Det intressanta experimentet uppstår som en impulsdriven effekt efter förutbestämda förutsättningar som anges i det outtalade antalet av tillkortakommanden.

En Bokstavstroende Legaliserad Vän av Ordning förväntar sig i god tid före läsningen att det Objektifierade Ordet, i tillämpad form av förenklad artefakt, att Ordet-i-Sig förespeglar något helt annat, konspirationsteoretiskt omöjligt.

Varje levande, tänkande varelse, kan själv uppleva varje enstaka bokstav, typ A, eller typ B, som ett konkret exempel på nutida artefakt.

När bokstaven sätts in i ett betydligt större sammanhang, kan en syntetisk betydelse uppstå, utifrån de närvarande eller nytillkomna semiotiska tecknen runt omkring.

Ett enda ord kan utgöras av en enda stavelse.

Två stavelser, typ ett prefix och ett morfem, kan till exempel medföra: ”An” och ”Fall”.

Tre stavelser kan göra den gällande situationen lite mer komplex, men därför också, i förhållanden till det holiska sammanhanget, mera spänningsladdat.

Detta kan enklast utföras med hjälp av passande affix eller suffix.

När ett sådant ordkonstverk är etablerat, kan annat underförstått, till exempel en sällan utnyttjad synonym, äga samma innehåll men i en mer avvikande, i förhållande till det ursprungliga ordet, riktning.

Just därför att det förespeglade Ordet-i-Sig samtidigt både inleder hypotetiska förbindelser med Kant, Wittgenstein och Beckett i samma parallellkopplade flödesschema kan en Bokstavstroende, typ Vilseförledd Farisé i omedelbar anslutning till Kanaanbadet där alla som känner sig kallade, att upprepa Mästarens promenad på vattenytan, utför en synnerligen enklare bedrift efter att den svaga isen har lagt sig platt framför Kung Bore iskalla fötter.

Även om De Tre Vise Männen (Kant, Wittgenstein och Beckett) har mycket gemensamt på det metafysiska planet, finns det enda återstående utrymmet för tyst samförstånd kvar på en mer jordnära, andlig, nivå.

Från korta snilleblixtar anknyter impulserna till det öppna nätverkets fria associationer, typ hjärnstormar.

Då de böljande magnetfälten böjer sig för solstormarna, uppstår snilleblixtar som i diskbänksrealismens tradtion omnämns som quietistiska altruismer, anabola booleska algebra samt burleska iscensättningar i passiv form till att själva plotten uppstår likt en tornado mellan temperamentsfyllda laddningar, som i ”Iscensättningar av ett redan i förväg utdömt Äktenskap”.

Redan titeln fungerar i överensstämmelse med den Associativa Steganografiska Ordkonstens oskrivna regelverk. Bloopern ger omedelbart en försmak av kommande Spoiler Alert-effekt.

Så är det också med Euklides beskrivning av linjen från den hypotetiska punkten A till den än mer hypotetiska punkten B.

Delen A, förhåller sig till delen B, som delen B, till helheten C.

Det är synnerligen bekvämt att förutsätta A som en fristående fortsättning till B, därför att sett ur ett logiskt perspektiv, endast kan finnas ett B, om och endast om ett föregående A redan intagit sin naturliga plats i gällande ordning.

C får tills vidare rollen som den Uteslutna Tredje.

Att Euklides förhåller sig så objektiv, i betydelsen ”neutralt fantasilös” i förhållande till A och B kan ytterst bero på att de ännu äldre i Antikens Grekland, som befann sig utanför Atens agora, mycket väl kunde förstå A, men förblev osäkra om ifall också A var ett nödvändigt och tillräckligt bevis för ett existerande B, för att inte tala om den än så länge onämnbara C.

Fråga kan, då den redan iskalla Agenten kommit in från kylan och, med en het romtoddy på bordet framför öppna spisen, återupplever som ett dejà vu, hett blod pulsera innanför tweedkostymens golfbyxor, åter aktualiseras längre fram i en än så länge inte utförligt formulerad informationsbit.

Här finns en möjlig förklaringsmodell hur Associativ Steganografisk Ordkonst, kan tillämpas också av Gemene Man ute i diskbänksrealismens skarpa läge:

Tes: ”Kasta inte ut barnet med badvattnet.”

Antites: ”Kasta inte ut huset genom fönstret.”

Det första exemplet kan tyckas klassiskt och till och med utnött.

Det andra exemplet kan tyckas mera samtida, men troligtvis har det sitt ursprung i Occitanien, då , albigenser, katarer och gnostiker, utförde sådana mysteriespel för Crethi och Plethi, att Påven lät bannlysa föreställningen och tvingade ensemblen i exil.

Många av dem flydde ner i förhistoriska grottbildningar, där de med tiden utformade grundläggande utbildningar i Taktil Speleologi. Systematiken skulle långt senare vinna gehör då Neowittgensteinare i Kosovo förenade Speleologisk Estetik med Maria Montessoris egen, fritt översatta, version av sällskapsspelet: ”Ordlekaren i Språkspelet”.

