Det Associativa Steganografiska Ordkonstmakeriet har funnits med i arten Homo sapiens sapiens primitiva driftstyrda, impulsdrivna sammanhang så länge som någon haft något att dölja för sin närmaste omgivning.

I falska vänners sällskap uppstod tvetydigheter som inte på något vis satte trovärdigheten på spel. Även då måste det, även om de kanske inlindades inuti någon annan lite skamfylld andemening, ha uppstått sådana pinsamma situationer då endast en vit lögn stod till buds som tillfällig problemlösning inför släkt, vänner, grannar och, alls inte så ovanligt på den tiden, mer eller mindre konkretiserade andeväsen.

Varje världsvan strateg inom engagemangen ”Krig” och ”Kärlek” vet vad som gällde, men som kanske i vår hektiska tid är mer tillåtet.

För att förenkla hela verksamhetsfältet inom två begrepp, så kan det ena sägas vara ”Äkta”, medan det andra sägas vara ”Falskt”.

Var och en av Läsare/Tydare har själv säkert erfarit hur även ens närmaste anhöriga kan förlägga en rimlig dimridå för att vinna en, om än kortsiktig, fördel tills att det objektifierade föremålets attraktionskraft har passerat såsom verksam substans.

Var förälder uppfostrar sin äkta avkomma med sådana tvärsäkra omdömen som att:

” – Man ska alltid tala sanning och ingenting, med uppsåtligt syfte att förespegla något annat, dölja inför sina nära och kära!”

Gemene Man, som hellre än gärna föredrar att ersätta den ursprungliga andemeningen med mera, för det opportunistiska tillfället mera passande, kan hänvisa till kända, bekanta, främmande eller till och med påhittade ordspråk och talesätt för att hos den yngre uppväxande generationen som så småningom ska ta över stafettpinnen, vinna gehör för sitt dunkelt tänkta och då och då även försåtligt skumma, handlingsprogram. Det är på så vis som mer avledande uttryck uppstått som återkommande i Gemene Mans, Crethi och Plethis, samt Detektiven Allmänhetens, förtäckta ordalag som, bara för att nämna ett slående exempel av ett otal andra:

” – Det är ord och inga visor!”

Samtidigt skulle omdömesfulla föredömen inom Associativt Steganografiskt Ordkonstmakeri, Ludwig Wittgenstein och Samuel Beckett, sannolikt, om de hade levt här och nu i vårt samtida nuläge, hellre instämt med:

” – Säg det i toner och inte med ord…”

En okänd källa som än så länge fördrar att förbli anonym, menar att James Joyce fortfarande trodde på bruket av Ord, men under andra delen av seklet före detta kunde Samuel Beckett inte undvika uppfattningen om Språken i allmänhet och Orden i synnerhet, en gång för alla måste ifrågasättas och kanske till och med, misstänkliggöras såsom inför den då, fortfarande gällande Diskbänksrealismens vardagsverklighet, antingen otillräcklig eller/och direkt missvisande.

Ludwig Wittgenstein hade, mitt under granaternas briseringar kring förläggningarnas provisoriska anläggningar, i en skyttegrav formulerat en liknande slutsats.

En gång i tidernas begynnelse hade en helig ande svävat ut över en hypotetisk vattenmassa och vederlagt inför de som kunde, ville och vågade lyssna, att vederbörande målsägarens själva uttalande av första concept singularis, inte på något sätt kunde formuleras som senare vederläggare envist och envetet velat påstå, med ett ”Big Bang”.

Vad Innersta Kretsen i det Högsta Kastet ovanför havsytan än må avse, kan inte, tills att den diametrala motsatsen är bevisad, det uttalade begreppet omfatta till antalet fler bokstäver än tre, eller fyra, eller på sin höjd, fem. Dessa skulle kunna vara någon slags spontan version av Decartes berömda fras: ”Cogito, ergo Sum”.

Av den enkla anledningen att även en svävande ande allra först måste tillerkänna sig själv den betydelsebärande rollen som agerande substantiv, i betydelsen subjekt för att, även om ingen annan kan höra trädet falla i skogen, uttala det första Ordet såsom en medvetet närvarande handling. För att alls kunna förhålla sig, behövs något som avser förhållandet till sig själv. Det har ju sedan generationer tillbaka kommit till Detektiven Allmänhetens kännedom att intet går att framkallas ur intet alls.

Detta är den simpla förklaringsmodellen till hur vetenskapsgrenen ”Etypedemologi” uppstått som ett hugskott mellan skål och vägg. ”Etymologin” antyder något om Ordets ursprungliga härkomst, medan ”Epidemi” ger en första, ytterst skissartad, antydan om hur det Wittgensteinska Språkspelet spritt sig mellan individer, undersåtar, den Tysta Majoriteten och ända ut till sista utposten av Utanförskapets, med lånta fjädrar, Olyckskorpar.