Textmassan ska vara ytlig. I den finns kontexten, som är fullt läsbar för den tilltänkta adressaten.

Det associativa steget består av tre hypotetiska intervaller. Textmassan omfattar allt av tillgängligt ordbruk:

Mellan raderna kan Läsaren/Tydaren upptäcka kontexten som ur det komplexa sammanhanget förblir i tvivelaktig betydelse för Detektiven Allmänhetens vakna och granskande blickar.

Således tvingas mottagaren av den sekretessbelagda informationsbiten undanröja dels en oförseglad textmassa för att där inunder upptäcka kontexten såsom avsändaren införstådd i de otroligt utförliga metoder som den Associativa Steganografin ställer till förfogande.

Slutsteget förblir dolt då Detektiven Allmänhetens vakna, granskande blick söker efter ett meningsbärande innehåll.

Mottagarens associationer aktiverar sådana underförstådda ordbildningar som avsändaren subliminalt utrustat med tänkvärda uttrycksformer.

På så vis är det meningen att varken Crethi, Plethi eller biomassan Motståndarlaget på hemmaplan ska kunna tillgodogöra sig inom rimligt utsatt tid.

Med andra ord:

Den Associativa Steganografiska Ordkonsten är och förblir ett synnerligen angeläget tidsfördriv för seriösa lekmän (typ Broder eller Syster) till en mottagare, typ någon andra lekman av motsvarande grad, ställning eller status.

(Tredje part förblir av onämnbara skäl, tillsvidare helt utesluten. Kanske därför att den personen inte tålt den leken som vederbörande utan tidigare erfarenheter, har givit sig in i.)

Avsändare samt mottagande Adressat delar en intuitivt baserad instinkt vars främsta kännetecken utgår från generaliserad allmänbildning, tvärvetenskapliga invigd i samma tvärsäkra kunskapsområden, kan fungera som inkörsport till påfarter från vilket de impulsdrivna informationsbitarna, utan att överträda hastighetsbegränsningen 0,5–120 m/s, samt tillsammans med förutbestämd inräknad inbromsningsträcka, hinner återkoppla informationsbitarna vilka redan, medelst språng, passerat tidigare synapser utan tidsödande förseningar och tålamodsprövande oförutsedda avgifter.

Precis som Stefan Jarl framfört i en dokumentärfilm, består filmens egentliga mening av dialogen mellan regissören bakom kameran och det objektifierade subjektet framför linsen.

Upphovsmannen till textmassan sådan som den kan utläsas av Läsaren/Tydaren, önskar förbli under förespeglingen anonym.

Läsaren/Tydaren låter helt frivilligt underkasta sig de spelregler som den tillgängliga Ordbehandlaren satt upp för att den tidigare nämnde ska erhålla optimal underhållning inom de tidigare fastställda ramar som budgeten tillåter.

Utan tvivel är textmassan så utformad att även den mest erfarna utövaren av Associativ Steganografi kan upptäcka en och annan minnesbeta att sätta tänderna i.  

Associativ Steganografisk Ordkonst ingår som en undergrupp till den traditionella, mer klassiskt betingade Steganografin.

Den mer uppmärksamma av medvetet närvarande Läsare/Tydare av Associativ Steganografisk Ordkonst bör kunna, efter att ha lugnt lutat sig tillbaka på lagrarna, uppleva hur just det här ordkonstverket, retrospektivt i en nostalgiskt designad backspegel, består av ett obestämt antal informationsbitar. Hack i häl, i spåren efter tidigare samma andas barn, förmedlar till synes otänkbara hänvisningar till absurt nonsens, nihilistisk dadaism, alienerad eskapism samt isolerad solipsism.

Den Fria Associationen-i-Sig kan där emot i underhållande syfte framkalla sådana iscensättningar av tillgängliga föreställningar som vid en första anblick verkar förbryllande förvirrande, men med lite tid till närmare eftertanke, bör de, utan att sådana anspråk omnämns som föresatser i Allmänna Villkor, föranleda impulsens, via en urspårning från ämnet, infart till ett överraskande växelspår.

Den gängse attityden att helt förutsättningslöst förvänta sig ett inledande skede till färden mellan synaps A och synaps B, är att förvänta sig mer än tidigare angivet.

Den Associativa Steganografin som sådan i sig har betydligt mer gemensamt med samplingstekniken som vanligast förekommer inom nutida elektronisk, digital dansmusik, typ Hip-Hop och House, än centrallyriska ambitioner framställda i någon, för att hålla Gemene Man, mest bestående av obehöriga utomstående, på behörigt avstånd, svårtillgänglig skrivarstuga. Därför finns anledning till studier av Denniz Pops samt Max Martins musikaliska produkter. Detta föranleder också omnämnandet av inspirerande synergieffekter från Jonas Åkerlunds visuella YouTube-klipp.

I den ständigt pågående hyllningen av Elizabeth Holmes bör Gemene Man, med talesättet ”Man vet vad man har, men inte vad man får” i bakhuvudet” konstatera att en uppenbar förfalskning är ett bättre uttryck för smak, än ett mästerverk med, i kriminellt syfte för egen vinnings skull, oäkta, i betydelsen ”förfalskat” äkthetsbevis.

Summa summarum är att, ute i det praktiska livets diskbänksrealistiska vardagsverklighet, en vit lögn faktiskt kan löna sig bättre än ärligt menade intentioner.

Det närmaste Gemene Man och Gemena Kvinna kan komma den kantianska Verkligheten-i-Sig är att inse skillnaden hur att, å ena sidan, förutsättningslöst objektivt inleda tiotusenmilafärden med ett steg, eller, å andra sidan, föredra att med oförutsedda helt oväntade både fysiskt, psykiskt och andligt, ansträngande tillkortakommanden där själva misstaget blir förutsättningen för att äga inträde till någon kontraproduktiv, kontrafaktisk extraterritoriell landvinning.