Varje felunderrättad Dyngspridare, typ Shit Hit the Fan, med eld i ugnen och Tystnadskulturens långsamt verkande substanser förbrukar betydligt mindre energi än under Feodaltidens Lyckliga Dar.

Brukssamhällets ljushuvuden och plugghästar kunde, under en nattsvart himmel, läsa upp Lilla Katekesen utantill som ett rinnande Döda fallet.

Med armen ur led på grund av orvet var tillverkat för sinistra mittfältare, kunde drängen Bo inte dra sig till minnes huruvida vederbörande, på en skala mellan ett till fem, utsatt slottspigan Ida på Glasberget för sådana famlande handlingar som, med facit i handen, ingen medborgare med vett och sans, kunde förklara som i tyst samtycke gemensamt interagerande.

Bo visade upp en sida som inte på minsta sätt antydde om rätt virke.

Trots att det sannolikt var han, ställt utom all rimlig tvivel, som inlett Ida till oförutsedda in- och utlägg, kom skuldbördan att falla ner som en bila över arbetskamraten, drängen Gustens otvagade nyckelben.

Socknens präst, Jerka Zeta Nordström, som tidigare haft sin missionärsställning ute på Dalarö men utlöst en professor Drawells, med anor långt tillbaka till tyska låglandet, högfrekventa humörsvängningar, då den lärde kulturberikaren insett hur Herrens Tjänare brukat alltför många Utölimpor till filtrering av lättillgängligt rödtjut av det legendomspunna märket ”D’Eau Jeanne Conarilla”, inte med det bästa godtrogna smilet i den kända världen på läppen, kunde förklara hur Idas avkomma tillkommit, i samband med hans egen version av handpåläggning förlett Ida till avbruten avhållsamhet, och bakom gårdens tvåspännare, framkallade ett spontant snedsprång över sinister skakel, och därmed under förmildrande omständigheter, inledde det på förhandshavande med oundviklig effekt att den icke avsedda biverkan inledde livsgnistan till den frimodige kanaljen Ahrvid Chierrhoek.

Som megalo-mytoman talesman för frånvarande Allsmäktig Nomenklatura, förlade Nordström den tudelade Arvsynden dels på Idas över förväntan soloföreställning av ”Herrens Otukt i Tystnadskulturella Samtycke”, men också dels på en, icke namngiven på grund om grundlösa anklagelser aktiv medverkan i främmandegjord bondmoras enaktare ”Falukorven i Munlädret” under Törnrosas baldakinutsmyckade sänghimmel.

Den hämtade utifrån bortre rymden, lösmynta anklagelsen om intima impulsdrivna närmanden mot sovande Törnrosas underliggande bakparti, kunde Nordström förneka utan att något närvarande kronvittne ens våga yttra en antydan om diametralt motsatt förhållningsregel.

Att sådan, ur snäv logisk synvinkel, oförklarligt häpnadsväckande tanklösa antydan om hur Tystnadens kulturberikande markbundna terminalanläggare permanentar underförstådda överenskommelser där samtycke ingår som en oheligt hologram i INFO-WW IV:th tassemarker uppstår ur ett fladdermusfladder i Laos, ett konspirationsteoretiskt CHAOS vid Malibous solbadande stränder.

Konspirationsteoretisk Ryktesspridning flyger runt som informationspusselbitar ur Gemene Mans arsel om kommande tilldragelser, måste ovillkorligen anses utgöra placeboeffekten av oförväntat uppfyllda önskningar i REM-tillståndet glasklara drömbakelser.

Byalaget, som just kommit upp i dimension Fyra var som sig bör mer intresserad av marketenteriägarinnan Courages framträdande tolkningsföreträde av:

”Lärandets lov (Lob des Lernens; 1930):

Lär dig det enklaste! Gör det nu
Ty nu är stunden här
Det är aldrig för sent!
Lär dig ditt ABC, det är inte nog, men
Lär det! Låt dig inte hindras!
Börja nu! Allting bör du veta!
Du skall ta ledningen och makten.
(—)
Var inte rädd för att fråga, kamrat!
Låt ingen lura dig
Se efter själv!
Vad du inte själv vet
Vet du ej.
Granska din räkning
Du ska ju betala.
Sätt ditt finger på varje siffra
Fråga: hur kom den hit?
Du skall ta ledningen och makten.”

Applåderna med acklamation verkande aldrig vilja anstå.

Vid sidan om serveringskallet, sysslade campingvagnsinnehaverskan med tallriksmåleri där den ena halvan bestod av välproportionerliga hjultallrikar och den andra av väl utvalda citat, typ:

”Omoralens Väktare utser det Naturliga Urvalets Egensinniga Existensberättigade.”

