Arkiv för kategori: Uncategorized

”människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet”. Immanuel Kants definition av Upplysningen. År 1784.

Licentia poetica.

Med hänvisning till ”den konstnärliga friheten” överensstämmer inte alla bokens ”fakta” med verkligheten. Om man så vill, en filosofisk lek:

”Vad är sant och vad är fantasi, dvs påhittat?”

Det är upp till Läsaren att själv söka svaren, fundera och tolka. Vetenskapen är ju en ständigt pågående process.

Ändå: Det finns säkert fel och brister som jag inte varit medveten om eller varit avsiktliga. Sådana bör vara, antingen fantasi eller fakta. Dem tar jag själv ansvaret för. Rätt ska vara rätt, även i fantasins värld.

 

Mina inspirationskällor är:

Tusen och En Natt, med sagor i sagor.

Andy Warhol, med uppenbarelsen i vardagslivet.

Masha Gessen, som skriver så som jag önskar att jag kunde skriva.

Med flera…

 

Victor Rangner

Hässelby, söndagen den 18 januari 2018.

 

Prolog.

Neoluddismen.

Dreva järnbruk. Jim Legg tittade på Turid:

          Lyssnar du?

          Nja, du får nog säga det en gång till…

          Om Ned Ludd, ludditerna och Neoluddismen?

Turid tänkte efter:

   Jo, jag har nog hört talas om dem, men neoluddisterna, vilka är det?

   Det sägs att Industrialismen började i England, år 1769. Ned Ludd, om han nånsin har funnits, levde i England, i början av 1800-talet. Han var desperat.

Hur skulle arbetarna kunna försörja sina familjer, om de ersattes av maskinerna? I sin förtvivlan, förstörde han två stickmaskiner. Andra tog efter.

I skydd av mörkret bröt sig männen in i fabrikerna och slog sönder maskinerna.

De lämnade efter sig meddelandet: ”Ned Ludd gjorde det”. Ludd blev till en förebild och en symbol. Därför kallades de för ”ludditerna”.

Han fortsatte:

   Bohemer och konstnärer tog ställning för arbetarna. Tillbaka till naturen, med goda vildar, fåraherdar och pastorala landskap. Kanske föregångarna till dagens turistresor?

   Men, undrade Turid, vilka var emot det?

   Som de flesta konstruerade gränser, suddiga och diffusa.

   Vad tror du?

   Det är här som din och Kristins pärm kommer in. Jag skulle säga att motsättningen började med filosofen Immanuel Kant, både upplysningsman och religiös. 

Idealismen i motsättning mot Materialismen. 

Det Sublima som vägledare genom livet. 

Förnuft mot känsla, eller rationalism mot romantik.

William Blake och William Morris.

Turid fattade:

   Och här i Sverige, August Strindberg, Selma Lagerlöf, Carl Larsson och Ellen Key.

Vad är skillnaden?

Ludditer? Neoludditer? Neoluddister?

   Ludditerna var fattiga arbetare.

Neoludditerna går i ludditernas fotspår.

Även de kände sig hotade. Men vem kan stanna tiden?

   Neoluddisterna då?

   En intellektuell elit.

Neoluddismen är mer en genomtänkt ideologi, än en spontan reaktion.

De längtar tillbaka till ett idylliskt förr, då allt var tydligt, enkelt och lätt.

   Det är här du menar att vår pärm kommer in.

   Just precis. Så är det.

Annonser

Rudolf Frånlandsvinds Pariserliv.

Av Victor ”Graatass” Rangner.

Lördagen den 17 februari 2018.

(OBS! Programmet har ersatt talstrecken med punkter.)

Spin-Off (ej färdigbearbetad text) från:

”Krönikan om Familjen Frånlandsvind och Kampen mellan Neoluddister och Neoidealister.”

Bok 1.

Introduktionen.

Kapitel 1.

”Rummet han övertagit efter engelsmannen hade allt: Stor säng, dusch, fransk balkong med vacker utsikt, handfat och, för kvinnorna, en bidé.

Det kostade för mycket. Einar; äldst, erfarnast och en slags ledare i gänget, sa:

  • Fråga på hotellet om de inte har ett billigare rum, högre upp. Du kan säkert få ett ombyggt vindskontor, en skrubb, för bara halva priset. Lite dragigt och kallt, men vad gör väl det? I konstens och kärlekens Paris ska man inte sitta på rummet och uggla!

