Kan vi leva utan ett förflutet?

”Lev i Nuet”.

”Carpe Diem”.

”Fånga Dagen”.

”Medveten Närvaro”.

Den enkla sanningen är att ”Framtiden” har gått i stå.

Vi slickar våra sår från igår.

Det finns något suspekt i att älta det förflutna så mycket som vi i dagens samhälle ägnar så mycket tid till en föreställning om något som har pågått samtidigt som vi har levt.

Varför är det så viktigt att känna sin historia?

Utan att känna sin historia, kommer man att upprepa sig hur länge som helst.

Ungefär som Vladimir och Estragon i Samuel Becketts ”I Väntan på Godot”.

Vad är det för fel med att upprepa samma liv om och om igen?

Det har väl människor gjort i årtusenden tillbaka, så länge som vi i vårt kollektiva undermedvetna, minns sedan urminnes tider i mannaminne.

”Den Omätbara Tiden” har funnits fram tills dess att Tiden blev allt dyrbarare.

På den tiden då det begav sig, var Urmakaren mer mån om att sälja Moraklockan, än Tiden som konsekvens av Livets Mening.

När vi människor blev alltmer upptagna och fixerade vid Döden, än Livet som vi just nu lever.

Andrej Tarkovskij gjorde en film som heter ”Nostalgia”.

”Nostalgia” betyder på svenska. ”Sjuklig Hemlängtan”.

Så länge som vi ältar en föreställning eller vanföreställning om ett Förflutet, så missar vi tillfället till att Leva Här och Nu.

Motargumentet lyder: ”Om vi inte minns vår historia, så kan vi inte heller uppleva ett Här och Nu.

För att uppleva framtiden, måste vi gå livet baklänges.

Först med Livet i Backspegeln, kan vi Förstå de Handlingar som finns kvar i våra Medvetanden, sedan så långt tillbaka som vi minns.

Vi måste minnas Andra världskriget och Atombomben, för att inte upprepa alla händelserna en gång till.

Har vi ingenting lärt oss av historien, så kommer vi, deterministiskt att upprepa den.

Det innebär att vi också måste förklara för nästkommande generationer hur detta Ekorrhjul fungerar.

Springer vi inte, så upprepar vi inte vår historia.

Minns vi att vi har sprungit i Ekorrhjulet även dagen innan och dagen före den, så kommer vi faktiskt att återupprepa handlingen ändå, fastän vi minns den.

Vi kan stanna Ekorrhjulet, hoppa av och förstöra det.

Då slipper vi springa, men, vad ska vi då göra?

Är Ekorrhjulet, Livet?

Det skulle inte dröja länge förrän Löpande bandet, Rulltrappan och Pater-Nosterhissen för första gången skådade ljuset i andra änden av partikelacceleratorn…

Men då var det redan för sent. Gemene Man hade redan lärt av misstagen.

Det borde ju vara så att just därför att vi minns att vi även igår sprang i Ekorrhjulet, så kan vi inte heller finna på något trovärdigt alternativ till varför att inte springa i Ekorrhjulet också i morgon.

Förklaringen lyder: ”Vi som minns vår historia, vet att Mänskligheten i alla tider ägnat sina liv åt att springa i Ekorrhjulet.”

Att drabbas av Amnesi, minnesförlust, innebär också att fråga sig:

Vad är detta för något?

Det ser ut som något att springa i. Men varför göra det?

För att jag (som faktiskt flera gånger om dagen kan hysa djupa tvivel om min egen oförmåga) inget annat har för händer.

Allt som finns är Jag, i den mån jag finns, och något som ser ut som något det går att springa i.

Kan jag inte springa utan detta Objet Trouvé?

Kan jag inte springa på barmarken?

Varför det?

För att jag har ben som är fulla av spring.

Hur vet jag det?

För att jag faktiskt inte lider av minnesförlust och därmed känner till att Livets Mening är att springa i ett Ekorrhjul.

Men jag kan väl inte vara den första som har tänkt på det?

Nej. Eftersom jag känner min historia, så vet jag att redan Albert Camus, med ”Myten om Sisyfos” visste vad Människan har för existentiell förpliktelse.

