Det som i huvudsak skiljer ”Steganografi”, konsten att gömma eller dölja materiella objekt eller immateriellt värdegods typ välanpassade informationsbitar från ”Smuggling”, det våghalsiga uppdraget att transportera in eller ut främst främmande illegala element över ett välbevakat områdes gränsmarkeringar, består av hur stor den fysiska artefakten är i relation till dess tidsbegränsade värde.

Trots allt är en informationsbit av normal storleksordning bara något att tillhandahålla och sätta tänderna i fram tills den predestinerade tidpunkt, i synkroniserad överenstämmelse med fysikens odiskutabla lagar, när den välplanerade incidenten eller i annat fall, än så länge eftersökta överlevande individen kommer att inverka på rådande tillstånd ute i världens gilla gång, på ett för de närmast sörjande, oväntat fördelaktigt sätt.

Således finns den avgörande skillnaden mer i förverkligandet av en predestinerad intention, än det objektifierade föremålet eller personan i sig.

Personans roll i den i förväg förväntade eller avsiktligt arrangerade uppkomna situationen är mer av symbolisk värde, än den fysiska personen privata angelägenheter, till exempel i rollen som ansvarig utgivare av möjlig biologisk avkomma, eller uppskattad krögare, till exempel Palevic i Bägaren, som entusiastisk innehavare av ett oljetryck föreställande kejsaren, före Svarta Handen, gestaltad av Gavrilo Princip, medlem i Unga Bosnien, förpassade ärkehertig Franz Ferdinand av Österrike och hans gemål Sophie von Chotek, i ett integritetskränkande, på en gång både välplanerat och spontant sammanträffande med skotten i Sarajevo till Andra sidans mer rofyllda viloläge, med fasa upptäckt att porträttet försett med, högst sannolikt av något vedervärdigt flygfä som för den tysta majoriteten sällan kan utgöra det enda synbara tecknet på framförliggande tid av förväntade lustfyllda attraktioner som tidsfördrivande uteblivna handlingar på kustlinjen mellan flytande massa och mager sandmark, högst sannolikt oavsiktligt, kanske i samband med nödens påträngande behov, försåg avbilden med sådan kompost i upplösningstillstånd, som Gemene Man i vardagstal antingen benämner som ”exkrementer”, eller omtalar som ”rent träck”.

Den steganografiska idén-i-sig är betydligt enklare i sig, än en normalbegåvad inrikes född medborgare först kan föreställa sig.

Anta att på det överhettade kökets diskbänksrealistiska utdragna skärbräde kan den hemmahörande behöriga uppleva närvaron av en allmängiltig artefakt som hushållet hellre föredrar att återse i vardagsrummets vitt brusande liv och rörelse, än det mera otillgängliga finrummets air.

Tinget-i-Sig har, som kärt barn utklädd på Halloween till Demon med attributet eldgaffel, fler kenningar än tevetittaren framför en senare avknoppning av ”Jopadi” kan igenkänna som där konturerna går kant i kant.

Det objektifierade föremålet kan i stort sett vara vilket som helst, men i just det rådande nuläget, gäller att det bör finnas minst ett utrymme inuti som kan innesluta sådant som den granskande utomstående obehöriga kan misstänka utgöra en möjligt framtida hotbild.

Rent hypotetiskt kan föremålet starkt påminna om en relativt mogen, men än så länge oskalad, banan. (Detta gäller förstås inte om det naturliga objektet är avsevärt större än en ordinärt utvecklad banan).

Ifall den i god tid i förväg förutspådde mottagaren sitter inom lås och bom och vakthavande befäl, avsiktligt, kastat ut nyckeln i skydd av mörkret, djupt in i en avskräckande krusbärsbuske, bör, kan en rättroende ansvarsfull undersåte försiktigt uttala i ena mungipan, den internerade orättvist beskyllde förses av empatiskt lagd, medkännande typ annars obeveklig socionom, med en verklighetstroende replik av nyss nämnda välanpassad för ändamålet, dörröppnare med nyslipade ax.