Rudolf pratade med receptionisten och hon tittade i boken.

Jodå, det fanns ett rum. Hon gav honom nyckeln och han gick upp för att titta.

Rummet var litet som en garderob. Utmed ena väggen stod en tältsäng med flagnad färg. Bakom dörren, ett högt klädskåp med lådor längst ner. Ingen dusch, handfat eller bidé. Bara en vask med kallvatten. Han hämtade sina tillhörigheter och tänkte på vad Einar sagt. Varför lägga ner så mycket pengar på ett rum?

Det fanns en enda toalett. Den var till för alla som bodde i samma korridor. Lätt att hitta på dagen. Från ett takfönster sipprade ljuset in. Den första natten vaknade han och var kissnödig. Han letade, i skåpet och under sängen. Ingen potta! Rudolf smög ut i mörkret och trevade efter strömbrytaren. Han fann den. När ingenting hände, tänkte han: Här lyser lampan med sin frånvaro.

Rummet luktade instängt och unket på sommaren. Takfönstret gick inte att stänga. Hettan och smogen från gatan gjorde honom dåsig. Han gick bort till en Pharmacie och köpte ”Dipyramidole”, Aspirin, mot huvudvärk.

På senhösten drog råkalla vindilar in. Värmen ingick inte i hyran. En kväll strax före jul, tittade han upp över kanten på det tunna duntäcket. Snöflingor som dalade ner mot golvet, låg kvar utan att smälta.

Rudolf gick ner två trappor för att bada, men rummet var låst. Han fortsatte ner till receptionen, betalade för ett bad, fick nyckeln och gick tillbaka upp till femte våningen.

Inne i badrummet stod ett kar av järn på lejonfötter. På kanten fanns en diskborste och ett paket med skurpulver. Den ingrodda smutsen låg i lager.

Han vred på kranen till varmvattnet. Rören hostade och ut rann en ljusbrun vätska. Efter en stund, klarnade vattnet. Först kallt, så ljummet och, till slut, hett så att det ångade. Rudolf fyllde karet till hälften och klev i. Kroppen vaknade till liv och ristade till. Han var nöjd: Precis så skulle konstnärer, poeter och bohemerna genomlida prövningarnas tid!

 

Kapitel 2.

De satt på stamkaféet och Rudolf berättade om sitt nya rum. Börje skrattade och sa:

  • Dadaisten Man Ray har skrivit: ”I Paris är lyxen en nödvändighet och nödvändigheten en lyx”.

Daniel ställde ner glaset och tillade:

  • För oss är Parisresan en nödvändig lyx. Rudolf, strunta i badkaret på hotellet. Vi brukar gå till ett badhus. Följ med oss dit, vettja!

Tillsammans med Cloé, föll Daniel ner från konstnärsdrömmarna och hamnade mitt i verkligheten. Han borde ha lyssnat på Einar!

Cloés far, Claude, ägde en mekanisk verkstad. Där arbetade också hennes två bröder: Jacques och Bertrand. Daniel fick arbeta i lagret. I början tog han chansen och smet iväg, men bröderna kom efter och satte honom på plats. Daniel fann sig i sitt öde. På lediga stunder, drog han ändå iväg till kamraterna på L’Âne qui Rit.

Claude var en förståndig man. Han hade ett allvarligt samtal med Daniel och de fann en kompromiss. Daniel måste lova honom att han verkligen älskade Cloé, förbli henne trogen och, på söndagarna, följa med familjen till gudstjänsten. Hans blivande svärfar och arbetsgivare, ville visa honom sin bästa sida. Två efterdagar i veckan var han fri till att måla och träffa sina landsmän.

För mat, husrum och lite fickpengar slet han hund i tre månader, i verkstadslagret. En dag kom Claude nedför trappan och sa:

  • Ju tror jag att du kan det mesta av lagret. Kom med upp så ska jag visa dig bokföring och redovisning. Är du bra på siffror?
  • Jag minns lite från gymnasiet, men får jag bara titta på det så…

Han avancerade upp till kontoret, tog hand om beställningar, offerter, fakturor, påminnelser och inkassoärenden. Claude sa ingenting, men höjde hans lön. Daniel och Cloé gifte sig och köpte en egen lägenhet. Ett halvår senare, födde Cloé deras första barn: Penelope.

