Undersåtar i obehörigt utomstående ofrivilligt utanförskap, kan, då de blivit utkastade på gatan, dra sig till minnes om hur Stadens ljus, i ett osäkert läge, inte kan utnyttja samma bokstavligt formulerade paragraf, som ute i vilda och orörda naturmarker väl vet hur en olåst fjällstuga alldeles på gångavstånd från Nikkaluokta, kan rädda livet på någon landsstrykande obevandrad, men fortfarande hängiven beundrare av Carl von Linné, hänvisa till att då livet är en kärare än, som ett djupfryst paket innehållande 400 gram Alaskan Pollock från Norra Ishavet, tar sig fram genom ogjort väder.

Helmut Ternberg, med svindlande höga känningar uppe på Skansen Vargen, eller ännu högre upp, dit inte ens strebrar, typ Underliga Gökar på hopfällbara stegar kunde slå sina lovar, Schloss Adler i sällskap med Gunstig Herrn, mycket förtjust i paranta ariska kanelbullar, het drickchoklad med grädden piskad av Irma Ghese, då för tillfället samtliga interner, via J. A. Topf & Söhne, redan i arla ottan förpassats till andra sidan.

Det hände fler än en gång att rundaordsamtal, avslutades med ett underbordavtal.

DANILO
O Vaterland du machst bei Tag
Mir schon genügend Müh und Plag!
Die Nacht braucht jeder Diplomat
Doch meistenteils für sich private!
Um Eins bin ich schon im Büro,
Doch bin ich gleich drauf anderswo,
Weil man den ganzen lieben Tag
Nicht immer im Büro sein mag!
Erstatte ich beim Chef Bericht
So tu’ ich meistens selber nicht,
Die Sprechstund’ halt’ ich niemals ein,
Ein Diplomat muss schweigsam sein!
Die Akten häufen sich bei mir,
Ich finde ‘s gibt zu viel Papier;
Ich tauch die Feder selten ein
Und komm doch in die Tint’ hinein!
Kein Wunder wenn man so viel tut,
Dass man am Abend gerne ruht,
Und sich bei Nacht, was man so nennt,
Erholung nach der Arbeit gönnt!
Da geh ich zu Maxim,
Dort bin ich sehr intim,
Ich duze alle Damen
Ruf’ sie beim Kosenamen,
Lolo, Dodo, Joujou
Clocio, Margot, Froufrou,
Sie lassen mich vergessen
Das teu’re Vaterland!
Dann wird champagnisiert,
Und häufig pamponiert, (cancaniert)
Und geht’s an’s Kosen, Küssen
Mit allen diesen Süssen;
Lolo, Dodo, Joujou
Clocio, Margot, Froufrou,
Dann kann ich leicht vergessen
Das teu’re Vaterland!

Helmut Ternberg var inte den som var den. Lantlollor från när och fjärran som just upptagits som aktiva medlemmar i Kvinnoklubben, hade på sitt lilla sätt sina förföriska metoder att ingå i den Lilla Landstormens Lätta Garde. Ett häpnadsväckande bidrag till deras ypperliga behag, var ett Höganäskrus buren i en rem runt svanhalsen.

På den tiden då det begick sig var var Gul Änkan ute på vift med någon sämre bevandrad men överraskande bemedlad Sol-å-Vårare, typ Gulaschbaron med tangorabatten under ena kranen och en kanal för nyss inhalerad vit lina.

Kaka söker maka och lika barn leka bäst som särboende i chambre separee.

Brännvinsadvokater, utsökta mimiker i elakt spel, välsmorda vita jockeys med Y-fronten öppen för förslag. Glada änkor, Gula änkor, Skärvförsedda änkor, gräsänkor, sjömansänkor, dalsänkor, valsänkor samt andra mindre upplärda av Sugar Daddies; Nana, Emanuelle, Fanny Hill och det håv som Benny Hill då Viv Thomas, i spåren efter Hugh Hefners Bunnies och Andy Warhols Superstars, firade, med Veuve Clicqout Extra Brut, Bella Nellas inträde i Sapho’s Hall of Fame.

Även om man så här med facit i handen, men där vissa generande uttrycker mer i ett ord format, än tusen retuscherade photohoppande pixlar i tusen ord, kan väcka heta känslor från kalla källor typ Maxim, Crazy Horse, Chat Noir, Le Sfinx, Schwarze Feukel, Penthouse. Dinkelspiel och Värdshuset Vita Hästen (där den något särbegåvade Svarta Ryttaren halsar en halv flaska med White Horse hårvatten, i god tro att det motsvarar innehållet av en hela White Horse.

Sekreterarklubben kanske inte tillhörde Jack Nicholsons favoritstall i Hugh Hefner Mansion, men det berodde mer på deras medfödda allergi mot pälsdjur, än, ibland tilldragande, ibland motbjudande, men alltid generöst överförfriskade främmande män med inför Gemene Mans inlärt apatiska synintryck, tysta överenskommelser där den närvarande expertisen i Stenografi, under täcknamnet ”Karin Lilian”, förde över tysta överenskommelser under bordet, till sådana tecken som den bästa av all världens semiotiker, under täcknamnet ”Angelo Franko Phil”, kursivt i faksimil räta ut i stil med gotiska spetsbågar och fraktala kustlinjer. De med eget designade mensurer synnerligen väl utförda av någon kringresande barberare, tillika kittelflickare, tarotkortutläsare, tandutdragare, tatuerare, akupunktör och svärmorsdröm, bar alltid med sig under armen första utgåvan av Arthur Schopenhauers ”Die Welt als Wille und Vorstellung”. Detta främst med avsikt att imponera på hemmaflickor som, dagarna i ända, inväntade rätt ögonblick då en trubadur från Provence stod beredd som hängiven beundrare av Beethovens ”Für Elise”, ”Kalle Johansson”, ”Pekfinnervalsen”, samt paradnumret ”Ach Du Lieber Augustin”.

