ena mänskliga varelsen jämföras på en värdeskala där samtliga av samtida mänskliga varelser också ingår?

Vilken levande varelse är mest värd; ett nyfött barn, eller en äldre på ålderns höst?

Varför är den enas död så engagerande, medan den andres brist på bröd, alls inte väcker samma gehör?

Om vi idag inte upplever en livsfientlig värld, så är den nog ändå att betrakta som passivt inlärd hjälplöst dödsfixerad.

Vad kan det bero på att utrymmet för dödsframkallande situationer anses som mer inkomstbringande än utrymmet för livsbejakande inställningar?

En levande människas upplevelse av livets korthet och hur det oundvikliga slutet närmar sig sekund för sekund väcker betydligt mer av medkännande inlevelse, än en som befinner sig i livets mitt uppe i livets mittskede.

Kanske att katolikerna med sin instinktiva förståelse av ett rent helvete, bättre framkallar positiv livslust, än protestanternas ständigt, som ett mantra, kravfyllda ord på vägen till kroniskt negativ livsleda?

Är livsledan av instrumentellt värde för att var och en av isolerade alienerade i utanförskapet, ska kunna, i rimligaste mån och i, i förhållande till hur mycket som är lagom, kunna tillgodogöra sig en ej för vederbörande, överdrivet skamlig mängd intrinsikal spontan livsglädje?

Om inte någon med bara minnen kvar som fördriver livets slutskede med bingospel, boule eller mahjong, har tillräckligt mycket kvar i plånboken för att också tillämpa den lagstiftade möjligheten till rekreation, kan vinna gehör för sina, i andras ögon, överskattade livstillgångar, kan värdetröskeln sänkas ner till ett mer begripligt val av utomstående obehörig vars främsta upplevelse av medveten närvaro ingår inom ramen för sådana tillkortakommanden som är helt beroende inför diskbänksrealismens vardagsverklighet typ av utanförskap.

En helt vanlig arbetsför undersåte som just lämnat Livets Hårda Skola med betyg helt möjliga att förakta, där närvaron lyser med sin frånvaro och beteendet enligt graden av uppförande, aldrig ens uppnår två på den tiosiffriga skalan, kan antingen välja att invänta en aldrig inflytande cargolast, eller det mer otaktiska valet i samhällsmaskineriets grottekvarn till ekorrhjul, föredra en mer kortsiktig, men ändå av hänsyn till nyutsprungen social kompetens, livsföring med ständigt återkommande högtidsstunder i glada vänners lag.

Då tillgången av sådana spontana, impulsiva, upplevelser direkt är relaterat till kvarvarande ekonomiskt begränsade resurser i plånboken, upplever så småningom undersåten hur frånvaron av livets guldkant vida överträffar förmågan till intjänande medel öronmärkta för oförutsedda utgifter.

Någonstans mellan skål och vägg avtar den medfödda livsglädjen och ersätts av en ökande konsumtion av sådana medel som håller högpotenta paranoida vanföreställningar på behörigt avstånd.

Avståndet mellan den välkomna avkomman och den nuvarande otillräkneliga vederbörande satt i ofrivillig ensamhet i utanförskap, kan inte annat än, i relation till medborgarnas välanpassade livsföring, enligt 8 timmars fri tid+8 timmars, inklusive restiden och oförutsedda händelser, arbetstid+8 på eget ansvar tillräckligt mycket sömn i viloläge=24 timmar om dygnet, normala livstid, normal i skarpt läge, exponentiellt brant stigande kurva från horisontell X-axel till vertikal Y-axel.

Än finns inte tillgängligt läge av utrymmesskäl för kurvans relevans i förhållande till Z-axeln.

Den närvarande tilldelaren, typ föredragshållaren, av informationsbiten inser så småningom hur avståndsbedömningen avseende födelseögonblicket och närvaron i dödens väntrum, klart skiljer sig från medborgare till undersåte, eller mer objektivt uttrycket, ”individ till individ”.

Avståndet kan nedkortas betydligt med konkreta insatser av effektiva, högpotentiella kemiska strukturer.

Så småningom kan undersåten, då den numera objektifierade levande varelsen i alltför hög grad, i betydelsen alltför mycket, tär på de resurser som redan är öronmärkta för medansvariga medborgare som, med samtycke genom tyst överenskommelse, utmärkt sig bättre inför livets icke förhandlingsbara påfrestande prövningar, åter och åter, gång på gång stå inför eller invänta rätt tillfälle till inträdande genom den väldekorerade port vilket på baksidan om den, var och en ska låta allt hopp utfalla i sådana svarta hål som aldrig uppstått efter en vit dvärgs högst naturliga avgång.

Eftersom föredömliga företrädare med hög närvaro i ansvarsbefriad ställning redan granskat tidigare utredningar angående subjektiva partsinlagor om lättillgängliga fallbeskrivningar och därmed erhållit ett vederbörligt fallskärmsavtal före det officiellt firande av avgången, har sådana beslutsfattare med klubban i bordet fastställt att antingen lägga de immateriella, subjektivt laddade utredningarna i en väl försluten malpåse, eller, då tillfälle ges, gärna i nära anslutning till längre, på grund av högtrycket väl utnyttjad övertid, uttag av insparade semesterdagar, bordlägga beslutsfattandet till nästkommande opportunist inom samma i långbänk utdragna verksamhetsberättelse med brist på nödvändig sömn, förlagd i bakfickan.

Därför är det inget att förvånas över huruvida undersåten i ofrivilligt utanförskap långsamt men säkert, då denna söker efter en aldrig tillagd synål, hellre drar det kortaste strået ur höstacken.

Naturligtvis önskar andra närstående till undersåten att höstacken, men då under epitetet ”lass”, skulle omkullvältas av en aldrig så liten tuva.

Med det sagt, återstår ingen annat för vederbörande anhöriga, som medborgare och undersåtar, att konstatera hur den narkotikapolitik som förts i Konungariket Sverige från tidernas begynnelse och fram till nu gällande dagsläge inte en enda gång påverkat varken tillgång eller efterfrågan i så nämnvärd utsträckning att marknaden inte, en gång för alla, torrlagts och samtliga förbindelser mellan eftersatta producenter, otillräckliga distributörer och överkonsumerande frisinnade, oavkortat avbrutits för att omedelbart därpå, avslutas.

Gemene Man i allmänhet och Detektiven Allmänheten i synnerhet bör i gällande fall samt utsträckning i Tiden och Rummet, uppleva en inte så föraktlig grad av dissonans och misströstan angående framtida, visserligen med goda intentioner, utföranden av praktiska tillämpningsmetoder, än nu så vanligt förekommande, tillkortakommanden inför den på svarta marknaden ute i The Dark Nets underjordiska nätverk, explosiva expansion även i sammanhang där medborgarnas representativa ombud borde, i anständighetens namn, känna en stor tår rulla utmed den i solarium välbehandlade kinden och ner till en nytrimmad haka som en gång, även för dem med långtidsminnet i behåll, för länge sedan kunde anses som undflyende.”