Alga i oregelbundna samarbeten med Abu, kunde med tiden, tillhandahålla ett motsvarande spel, men gatorna på spelplanen, saknade med i verkligheten överensstämmande beteckningar. Där någon berörd av Stockholmssyndromet borde återupprepa en traumatiskt laddad situation på Norrmalmstorg, stod nu ingenting, i betydelsen, tomt och innehållslöst utan utsträckning i vare sig Tiden eller Rummet.

Spelet kunde i korthet i mycket påminna om en samplad remix av Monopolspel och GO-spel. Mycket gick förlorat men annat nytillkommet väckte spelarnas intresse till liv, då Alga-Abu överförde det atonala regelverket till Digital GO-spel 4.2.

För en asketiskt lagd självspäkare kan detta tyckas vara ett synonymt uttryck för att binda ris om egen rygg, men det kan bero på att, där sådana missförstånd inträffar, vet inte den ena handen vad den andra gör, eftersom händelseförloppet utspelar sig bakom aktörens ryggslut.

Syntes: ”Den som kastar ut barnet med badvattnet kommer i ett givet ögonblick av tillfällig förvirring, också kasta ut huset genom fönstret.”

Läsaren/Tydare som redan utfört det slutgiltiga konststycket i valet om att antingen kvarstå som medlem av utomstående obehöriga, eller ingå i subkulturen utomstående behöriga är redan upplyst om hur att grafiskt manuellt, genom trans eller hypnos, framkalla hypotetisk livslinje som livlina mellan A och B.

En utomstående obehörig kvar i ett stabilt tillstånd av kritiskt tänkande kan i denna formulering upptäcka en möjlig kant där undre, i sydlig riktning, ena sidan om linjen A – B är helt frånskild, ovanstående, i nordlig riktning, diametralt motsatta. Linjen i sig döljer sådana fantasiberikande detaljer som bäst kan illustreras i en visualiserad fraktal zoom.

Utifrån den funktionen kan det mycket väl finnas en sanning i hur gränssnittet i vissa särskilda sammanhang till sitt yttre i mycket påminner om limes.

Ordet som betydelsebärande kan för utomstående obehöriga upplevas som identiskt överensstämmande med Ordets etymologiska härkomst.

Linjen mellan A och B kan därför ses som ett förstadium till X-linjen.

Euklides hade visserligen helt rätt i antagandet att om punkt A inte har någon yta och punkt B befinner sig i samma dimension, så kommer logiskt följdriktigt den, än så länge, raka linjen mellan A och B också undslippa den kritiskt tänkande utomstående obehöriga Bokstavstroende Legitima Farisén inlärda grad av vakenhet.

Det är ungefär som att dricka koffeinberikat kaffe, utan vare sig grädde, kyssar eller tillagat med kärlek.

Alla och envar förstår utan större problem hur kaffet som sådant i en halvfull kopp, ter sig mer tillgänglig än en promenad ute i ogjort väder.

Det finns ändå en kategori som, i försök att dölja sitt generande inre tillstånd, hellre går ut i ogjort väder och därmed kan utstöta veritabla hydrauliska fanfarer av tidigare magstarka väderspänningar.

Var delegerad fysionom med specialområdet Peristaltiska motrörelser, samt med fritidsintresset ”Hur påverkar varmluftens drag under kalluften, Sapiens upplevelse av inre undertryck?” kan ana sig till vad som döljer sig under detta Associativa Steganografiska Ordkonstverk.

Som en ytterligare ciceronsk vägledning in omväxlande förväxlande förnöjelser, finns här för den Associativa Steganografiska Ordkonsthantsutövaren ett helt ordförråd där några verktyg kan namnges som:

”Entropi”, ”Subversiv”, ”Barometer”, ”Implosion”, ”Densitet”, ”Erosion”, ”Exponentiellt” och/eller ”Långtidsverkande efterskalv”.

I ett givet sammanhang skulle dessa slumpmässigt utvalda ord kunna inordnas, med hjälp av en elektronisk, digital samplare, i lösa sentenser av skrämskott för ordblinda analfabeter som aldrig någonsin uppmärksammat någon reell form av litterär kanon.

Bokstavstroende lever med den förespeglingen att Lögnen, som lögn betraktat, bättre överensstämmer med diskbänksrealismens vardagsverklighet, än den högst osannolika till motsvarande 100%, sanningen.

Det är den ursprungliga orsaken till varför Bokstavstroende med trosviss glöd utbrister:

”Vita Lögner ska Befria Oss från vilseledande Sanningar.

I Böckernas Bok i Det Bästas utgåva med Alla Konsumenters Bästa i åtanke, står att läsa:

”Till den som har skall det vara givet, men till den som intet har, skall också det tagas ifrån honom”.