Valet att antingen springa i ett Ekorrhjul, eller att rulla en sten uppför ett berg och därpå åse hur det rullar ner igen.

Friheten är alltså det ögonblick då stenen rullat ner och Sisyfos själv måste ta sig ner för att börja om Livets Mening från början till slut.

Att sitta ner på händerna med armarna i kors, är varken ett alternativ till att springa i Ekorrhjulet, eller rulla en sten uppför ett berg och därpå se det rulla ner igen.

Skillnaden är kanske att sitta på händerna med armarna i kors, rulla tummarna och antingen betrakta den som finner Livets Mening i att springa i ett Historiskt Ekorrhjul, eller överta stafettpinnen efter Sisyfos.

Vilket är att föredra?

Att leva i permanent och kronisk minnesförlust och därmed kunna vara dömd att upprepa det förflutna, eller med Albert Camus absurda förslag; ingenting annat önska än att fortsätta med livsbejakande sysslor som att rulla upp Sisyfos sten och, medan stenen rullar ner, springa några varv i Ekorrhjulet?

Slutsatsen är att om Sisyfos rullar en sten uppför berget, så upplever han ett livsbejakande av Livets absurditet.

I ordets bokstavliga bemärkelse bör ju var markbunden nostalgiker föredra en utdragen version av, hellre än att ständigt och jämnt, utföra rutinhandlingen att, då Tiden rusar iväg, regelbundet dra Klockan tillbaka, välja verklighetsflykten Anakronistisk Faktaresistens.

Där emot, om Sisyfos skyndar sig ner för berget, kan han antingen välja att springa en stund i Ekorrhjulet, eller sätta sig ner på händerna med armarna i kors och rulla tummar.

Någon välutbildad inom Människans Anatomiska Rörelseapparat, med kompletterande poäng i Excentrisk Ergonomi vet, om denna drar sig till minnes fakta från Skolans läroplan, att vissa händelseförlopp går att återupprepa in absurdum, medan andra bara kan utföras om Sisyfos eller annan Medmänniska i samma belägenhet, först drabbas av Kronisk Amnesi.

För övrigt kan detta vara en fullt möjlig förklaring till varför Antonio Egas Moniz (bara namnet är ett tillfälle till minnesträning i sig) år 1949 erhöll Nobelpriset i Fysiologi eller Medicin.

Efter år av posttraumatiska stressyndrom, kunde till och med högst normalbegåvade lida av partiell minnesförlust, speciellt i samband med Börskraschen, Lebensraum i Zauberberg, och de kärnfysiska experimenten i Sydostasien.

Senare har andra minnesvärda legender upptäckt att, i förhållande till Lobotomeringskonsten, är Hjärntvättmaskinen betydligt mycket billigare i både drift och underhåll.

Medan den lobotomerade, i brist på defaitistiska föreställningar om Paradiset i Ekorrhjulet eller den Manuella Bergbanan ”Sisyfos”, kunde Artur Hazelius med facit i handen, i eftertankens kranka blekhet, reflektera över om repliken av bergbanan Sikló i Budapest från 1870, funicularen upp till Zauberberg, vore en bättre souvenir, än det som en ej frigående Fjällko, som aldrig upplevt alplandskapet som avbildats i Milkaloopens samplingsfil.

I alla fall hypotetiskt kan den hågade uppmärksamma hur Antikropparna, likt Jupiters månar, på något sätt, antagligen med något slags antigravitationsfält, typ ett tesseraktiskt nätverk, intimt hänger samman med Dark Nets Antimateria.

Den syllogistiska slutledningsförmågan tillkännager:

”Att för att Göra Rätt, måste man dra klockan tillbaka, åtminstone den korta visaren på ett analogt urverk, börja om från början, upptäcka hur, med Historiens perspektiv färskt i närminnet, det kunde gå så fel och därpå, återställa Tiden in i rätt kronologisk ordning, och, i det här ögonblicket är det väsentligt att agenten fokuserar på ”timing”, återställer det felaktiga läget in på rätt banas spår.