Steganografi, konsthantverket att gömma eller dölja föremål eller information kan i positiv bemärkelse jämföras med konststycket att smuggla in eller smuggla ut artefakter med, för obehöriga utomstående, triviala utseenden.

Vidare så, även om uttrycken för den allmänbildade Allmänheten vid en första hastig anblick kan synas vara så gott som homonyma, bör stenografin insatt i sitt rätta element, inte förväxlas med det två bokstäver kortare ”Stenografi”.

Den avgörande skillnaden består av att, även om båda används i syfte att utsätta klartexten för diverse manipulationer, så är stenografin mer allt likna vid den tidigare nämnda kryptografin.

Allt beror förstås på hur oläsbar textmassans konkreta innebörd kan upplevas inifrån av en just förbipasserande obehörig utomstående, som i regel utgörs av en slumpmässigt utvald representant från den Allmänhet som fortfarande kan tillgodogöra sig en visuell ordbehandling utan avsevärd ineffektiv ansträngning (mätt i enheten Joule).

Ett annat för Allmänheten vanligt missförstånd är att utsätta steganografin under samma paraply som den mer teoretiska ”Kryptologin”.

Kryptologins avknoppning eller ibland även en återvinning av redan begagnade effekter, i dess mer pragmatiskt anpassade väsen, ”Kryptografi” utförs av en hängiven, natt och dag, pålitlig kryptoentusiast, antingen med utgångspunkt i föreliggande klartext som allt som oftast fungerar som bärare av tillförlitliga informationsbitar och överför texten i sin helhet till en sådan semiotiskt utförd manipulativ permutation att det färdigmuterade materialet inte ens framträder för någon förbiflanerande Mannen på Gatan, som i fysiska underjordiska celler som i viskande ordalag omnämns som opålitlig utomstående obehörig, som den senaste tiden lagt ner både möda och besvär på utförandet av mentalistiska kartläggningar av möjliga formationer i närmiljön som av de behöriga i innersta cellen angivit som trovärdig ”postlåda” för överförandet från den nyss inhoppade logistiska korrespondentens darriga hand, handsträckt  meddelandet till en mottagande adressat som önskar förbli anonym, som efter tillhandahållandet, tillgodogjort sig informationsbiten och, som en sista säkerhetsåtgärd, nedsvalt materialet med en klunk dagsfärskt källvatten.

Således är det på kryptologens alltid så trolovade assistents ansvar att överföra den subversiva informationsbitens immateriella innebörd till semiotiska texten som inte sällan består av versaler, gemener, heltal och, om det visar sig nödvändigt, till exempel vid angivelse av ort, datum och tid, till och med, efter kommasättningen, tre decimaler. För en hängivet entusiastisk uttydare av sådana icke förordbehandlade utskrifter, anser utövaren att metoden har en synnerligen hög trovärdighetsgrad.

Traditionsbundna steganografer med högsta tilltro till gängse mekaniska, analoga handhavanden, fördrar i regel att försätta det hett eftertraktade materialet i felsäkert läge.

Problemet med det är att både kryptologen och kryptografen, helt utan konkreta bevis, förutsätter att den situationsanpassade postgången fungerar som planerat.

Ett mer behändigt utförande av transporten från punkten A till punkten B, är att i god tid i förväg förutbestämma ett litterärt alster, med eller utan anspråk på högre kvalitet, där klartexten finns angiven med hänvisning till sida, stycke och rätt radangivelse.

Med andra ord, Jaroslav Hâseks ”Den Tappre Soldaten Svejks Äventyr under Världskriget, är exakt lika lämplig som Grahame Greenes ”Vår Man i Havanna”.

Problemet som lätt kan uppstå även för väl bevandrade i skönlitteraturens kanon, är att både avsändaren och mottagaren äger motsvarande utgåva av samma verk.

Det är med tanke på att denna något, för alla inblandade parter, generande situation kan ha oförutsedda, men ändå högst alldagliga, problemställningar i sitt obefläckade sköte.

Den redan införlivade i steganografins obrutna marker, inklusive blinda fläckar på kartan, kan här finna en tillfredsställande lösning i den Associativa Steganografiska Ordkonsten.

Jämfört med kryptologin, kryptografin och den gängse uppfattningen om vad som utgör steganografins innersta koda, kan den associativa steganografen fördela budskapets egentliga innebörd i tre skikt.

Även om allt immateriellt befinner sig på samma, i det fysiska geometriska rummet, utsträckta yta, förhåller sig klartextens innebörd på samma tvådimensionella plan som den övertäckande kontexten som på samma sätt hålls i tryggt förvar av lite överdrivet anspråksfull, sammanställd textmassa.

I nu rådande nuläge av en ständig, i två riktningar med fyra filer, trafik med pågående hotbilder föreställande oförutsedda incidenter är det i synnerhet av betydande vikt att förhålla sig oengagerad, av falska vänner, obekräftade rykten angående tandlösa faktaresistenta svarta hattar ute på mörka nätet, i vilket alternativa halvljumma faktoider är försåtminerade med kontrafaktiska truismer, synkroniserade parabler, tautologiska krokaner och paradoxalt anakronistiska slutledningar.

För den medfödda begåvade inom arbetsfältet för Associativ Steganografisk Ordkonst bör sådana extravaganta deskriptiva utsagor tillföra en tillräcklig mängd av minnesvärda sinnesbilder, typ ”Ett” och ”Spett”, eller ”Tre” och ”Trä”.