Lösa rykten om skaran av mogna kvinnor kunde från helt främmande män med medaljer på bröstet, erhålla mat och dryck på bekostad från Tyska Delegationen, på den tiden inhyst i den byggnad som sedermera, under det numera anständiga ”Hôtel Lydmar”, bland annat med Erika, under täcknamnet, ”Min Onkel” (”Hulot”, ”Gillot”, ”Callot”, eller ”Culottes”) kunde föra ut krognotor med Sauerkraut, som förvald huvudrätt, eller ”Dagens À la Carte” som dygnet runt serverade svinpälsar, grisfötter, men numera, efter den praktiskt tillämpbara övningen ”För att göra omelett…” vältvättade hjärnor från sådana ”Förlorade Fristående Frigående Ägg”, som inte ens i yttrandet av ”Sista ordet” sagt sig förbli anonym.

Sekreterarklubben tynade långsamt men säkert bort då radérbanden ersatte Tip-Ex, skrivkulan kom som en räddning då hemmaflickan på befallning från högre ort, skulle ha framfört ”Pekfingervalsen”.

Den Skenheliga Kulten ”Bokstavstroende Paragrafryttare” tvingades till en sista avgörande reträtt, när styckets sista klanger klingade ut och, i en Wittgensteins tystnad där så många hade så mycket att säga varandra, men den avslutade refrängen först övergick från visor till ord och därpå från desamma uttrycken till monotona toner vars ekon återuppväckte Upplysningsmannen ur hens dogmatiska slummer. från tvingades inse hur uppväckt dem ur deras dogmatiska slummer.”

Wittgensteins näst mest citerade rad kan låta:

”Mitt verk består av två delar: det som jag har skrivit och det som jag inte har skrivit, och det är det senare som är det viktiga.”

För en nytillkommen Läsare/Tydare in spe, kan detta tyckas höras ut som en obehärskad, impulsdriven ”blooper”, eller i värsta fall ”spoiler”.

Men i sann diskbänksrealistisk anda, kan innehållet tolkas minst både en och två gånger.

När geväret fortfarande kvarhållit sin givna plats på väggen, kan en dammig bokmal, via diverse mer eller mindre sekretessbelagda metoder, översätta Wittgensteins sats i skarpt läge.

Typ Bibeln, Gamla Testamentet, Genesis:

”Då förklarade Gud med en teaterviskning som borde höras allra längst bort på första parketts första rad:

Nu har jag gjort mitt.

Ormen knorrade och svarte:

Då ska jag göra mitt.

Och så blev det och på den vägen är det tills vidare.

Adam och Eva, som, även om de befann sig i Lustarnas trädgård, önskade enträget att de haft något annat för handen. Vad hade de annat att göra, än att omhänderta, omfamna, omfatta samt omskaka varandra?

Ormen förtalte hemligheten:

Allt som skiljer Er från Gud, även om Ni till utseendet är, i androgyn hermafroditisk betydelse, näst intill identiska i Tiden, men inte i Rummet, är att Gud, då hans ständiga sekreterare för tillfället befinner sig i Kick Off-läge, den gamla trotjänaren Olivetti, än en gång får komma heders och visa framfötterna.

Allt Ni behöver är någonting att sitta, mer än den för ändamålet avsedda, på, behålla samtliga två tomma händer i felsäkert läge, för att strax därpå då inspirationens fria associationer kommer som ett rinnande vatten ur flödesschemat, sammanställa textmassan i en hypermodern ordbehandlare, typ Scarlets Johanssons replik i Lucy.

Då gjorde Adam upp med sitt och därmed hade Eva kvar något att göra.

Herren upptäckte då Eva med sitt, att Ormen gjort sitt och Adam fortfarande fullt upptagen med sitt.

Att därpå de enäggade enögda Kain och Abel rådbråkade varandra och, som alla syskon brukar göra, göra slag i saken för att därpå, inför närvarande förälder, ansett som förmildrande omständighet att andra part inte heller den var helt opartisk.

Då återstod för ingen mindre än Noah (Noa, Noak, eller Noa-Noa) att dra sitt strå till stacken och därmed, i efterhand, gjort sitt.

Gud som ställföreträdande båda motståndarlägren, söker fredliga förhandlingar på neutral mark. Hen tar för givet att utrymmet borde finnas någonstans mellan Varat, Tiden, Intet och Rummet.

På själva krigsskådeplatsen förklarade sig neutraliserade, invaggad i självtillfredsställande apatisk inlärdhet, med slutfasen Egal Stoicism som ständigt hägrande målbild.

Ternberg, som helt övertygad ateist, var helt ense med det fåtal som, efter ett antal fyllda krus, framburna av kontorsflickor ingen under anständig ålder och utan kråksparkar i nära anknytning till ögonvinkeln, bar in enliters weissbir, iklädda endast Halloween Dirndl, djupt urringade dekolletage, men i skydd mot icke i samtycke skrivet kontraktsavtal svart på vitt, en blydagg med självutlösande effekter.