Som föredömlig förebild och symbol för var och en av Associativa Steganografiska Ordkonstmakare in Spe (i ex Läsare/Tydare) kan Trubbnos ödesmättade yttre i tillståndet mycket gisten, försjunken och inom utmätt tidsrymd, förpassas till stadiet av sönderfallande brasved.

Från logdans till bryggdans, gäller samma underförstådda tystnadskulturs idoler av odödliga samt oersättliga avbilders, tillrättavisningar och, då nöden så kräver hedersamma tillrättalägganden.

”Får jag lov min Sköna” är tills vidare, eller fram tills att annat anges, ersatt med:

”Är motsvarande Jämställda inställd på omedelbart, under tillämpande av skriftligt samtycke, målsättningen att efter mer konventionellt betonat förspel ovanför mellangården, förbereda i överenstämmelse med tidigare i skrift formulerad överenskommelse, med harmoniskt gemensam ansträngning uppnå en eskalerande, i betydelsen; progressivt-expansivt exponentiellt expressiv utlevelse, men fortfarande med medvetandet inställd på empatisk inlevelseförmåga, intuitivt i ömsesidigt samförstånd, typ relation, uppleva högsta möjliga optimala läge av tillfredsställelsegrad före utlösande av upplösande av den tillfälligt temporära (sic!) symbiosen, särskiljande entropi.”

En minnesbild i särklassen av Spontan kaskadsatori, kan verka som katalysatorisk utlösningsmekanism av förträngda, undanträngda, bortträngda och till och med till 99%, utraderade minnen som La Revue en Passante.

Den Uteslutna Tredje i angränsande Sofia-kajplatsläge har fram tills att rätt stund inträffat, upplevt en kraftigt nedklippt version av sentimentalstyrd, melankolisk-melodramatisk karaktär.

Inlärt hjälplöst kognitivt beteende är snarare en belastning än till outnyttjad resurs, när vederbörande kan åhöra hur historiens utbredda vingslag susar förbi som kamikaze-änglalika skrattmåsar ovanför Magaluf av turister från när och fjärran, heltäckta stranddynor.

Nyanser av helt vitt skilda slag framkallar falska, men ändå bitterljuva, minnen från en svunnen tid då Trubbnos ännu så länge låg på trailern som en oskriven ark.

Kringstående åskådare i obearbetat tillstånd av affekt kan gement uppleva den överraskande oförutsedda effekt som inför Trubbnos oskyldiga utseende utgör en bestående inverkan på deras framtida återstående dar.

Trubbnos, stolt men inte med nosvis, inväntar med både en viss irrationell nervositet och inre sjudande glädje, det oundvikliga ögonblick när akterspegeln ska, i tyst samtycke, upptas av vattenytans obevekliga ytspänningsomfång.

Händelseförloppet sker som brukligt enligt gamla föråldrande, snart bortglömda, traditioner ske i etapper tre.

Ensambarnet Ellinor har det tysta hedersuppdraget att delge sjöfarkosten dess slutgiltiga namnförslag.
Runt relingen står ett frisinnat, frimodigt och ledigt demokratiskt etablissemang i vilket glamorösa sällskap av nära anhöriga, vänner och bekanta samt deras äktenskapliga, eller tillfälligt utomäktenskapliga, högtidliga förbindelser med oförutsedda mellanmänskliga förehavanden som, så långt det goda anseendet kan utsträckas, alltid inleds av outtalade överenskommelser inom lagens råmärken av plötsligt samtycke, med anor långt tillbaka till allmogens gamla hederliga tystnadskultur från anno daxomal.

På den tiden då farfar var ung, bjöds farmor upp till logdans och tillbringade dygnets mörkaste timmar i hetaste samtycke uppe på höskullens tvärbalk. Nu, under samtidens borgliga skymning, råder helt andra förhållanden.
Fadern Evert målar med mönja namnet ”Trubbnos” på förens undersida, typ skrov, närmast relingen. Intentionen är ju ändå att betäckningen också ska vara fullt redbar även under gång i minst femton meter höga vågkaskader.
Efter utfört hantverk knyter Evert fast den legendariska Gula Änkan i en pudervit lina, otvivelaktigt tunnare än det tåg som används för att dra fram liket från ett råsegel i kryss, tills att vinden faller platt till föga.

Så överlåter han med varm hand det nu förväntade uppdraget till dottern Ellinor, att med en sådan kraftfull ansträngning att ett sprudlande skum uppstår som av sig själv då den plomberade buteljen sammanstöter med Trubbnos framparti.

Onkel Valle ställer sig på landbacken med valthornets munstycke mot småleende trutande garnityr.

Alla inblandade i närvarande moment vet redan i förhand att Valle har sin egen uppfattning om begreppet ”potpurri”.

Ingen kan ha mindre fel.

