Var var du 1967?

Nej, frågan är inte tänkt att handla om personligt ansvar eller personlig frihet? Jag är född 1957, i Hökarängen, förort söder om Skanstull och Stockholms innerstad.

Före Stockholms City blev City. 1967 fyllde jag tio år.

Det var en märklig tid för ett barn, men om jag nu, med facit i handen, ser tillbaka till då, har egentligen, i grunden, ingenting avgörande hänt.

Det är just det som är så deprimerande.

Ett allt större växande svart hål, som samtidigt som det imploderar, så eroderar kanterna.

Eftersom ingen vill ta verklighetsflykten på allvar, återstår endast för de människor som önskar överleva ett tag till, att låtsas som om hålet bara är en illusion. Om någon säger att hålet är i högsta grad verkligt, så kommer genast någon rusande och påpekar att verkligheten också är en illusion.

Att allt är en illusion och att vi ännu inte har uppnått så mycket mognad och vishet, att vi kan inse att världen och verkligheten, allt är en illusion.

Vi lever fortfarande, femtio år senare, kvar i Hippiernas drömmar om ett Shangri-La.

Det svarta hålet, som är en vansinnesmix av desperation, ytlighet, verklighetsflykt, antropocentriskt, egocentriskt solipsistiskt föreställande om oss själva, var och en, som en slags Verklighetens Huvudrollsinnehavare, där alla andra runt omkring oss, lever i samma vanföreställning, men med sig själva som Universums Mitt.

Vad kan vi göra?

Älska det Absurda.

Det vi inte kan förstå, kan vi bara förhålla oss till som något mer eller mindre verkligt.

Om man ägnar lite livstid till att studera vad egentligen har hänt de senaste femtio åren, är det lätt att konstatera att förändringen endast är synlig i förhållande till de ständiga försöken att öka hastigheten ännu mer.

Det är med denna hastighet som dagens människor förstår sitt eget existensberättigande.

Så finns det en mängd olika stadier för alla dem som då och då söker komma till klarhet angående den allt mer ökande hastigheten.

Ett botemedel som många anser verka fungera, är Nostalgin, med Retro och Vintage. Resten blir en ironisk inställning som snart ersätts med en mer satirisk, cynisk, illusionslös, svartsynt och hänsynslöst skadeglatt konstlat gapskratt på så långt avstånd som möjligt.

Visst var det bättre förr, eller varför var det bättre förr?

Ett av skälen var att då hade människor fortfarande tid över till att umgås med varandra.

Om det nu var så…? Gröna Vågen.

Flytta ut på landet och lev I Ett med Naturen, men på våra villkor.

Idag ersätts umgänget allt mer och allt oftare av människor som upplever samma verklighetsflykt, som någon form av drog, eller missbruk.

De fåtal som vågar fråga varandra om varför det är så här och hur länge till det kan vara så här, får snart veta att deras tankar härstammar från drogerna.

Är drogerna, verklighetsflykten, en bättre lösning än att leva i det tillstånd av permanent depression som vi alla gör allt för att undvika?

Vi lever i en Förnekelsens Tid.

Det är Förnekelsen som leder till att Det Svarta Hålet kan fortsätta att växa.

Samhället för en ojämlik kamp mot drogberoende och missbruk.

Vad består drogerna av?

Vår envisa förhoppning om att, om det inte går att förhindra Det Svarta Hålet från att växa, så kan vi i alla fall, med risk att öka droganvändningen och missbruket, fortsätta att Förneka det och fortsätta fly från Verkligheten utanför var och ens egna solipsistiska bubbla.

Verkligheten är idag en bekräftelse på att Allvaret, Sanningen och Det Äkta fortfarande, på något abstrakt plan, fortfarande finns kvar.

Så vad göra?

Vänta?

Hoppas på att ”Livet efter Detta” kommer att vara bättre än det här?

Att Godot äntligen kommer?

Att Messias är på väg och Domedagen snart här?

Himmelriket?

Helvetet?

Nirvana?

Valhall?

Tusenårsriket?

Att någon ska lyfta det tunga Ansvaret från våra axlar, så att vi åter äntligen kan leva återstoden av våra dagar, såsom oskyldiga, men omyndigförklarade, barn?

Vi samtalar om dystopier och utopier, 1984 och Sköna Nya Värld, men vill själva inte axla det ansvar runt omkring oss och äntligen fortsätta och leva som om något mirakel aldrig någonsin kommer att inträffa.