Claude gick i pension och överlät verkstaden till Daniel. Cloés äldre bror, Jacques, flyttade till Karibien och öppnade en egen bar. Den yngre, Bertrand, omkom i en dykolycka.

 

Kapitel 3.

Rudolf hävde sig uppför hotellets branta och skeva trappor. De tog musten ur honom. Franska cigaretter, som Gouloise och Gitane, gjorde inte saken bättre. Fram tills att han köpte egna, bommade han av de andra.

Kamraterna bestämde träff på: Le Select. En gigant från det svenska kulturlivet steg in i kaféet. Den berömde poeten såg sig omkring. En tjusig dam, skådespelerska från Rom, vinkade. I Paris var allt möjligt: ”Alla var där!”

Här, långt borta från Sverige, kunde kultureliten diskutera om konstens innersta mening och slippa tjatet om anslag, stipendier, konflikter och orättvisor:

  • Varför ska han få, i år, igen? Han fick ju det förra året!

Rudolf, som suttit och lyssnat, tittade upp. Där gick en kvinna som såg bekant ut. Han samlade mod, sprang fram och frågade:

  • Hej, jag heter Rudolf Frånlandsvind. Är inte du Gertrud Falkenberg?
  • Jo, det är jag. Frånlandsvind…? Varifrån har jag hört det namnet? Vad gör du i Paris?
  • Jag är konstnär och är här för att måla.

Han öppnade portföljen och visade några akvareller och skisser:

  • Bara ett litet urval, men, ja, jag är rätt nöjd med dem…

Konstkritikern bläddrade, tittade, och sa:

  • Om du ska ha nån utställning i Stockholm, så skicka gärna ett vernissagekort till mig. Du vet var jag finns, eller hur?

Rudolf skrattade åt skämtet och nickade.

 

Kapitell 4.

Ju lugnare dagar, desto stormigare nätter. Ägaren drog ner plåtjalusierna framför fönstren. Servitörerna torkade av borden, kedjade fast stolarna och stirrade ilsket på gänget. Tage delade upp de sista dropparna vin. Gustaf vaknade upp och utbrast:

  • Vilken är den bäste kubisten: Picasso eller Braque?

Lasse reste sig upp och ropade:

  • Lyssna! En fråga som kan ha inflytande på all konst i framtiden. Här, i morgon kväll, samma tid och samma plats ska alla ha med sina svar. Ingen pardon!

Gator och gränder låg öde. Kamraterna irrade fram, högljudda och på vingliga ben, som om de vore sjösjuka. De gick skilda vägar. Rudolf var ensam och sa högt för sig själv:

  • Då jag gick hemifrån, har jag för mig att låg hotellet exakt här. Nu är det egendomligt nog, borta…

Eftermiddagen därpå, återsåg de varandra på kaféet. Bordet var, som alltid, prytt med en rödvitrutig duk vasen med plastblommor.

Ägaren hälsade, ställde vinglasen på bordet och fyllde på med vin. Inne vid kassan, satte han fast notan med ett gem i kreditboken.

  • Igår, grubblade Lasse, just när vi skulle gå hem, var det nåt ovanligt viktigt vi skulle avhandla. Kommer nån ihåg?

Rudolf letade i minnet, men där var det tomt och mörkt. De andra skakade på huvudet. Tage gav upp:

  • Nää… Ingenting….

Fortfarande bakfull, reste Gustaf sig upp och äskade tystnad:

  • Nu vet jag! Jag frågade ungefär så här: Degas målningar är skira och eleganta. Toulouse-Lautrecs konst; mer burlesk och mustig. Vilken av mästarna ska bli vår Vergilius?

Alla tittade på Gustaf, men ingen kände igen det.

För att inte tystnaden skulle bli pinsam, kom Lasse med ett annat förslag:

  • Vi borde bilda en grupp! Vad sägs om: ”Rive Gauche Gruppen”?

Rudolf fattade mod och sa med en alltför hög röst:

  • Eller: ”L’Âne qui Rit”?