Så, med Malou von Sivers fråga om: ”Vem äger Sanningen”, så borde, följdriktigt i förhållande till det föregående påståendet eller trossatsen, svaret bli lika med:

”Till den som äger Sanningen, skall mer av samma vara erbjudas i stort sett utan motprestation, medan till den som helt och hållet har avstått från Sanningen, till förmån för annat, mer bedrägligt, ska inte minsta uns av sannolik överensstämmelse med diskbänksrealistiska vardagshändelser återstå.”

Den mer andligt lagde kan förstås också ersätta utrymmet mellan ”har” och ”skall” med profylaktisk ”Tro”.

Att ”kan” inte implicerar ”bör”, innebär för Läsaren/Tydaren, att intuitivt spontant upptäcka, att trots Subjektet, oavsett om denna omsluts av en Första person singularis eller en Andra person singularis, utifrån kan uppfattas som en fjäderlös tvåbening, måste inte den Objektifierade därför ingå i rörelsen: ”Mot Framtida Segrar”.

Läsaren/Tydaren, som envist och oroligt vill komma närmare slutet av textmassan, önskar gärna förväxla ”Tro”, med ”Tvivel”.

Trots att en sådan oöverlagd mental handling kan verka, på kort sikt, tidsbesparande, så vet var och en som varit med om en del i Livets Hårda Skola, bland annat genom fritidssysselsättningen ”Kamratfostran”, som gärna ingår i diverse lagsporter organiseade från Högsta Ort, att, efter ett oräkneligt otal tappra försök, så kan man inte ens med samtliga av mentala krafter, förflytta ett berg motsvarande Zermatts massa-volym.

Talesättet att om ”Blickar kunde döda”, är också inget annat än en mytologisk, symbolisk mem.

I en konventionell, traditionell tystnadskultur, säger en bild mer än tusen ord, men morgonstund har guld i mund och tala är silver men tiga är guld.

Det är alltså, på hela vägen bort till Banken, hellre hålla tand för tunga, än glappa om det som hjärtat är fyllt.

Inte så konstigt att människor som inte lider av Fönstertittarsjukan står som fastfrusna i marken för att framföra ett trosvisst tvivel om gällande desinformativa faktaresistenta kontrafaktiska informationsbitar, medelst stirrande korpgluggar.

I vår hektiska samtids nuläge är det också bekvämt att dra slutsatsen om hur Intelligens, Intellekt, Intuition, Induktion och Implosion har flutit iland till fast mark, tack vare litterära sammanställning i bokstavlig betydelse.

För att råda bot på en sådan faktaresistent konspirationsteori, som än så länge endast existerar i vardande form, men vars tillblivelse kan bli nog så svår att hantera om i fall Historien tar en helt annan vändning, typ Taxi på en femöring, backtrackar visserligen fortfarande baklänges, men i full fart mot de historiska ursprungskällorna, kan Homeros fungera som lämpligt exempel.

En gammal grek som just övergivit livets glada dagar sitter nu likt en föregångare till Kung Oidipus och söker finna på en, som i respekt till hans arma lekamen, kan förmedla sådana levnadsöden så att även en manschettarbetare i full fart mot den legendariska väggen, kostar sig på en stunds vila och betalar för underhållningen medelst Retsina, Fårost, Grekiskt lantbröd och nyplockade fikon.

Den gamla greken delar visserligen många äldres vardagsproblem med sinnena och rörelseapparaten.

Såsom synskadad analfabet utan högre utbildning har han ändå, med sitt goda minne som trogen följeslagare, hunnit uppfatta betydligt mer än det som skulle kunna finnas med i Svensk kanon, typ Carl Gustaf.

Homeros, som mannen hade valt som täcknamn under kalla nätter, hade överlevt endast tack vare sin tillgång till glasklara drömmar, vilda fantasier, fria associationer och en känsla för vad Crethi och Plethi var villiga att offra sina surt förvärvade sekiner, efter att arrendet var betalt, frugan fått en ny hatt och de tolv barnen varsin potatispistol.

Eftersom Homeros saknade något konkret uppdrag, väderknäna värkte, ryggen tog ut sin rätt och träsmaken ökade så länge han befann sig i sittande läge, kunde Homeros utforma det första mönstret för ”Äventyrsroman” och utmejsla en sådan mångsidig i många fasetter, heroisk världsomseglare som Odysseus.

Berättelsen berättade i stort sett sig själv. Homeros drog ifrån lite här och lade till lite där, och med publikums nyfikna frågor kunde Homeros snart flytta in i en grotta något större än Diogenes vintunna.

Den tidens motsvarighet till Beverly Hills, erbjöd residenter som Aisopos, Aristofanes, Aristoteles, Agamemos, Noah, samt syskonen Castor och Pollux och de olycklig Tristan och Isolde, till grannar.

I samkväm med sådana, den tidens superstjärnor, regelbundna besökare i Olympiska Parnassens kaféliv, kunde Homeros fortsätta uppleva återstoden av livet i glada vänners sällskap, med vin, kvinnor och sång.