Planen som kan inräknas i kategorin ”Klassiska uttagsförsök” består i att planläggaren med långvariga erfarenheter av Steganografi, först väljer ut en alldaglig förbigående varelse av motsatta könet som i brist på annan mer, av anständigt folk ansedd, anspråksfull fritidssysselsättning, fördriver sitt korta liv med att långsamt men säkert utföra samma manöver, i synnerhet i Gemene Mans ögon, förutsägbara tur-och-retur.

Såsom huvudansvarig för Se-Byrån kan, med löfte om luftslott, guld och gröna skogar, införliva den ostrukturerade behagfulla av det svaga könet i en Sekreterarskola som, utan avbrott för högtider eller andra distraktioner, pågår Natt och Dag, dygnet runt samt utan hänsyn till om ifall innevarande kalenderår ingår i Bondepraktikan eller är en lämplig tid för sådana ungmör vilket i imponerade utstyrsel som övergiven panelhöna, som verkligen anstränger sig för att i grevens sista minut, hinna i kapp tidsangivelsen som, betydligt mer ekonomiskt i förhållande till plånboken, vederbörandes materialiserade imitation av Rolex App ”Mature Womens Biological Kronometer”.

Se-Byråns Alter Ego, av de feminina studenterna uppkallad efter den mytomspunna legendariska Vandrande Vålnaden, som alltid med accessoaren, chi-hua-huan Devil i, då personen i fråga är mer lagd åt det sinistra hållet, höger armveck, tränar först det välsvarvade flickebarnet i hyfs och fason. Därpå, med omedelbar verkan, försätts densamma utsatte förutsättningslöst ute i den bistra, 12 grader kalla, verklighetens skarpa läge.

Strax dess förinnan, för att inte utomstående obehöriga ska komma över det hemliga receptet, placeras den blivande feminina formen av, till synes för obehöriga utomstående eller deras trogna sympatisörer, icke bombbärande delikat privatsekreterare, framför en spis och utan oplanerade avkommor i form av kanelsnurror i ugnen skapar det utanpåverk som snart ska förse utomstående obehöriga med sådana alternativa fakta, att de troligtvis heller tar bakverket i anspråk än det redan tilltänkta, med motsvarande verkanseld, lagom mogna, bananfröet.

Allt går som en dans. Väl medveten om att det behövs två för att dansa tango och tredje part redan är så gott som utesluten ur språkspelet, kan iscensättaren Vandrande Vålnaden, utan hänsyn till kommande plötsligt uppkomna oförutsedda uppgifter, lära vederbörande modell hur att först, alldeles strax före gräddningstillfället, trycka ner den redan, för ändamålet införskaffade, dörröppnande artefakten i förjäst deg, och på så vis införliva hos den hypotetiska utomstående obehöriga en förespegling om en akt som aldrig kommer att realiseras ute i verkliga livet.

Dansen i fråga liknar mer den av Wiener utförda, samtidigt som den obehöriga utomstående tillgodogör sig tillfället då en reprissändning av Spanska Ridskolans årliga föreställning på dagen efter att katten Sylvester inväntat att den sista avskjutaren ska komma till skott, valsen om de kamratfostrande fenomenologiska semiotiker som strax efter skulle följa med en ångare över Atlanten.

Den utsedda paranta damen, nu under täcknamnet, beroende på omständigheterna, ”Tant Augusta”, alias ”Charlies Ängel” eller ”Charnleys Tant”, kunde nu med en väl inrepeterad rörelse, lätt och behändigt, först sluta tefatet och därpå lägga in nyckeln i utrymmet innanför bananskalet.

Den inte ont anandes obehöriga utomstående, för det högtidliga tillfället utklädd, som en ringa hyllning till Frans Ferdinands utkörare uppe på kuskbocken, till framförare av större fordon ute kollektivtrafikens gräddfil, uppmärksammar i det fördolda, med ett falskt leende i åtanke, hur ”Tanten”, det vill säga den ännu så länge attraktiva ungmön som ännu inte förspillt sitt liv uppe på panelhönans felsäkra läge, med den biologiska klockan i handen inväntar en vit springare på svart ruta g1 till f3 och, som av en ren tillfällighet, är försedd med i höger hand, en kartong innehållande ett nybakat tefat och i den vänstra, en nyopererad banan där repliken fortfarande ligger otillgänglig för främmande hand.