Kamraterna röstade och, med acklamation, vann Rudolfs förslag:

  • L’Âne qui Rit!

Stolta, reste de sig, skålade och utropade:

  • L’Âne qui Rit!

Ryktet om L’Âne qui Rit, spred sig upp till Sverige.

Efter vårens skolavslutning med ”Den blomstertid nu kommer…”, reste ungdomarna i tåget till Gare du Nord. De tog métron över Seine och till: ”Skrattande Åsnan”.

I utbyte mot svenska dagstidningar och senaste nytt från Stockholm, berättade de erfarna konstnärerna för de unga; om matnyttiga erfarenheter, upplevelser från muséer och tips om utställningar i ropet.

Den blivande journalisten, Anita Sundell, satt bredvid och antecknade. Einar, som ville att allt skulle stämma, korrekturläste.

Fröken Sundell tackade för hjälpen och tog bussen hem till hotellet. Där renskrev hon manuset och skickade det till redaktionen för tidningen Natt och Dag. Följande söndag, fanns kåseriet med: ”Svenska konstnärer slår runt i Paris”. Läsarna skrattade och chefredaktören var nöjd.

 

Kapitel 5.

En dag hade Rudolf besökt en annan känd adress:  Shakespeare & Co, på 37, rue de Bûcherie. Han var på väg hem till hotellet, då han såg en familj stå mitt ute på Place Saint-Michel. Ett av barnen hade en svensk flagga, fastsydd på klubbjackan. De såg sig omkring.

Rudolf kom att tänka på den hjälpsamme engelsmannen:

  • Jag är också svensk. Letar ni efter något?
  • Javisst! Vi har sett allt annat, men ingenting här på Rive Gauche.
  • Jag har tid över. Ska jag visa er?
  • Ja tack! Det vore fint!

De gick runt i Latinkvarterens trånga gator och gränder. Rudolf berättade om berömda källare och krogar. Familjen köpte vykort och frimärken.

Efter två timmars vandring, var de nöjda. Rudolf passade på att öppna portföljen och visa några målningar. Familjen diskuterade och valde till slut en akvarell: ”Notre Dame et Île de la Cité”.

  • Vad kostar den?

Rudolf tvekade, men sa:

  • Femhundra francs…
  • För billigt. Vi höjer till det dubbla!

Årets industrisemester var över. Familjen, som Rudolf visat runt, hade återvänt hem till vardagslivets rutiner. På den tiden hade alla familjer en Kodak Instamatic. Arbetskamraterna tog en fikapaus och visade årets semesterbilder för varandra:

  • Här ska ni se! I Paris mötte vi en äkta konstnär. En svensk som kände kvarteren som sin egen ficka och hade tid över till att guida oss runt. Trevlig prick! Vi blev hungriga efter två timmar. Då visade han oss till en bra restaurang med goda biffstekar och pommes frites. Inte särskilt dyrt, faktiskt.

De andra tittade på fotografierna och lyssnade.

  • Som tack, bjöd vi honom på en måltid. Medan vi åt, frågade jag om hur det var att leva som konstnär i Paris. Var det så bohemiskt och romantiskt som alla sa? Han beskrev sitt hotellrum och konstnärens möte med sin inre värld. Visst hände det att han längtade hem. Han fick tårar i ögonen och tystnade. Så sken han upp: ”Konsten ger mig mitt liv upplevelse och innehåll! Visst händer det att man misströstar… Men, vill man följa sin lyckliga stjärna, får man inte ge upp!” Frugan och jag ville uppmuntra honom och köpte en liten akvarell. Hellre gynna en landsman, än en hötorgsmålare uppe på Place du Tertre.
  • Vad sa du att han hette?
  • Nånting på ”F”… Jag har det på tungan… Rutger… Rudolf Frånlandsvind!

På konstskolan handlade hela undervisningen om skapande och den estetiska kvaliteten. De som, likt Rudolf, fortsatt med konsten, insåg snart att säljandet var en del av konsten. Bilderna sålde inte sig själva.

 

Kapitel 6.

Med gung i benen, gick han utmed Saint Germain. Inne i hotellets vestibul, stod ägarinnan. Rudolf frågade:

  • Hej! Jag undrar om jag skulle kunna få fem av hotellets papper, sådana där med hotellnamnet högst upp? Och en kulspetspenna?

