I spåren efter Ludwig Wittgensteins utgångspunkter med språkspelets beroende av ett någorlunda begripligt sammanhang, kan Charles Dodgsons praktiska tillämpningar av språkets snårigheter vara både till glädje och förtret, inte sällan samtidigt, simultant, kongruent och synkront.

En falsk vän kan visst vara stimulerande, men i gällande skarpt nuläge, kan den visa sin rätta natur, hoppa av rollen som Räddare i Nöden och inleda avslutet till något som antingen inte borde ha sagts, eller där de sista orden förblir i outtalad tystnad.

I ett samtal om Samuel Beckett framhåller den sakkunnige att James Joyce trodde på språket, medan Samuel Beckett, om inte direkt påstod att det helt saknade betydelsebärande faktabaserad informationsbitar, ändå misstrodde och kanske till och med, i stunder av dysterhet, misströstade om dess reella möjligheter till emotionella känslouttryck.

Beckett och Wittgenstein tycks ha varit rörande överens om Tystnaden som mer betydelsebärande, än Romansbedragarens allra fagraste löften om högt flygande luftslott, äkta kattguld tillverkad av ingen mindre än Isaac Newton själv, samt Ekologiskt Skövlade Regnskogar djupt inne i Amazonas magiskt realistiska territorier.

Utifrån Medborgarens, Gemene Mans, Crethis och Plethis samt Detektiven Allmänhetens, då denna lagt i högsta växeln, är läget minst sagt erbarmligt.

Orden används som regelrätta slaghyggen och den betydelsebärande, i juridisk tolkning av senaste utgåva av Lagen, hamnar antingen i glömskans mörker, eller brukas i så många vitt skilda kontexter att inte ens en Legitimerad Semantiker kan läsa in en mening som inte helt står för sig själv med avsaknad betydelse.

Det finns, främst inom destruktiva politiska, religiösa subkulturer, en överdriven fruktan för en Domedag, typ Armageddon då Allrahögstainstans ska skilja agnarna från vetet, men ändå inte förglömma den vilseledda säd som unga obetänksamma sprider vildhavren omkring sig så att en enda sänghäst kan fungera som matador i flera rurala allmogebyar, samtidigt.

Bästa beviset på den omyndigförklarade förfaringssätt fortlever än i vår hektiska tid är att socknens församlingspräst får allt svårare problem då denna petnoga ecklesiastiska ämbetsman måste arbeta övertid under, ibland helt hopplösa stunder av eftergiven uppgivenhet, söker sammanföra Unge Herr Sedeslös samt Medellös, med Unga Fröken Klensmed till samma sänghalm i samma fäbod, som de Fröken Klensmed varit uppe på Sätervallen och hållit ögonen riktade främst mot den med ljudande koskälla utrustade fjällkon Rosamunda.

De enda säkerställda bevisen som prosten har att anföra är att antingen inkalla byborna till byaråd, låta Detektiven Allmänheten framhålla hur ingen rök uppstår utan eld, medan tillförordnad Församlingsbokförare, efter noggranna studier av den än så länge faderlösa avkomman, kommer fram till att, än så länge odöpt och därmed ännu inte frälst från arvsynden, Oäktingens otvetydiga uppnäsa knappast kan härledas till någon annan av byns mer anständiga undersåtar, och därmed inleds med omedelbar verkan en, i fysisk bemärkelse, högst tillfällig förtroendeakt mellan Tilltalad och Målsägande.

Prästen, som också är innehavare av ämbetet Tillförordnad Äktenskapsförmedlare samt Vigselförrättare, slår tre flugor i en smäll.

En motsvarande Las Vegas hastigt på förlovning mellan de två numera båda generade parterna, där Tilltalad i efterskott anhåller om Målsägandes hand, en hindersprövning som i gällande läge kan leda till ett negativt svar läggs tills vidare på hyllan, det förestående bröllopet saknar motsvarighet då Tilltalad inte har några andra ringar i västfickan, än ett par lite slitna gardinringar (inget i vigselförrättarens anteckningar ger en minsta antydan till vägledning varför Tilltalad skulle ha dessa föremål inom föredömligt räckhåll, men någon tillhörande subkulturen Detektiven Allmänheten och som önskar förbli anonym, hyser den åsikten inte helt tagen ur luften att Pastorskan kan ha haft ett finger med i spelet.

Därmed anses saken vara biff och nu återstår att döpa samt namnge det objektifierade till något extra hedervärt och lätt att bruka i vardagens kall ute på tegen.

I tider av aktualiserad frivillig könstillhörighet rekommenderar Dopförrättaren de tu sammanvigda i möten med Nöd och Lust att, antingen förse den förekommande efter efterbörden, tilltalande namn typ Falska Vänner, som Toni, Dominique, Jan eller Askungen (som både kan syfta på Askeladden eller Cinderella), eller flera förnamn där nästkommande uppväxande generation själv kan välja och vraka mellan Jean, Maria, eller Finnigan.

Därpå hinner Prostinnan nätt och jämnt hinna med att spela de första riffen i Mendelsohns färdigproducerade musik till Shakespeares ”En Midsommarafton”, innan den Tilltalade, numera stolta fadersgestalten, Rutger Blom från Trämåla, ger en skalenlig, men fullt beboelig replik av Morgongåva till sin numera äkta hulda maka Anja, född Zerisgaard och för eftervärlden ej att förakta, rykande färsk kalvdans.