Hornstötaren inleder med ”Jag längtar till Italien”, med textraden ”med små citroner gula” i mjuka dalsänkande tongångar glider över till ”Pippis Sommarsång” och ”Och marken är så grön” och, till allas uttryck av spontan överraskning, erbjuder en enastående akt av empatisk inlevelse då sekvensen avslutas med ”Vildandens sång” vars klartext skildrar en andhona med saknaden efter en frånfället av tidigare särbo, nu sambo och, om inte den ödesmättade incidenten inträffat, blivande äkta draken. blivit satt ur spel av anstiftande rival.

Familjefadern, tillika springer spanieln Pompes husbonde och snart också invigd i den hemliga kategorin av Vegamössbekädda inombordare, ikläder sig strax en seriös min som i synnerhet tilltalar de mer mogna välutvecklade utrustade med det svagare könet som främsta attribut.

Det kontrafaktiska handlingsomkastet är direkt samplat från Bibeln, Gamla testamentet, Genesis, Första Mosebok:

  1. Och Gud sade: »Låt oss göra människor till vår avbild, till att
    vara oss lika; och må de råda över fiskarna i havet och över
    fåglarna under himmelen och över boskapsdjuren och över hela
    jorden och över alla kräldjur som röra sig på jorden.»
  2. Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild
    skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
  3. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: »Varen fruktsamma och
    föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder;
    och råden över fiskarna i havet och över fåglarna under himmelen
    och över alla djur som röra sig på jorden.»

Och (Andra kapitlet) lite längre ner under:

  1. Då lät HERREN Gud en tung sömn falla på mannen, och när han hade
    somnat, tog han ut ett av hans revben och fyllde dess plats med
    kött.
  2. Och HERREN Gud byggde en kvinna av revbenet som han hade tagit
    av mannen, och förde henne fram till mannen.
  3. Då sade mannen: »Ja, denna är nu ben av mina ben och kött av
    mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen.»
  4. Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och
    hålla sig till sin hustru, och de skola varda ett kött.

Med långa kliv och utstrålande starkast möjliga handlingskraft mätt i Joule traskar den blivande skeppsredaren fram mot vintage Mercedes Benz 220 i gräddgul lack, sjunker ner i nötlädersätet framför instrumentbrädan av äkta jakaranda och förbereder samtliga närvarande utomstående inför det som snart på gång hända skall.
Evert, med den hemliga drömmen om tillförordnad befälhavare på ångaren Rullaren, kör med en glättig, men ändå seriöst beslutsam min, nedför rampen.

Trubbnos är, liksom en ofrivillig ensamstående sillgrissleunge, beredd inför sitt första och kanske sista språng uppifrån Dovers höga klippor, redo för sin första jungfrutur.


Evert, med lätt men ändå fast hand runt hennes rundnätta midja, leder äkta makan Hulda, som en riktig Hopp-i-land-Kalle, föremålet för livslångt samtycke över landgången och relingen.
Med näst intill överdriven försiktighet, ser Evert till att huldran, med huvudet först, så de med sylvassa klackar fotbeklädnaderna och sist rumpan där bak, och strax därpå även deras biologiskt genetiska avkomma, Ellinor, ner på däck med fötterna först.


Evert, med Vegamössan käckt på svaj, ställer sig bakom rodret, sätter tändkulemotorn i rörelse. De närvarande, ännu så länge icke inbjudna ombordvarande, vinkar och viftar med båda händerna i luften, hurrar, jublar och, den från tidiga barnaåren, inadopterade farbror Sverker avfyrar till och med ett löst skott från sin hemsvarvade mörsare, kaliber 40 millimeters.

En sval brist far som ett stråk över vattenytan in från Baltiska Havet, förbi Söderarm, varvar Norröra, vilar på Rödlögas enstaka enar, far som ett jehu genom Sandhamns Värdshus terrasspjälor, sammanträffar med en vindil från sydväst och punktmarkerar Vaxholms yttre murförhållanden i riktning mot Båtmanshättan.

Trubbnos förtonar. Endast en krusning över fjärden återstår av brisen från utomskärs och en motvind för med sig jaktens hänsynsfullt taktfasta dunkande ut mot Sveriges inlopp från arkipelagens yttersta landmärken.

I gällande nuläge inser Trubbnos att en hundsvott från okänd ort skulle vara som en skänk från ovan. Där Trubbnos ligger förtöjd finns inga kajor att rårna kors och tvärs. Inte ens inom klar sikt syns någon avlägsen marina där någon pys firar mameral med likasinnade av med- eller motsvarande motsatt avdrift.

Bortom Frihamnen finns inte ens inom synhåll från den Nacka strand där Trubbnos en gång på jungfrufärden tuffat ut på allt bråddjupare vattenmassor.

Då Sofia än en gång under dagen vänder fören ut mot Daléums höga byggnad, ligger Trubbnos kvar och inväntar med en ängels tålamod troligtvis den allra sista av annalkande vinterisar.

Genom en kognitiv, konceptuell process utförd inom en ytterst begränsad och högst provisorisk tankesmedja, typ skyddad skunkverkstad, förlagd till Trubbnos kabyss, som redan för länge sedan avslutat sin pliktskyldiga sjögång och numera, kanske i malpåse, i ett permanent tillstånd av påfallande gistenhet samt laga förfall, inväntar den oundvikliga änden som brasved.