Han förklarade vad de skulle användas till, satte sig ner vid ett bord och skrev på svenska:

”Personlig guidning om La Rive Gauche och Le Quartier Latin. Guiden talar både svenska och franska. Vid bokning eller frågor, var god ring telefonnumret ovan. Lämna ett meddelande om namn, tid och plats till receptionisten, så ses vi där!

Rudolf Franlandsvind, Artiste peintre.”

Han tog fram guideboken och märkte för de turisthotell där det kunde bo svenskar. På en annan sida fanns en lista över vandrarhem. Svenska Institutet låg i ett 1500-talspalats: Hôtel de Marle, på högra stranden i Maraiskvarteren.

 

Då och då ropade receptionisten på Rudolf. Ännu ett meddelande om en guidetur. Många bäckar små…

Daniel lärde honom hur att sälja konst på gatan:

  • Kom ihåg att du har bara femton sekunder på dig. De som blir intresserade, stannar kvar och lyssnar. Till att börja med, lägger du priset högt. Just när de vänder sig om för att gå, sänker du priset.

På Le Couchon Sauvage, kvartersrestaurangen alldeles intill Rudolfs hotell, serverade man en ”Menu à la Carte”. Antingen: Grillade vildsvinsfötter med frissésallat och dressing. Eller komage: ”Tripes lyonnaise”. I menyn ingick: En kvarts karaff vin, en halv baguette med smör, en liten espresso och en kaka med sylt. Ett bra ställe med hyfsade priser.

 

Kapitel 7.

Gustaf var på dåligt humör:

  • Nu har jag gått och väntat på pengar i över en vecka. Brevet har säkert försvunnit i postgången!

Einar skämtade:

  • Man pratar om det man saknar! Miljonären talar om konst och konstnären om pengar.

De följde Gustaf till Posten. Han gick fram till disken och frågade efter: ”Poste Restante”. Expeditören, som kände igen honom, tittade i lådan:

  • Nej, ingenting idag heller… Rien…

Gustaf suckade. Molokna vandrade de utmed Seine, till L’Âne qui Rit.

Fransmän som kände till landet Sverige, ansåg att svenskar generellt var ärliga, pålitliga och lite naiva. Einar gick fram till kaféägaren:

  • Vi har hamnat i en pinsam situation. Vi väntar på pengar från Sverige, men brevet måste ha fastnat nånstans.
  • Inget problem, mina vänner! Ni är stamgäster här, får ni naturligtvis kredit. Eller, en liten affär: I utbyte mot att jag får välja en målning av er var, kan ni ha en utställning här och äta på min bekostnad under tiden?
  • Kul! Gärna det!

Ägaren lät trycka upp affischer: ”La Groupe L’Âne qui Rit au Le Café L’Âne qui Rit”. Gänget tackade:

  • Trés, trés bien! Merci beaucoup!

Besökare sökte upp kaféet och satt och tittade på utställningen medan de beställde in något att äta. Det hände att någon köpte en målning.

Andra veckor var det knalt. Kamraterna vände ut och in på fickorna och salade ihop francs och centimes. De funderade och räknade. Rudolf skrev en lista: ”Tre flaskor billigt rödvin, tre baguettes, en klick smör, en halv camembert, sex tunna skivor bayonneskinka, tre stora tomater, två stora gula lökar, och en vitlök.”

  • Vitlöken är bra för hälsan, sa Tore.

De steg nedför trappan till Quai des Grand Augustines och satte sig på kajkanten. Tore tog fram fickkniven med korkskruv och öppnade flaskorna. Knivarna användes till allt möjligt: ”Lite skit rensar magen!”.

Langen gick. Rudolf delade upp brödet. Gustaf bredde på ett tjockt lager av smör. Daniel lade på ost och skinka. Tage klöv tomaterna i klyftor. Einar skar upp löken. Kamraterna åt, drack och njöt av dagens kanske enda måltid. Tore klagade:

  • Synd att vi inte har nån majonnäs.

Einar suckade.

 

Kapitel 8.

Dagarna flöt förbi, som lastpråmarna på floden. Ett fritt liv fyllt av oväntade överraskningar och karaktärsdanande utmaningar.