Den ena extrema fraktionen inom Öppna Nätverkets råmärken förutser den andras förmåga till passiv observation.

Det är själva substansen i utförandet av nödvändig och tillräcklig postprokrastinerad handlingsförlamning.

Lyd en erfaren korpuskels ringa råd: (… Vad var det nu igen? Ginko Biloba?) ” – Vad är det som så illa stämmer?”

Spirituella medier utan andlig förankring i diskmaskinsrealismens vardagsrutiner förutspår hur Johannes Enlightment Foundations Dum, Dum-Dummare, Dum-Dummaste, Dum-Dum-Dum-Dummaste Fyra Spanska Ryttare rättvist fördelar förföriskt önsketänkande i rimliga proportioner till antalet Falska Vänner, Smileys Emoisengångare och Havelska Himmelska Igelkottar.

Barrk, med familjens devis i bakhuvudet, förstår åt vilket håll det, retroaktivt kontrafaktiskt, barkade hän:

”Barrkar det inte Åt Ena Hållet, så Barrkar det Otvetydigt Åt Det Andra.”

Barrk nickar tyst för sig själv, ser sig narcissistiskt i spegeln, uppvisar ett brett men ändå inställsamt konspiratoriskt monalisaleende i samförstånd med tidigare bortgångna okända förfäder. Han formulerar visualiseringen i kortast möjliga ordalag:

”Allt annat är, tills vidare, fram tills att andra lösa informationsbitar uppstått ur ett Heidegger-inspirerat Intet, är förpassade till kategorin Uteslutna Tredje.”

Fler unga forskare frågar Professor Aquaduct vad Schrödingers hemlösa katt hette.

Det statistiska underlaget i konsensus sammanfattat namnförslagslista angav överst inkallningen ”Sohl”. När klassen äntligen kommit upp ur sitt masspsykotiska tillstånd, kunde Professorn förklara hur ”Sohl”, på en och samma gång, simultant, upplevde sig vara existensberättigad och, paradoxalt nog, ut ur fasen transcendent den Heliga Rigmor Mortis.

Så ringde den digitala klockan och angav därmed tillfällen till av nöden tvungna spontanbesök på annat ställe, eller, efter uthålligt status quo-väntande utanför det näringsberikande utskottet, äntligen kunna inta sina platser i upplyst solsken.

Barrk, än så länge lite ur gängorna, drog åt skruven ytterligare ett varv och kunde otvunget rycka upp sig i kragen, hoppa upp och sätta sig på apostlahästarna för att än en gång styra kursen ut på nya pilgrimsfärder i okända inre Finisterrae.

Det var inte utan att Barrk kände sig lite obehörigt otillfredsställd under rådande härskartekniska omständigheter. I en spontan upplevelse av otvungen skadeglädje, drog han sig till minnes hur, då han ännu var yngre än i gällande nuläge, uppvaktade biträdet Chia, med tankeväckande frågor som:

” – Vad är det som säger att det här är en askfat?”

Samtidigt som en, ej ännu utsatt för mandomsprovet, icke ännu rumsren, men alls inte ociviliserad Barrk pekade på en uttorkad växt del i en, av fimpar överfylld, lerkruka som sannolikt en gång varit en glödhet symbolladdad kaktus. Han ådrog sig ännu ett falskt minne om sin tid i det kriminella ungdomsgänget, ”Utan Oss framträder Framtiden Bäst i Backspegeln”.

Som en tidigare informationsbit i livspusslet redan angett, måste en korrigering av faktaresistenta vidmakthållande tillkännages:

Allmogens reagens finns mer på fötterna, än via synapser sammanfogade fria associationsbanor, typ Skansens förnickulator (Tonvikten är förlagd till sista stavelsen. En semiotisk visualisering anger förhållandet halv sinuskurva, med ”nick” i optimalt maximiläge).

Myndigheten för Autonomt Civilkurage samt Inre Försvarsberedskap överlåter med varm hand, i synnerhet den högra före den sinistra, på fotfolket att hellre fortsätta deras yttersta ansträngningarna på skurknäna, än med tennisarmbågar i nära anslutning till utpekande musfinger.

Till och med, när apparna rör sig som kolibrivingar runt processorn, kan tummarna behöva stöd från digitala coachar eller sanningssägande sidekickers.

En virtuell viltsmakare någonstans ute i World Wide Open Dark Net, äger en suveränt unik enskild position som förutbestämd innehavare av problemformuleringsprivilegiet:

” – Pilgrimsfalken som med huvudet höljt i segerhuva, äger ingenting mer att förlora än luften under vingarna.”