Lasse tog det med ro:

  • Äventyrarna säger: ”Så får vi se vad som händer…”

I sällskapet bytte man böcker. Romantiska skildringar bohemernas fria liv, personliga kriser och ekonomiska motgångar. Han som älskade livet, om Vincent van Gogh. Hans Jaeger och Christianiabohemerna. Edvard Munchs Dagbok. August Strindbergs Inferno. En biografi om P.S. Krøyer. Ernest Hemingways En fest för livet. Henry Millers Stilla dagar i Clichy och Anaïs Nins dagböcker.

Rudolf hade métrobiljetter kvar. Han reste till Place de Clichy, tittade på Moulin Rouge, passerade Le Lapin Agile och fortsatte upp till Place de Tertre. Priserna på Chez la Mère Catherine passade inte hans plånbok.  För att släcka törsten, satte sig Rudolf inne på Clarion des Chasseurs.

Utanför Sacré Coeur uppträdde en artist. Han tuggade i sig glödlampor och stack grova nålar genom kinder och armar. Rudolf tog funiculairen ner till Place de Saint Pierre. Med Parismått mätt, var vägen kort bort till Le Chat Noir, på Boulevard de Rochechouart. Trött och med huvudvärk, återvände han till Chatelet. Den branta trappan tycktes oändlig. Inne på rummet, lade han sig på sängen och somnade med kläderna på.

Kamraterna, nio på morgonen, torkade sömngruset ur ögonen. De travade upp till loppmarknaden vid Montparnasse. Vid stängslet stod antikhandlarna och trängdes. Marknaden öppnade och de bakom trycket på för att komma in. Flera konstnärer var där. De letade efter gamla tavlor med fina ramar. När de funnit en, fick säljaren först betalt. De lämnade tillbaka bilden och behöll ramen. Daniel var en duktig affärsman:

  • I de här ramarna, kommer målningarna att se värdefullare ut och vi kan höja priserna.

Rudolf höll med:

  • Som från ett galleri.

 

Kapitel 9.

Djungelns lag.

Klockan sex på morgonen, samlades La Groupe L’Âne qui Rit i Tuileriträdgården. Invid den stora dammen, där barnen på dagarna lekte med segelbåtar eller red på åsnor.

Konstnärerna rekognoserade och fann ett ställe de gillade. De ställde upp konstverken mot träden, i en allé.

Turistbussarna stannade till vid Place de la Concorde. Andra försäljare försökte hävda sina revir. Djungelns lag rådde. De flesta sålde samma slags tavlor; med Eiffeltornet, Triumfbågen och Champs Élysées ”by night”. Motiv som Charles Rokas ”zigenerskor” med svällande barmar, Bruno Amadios gråtande barn, eller dåliga kopior av van Goghs solrosor.

Afrikaner, klädda i fotsida dräkter och vita kufis på huvudet, höll upp knippen med halsband. Vid deras sandalklädda fötter låg dukar med Ray-Bans pilotglasögon, kassettband med Elvis Presley eller Mantovani. Bredbrättade skinnhattar och Notre Damekatedraler av plast, blandades med primitiva träfigurer.

Turisterna vinglade ut ur sightseeingbussarna. De, utan Polaroid solglasögon, bländades av parkens vita sand.

Männen öppnade väskorna med fotoutrustning, bytte mellan vidvinkel- och teleobjektiv och fotograferade sällskapet med Eiffeltornet i bakgrunden. De skyndade vidare bort till Pont de la Concorde, ställde sig med superåttorna och filmade turistbåtar på den gråsvarta floden, som knappast inbjöd till ett frivilligt bad. Seine försvann inunder Pont Alexandre III.

Hemma igen, efter resan, hade mannen laddat projektorn med filmen från Paris. Sällskapet åt middag och han släckte taklampan. De satt förväntansfulla i mörkret och väntade. Bilder fladdrade förbi på duken, men så kunde de se sig själv, när de vinkade mot kameran. Ett av barnen pekade på duken och skrek:

  • Titta, där är ju jag!

 

Kapitel 10.

Daniel gjorde som alla andra försäljare. Han ropade, gestikulerade, skrattade och höll upp en målning i den ena handen och en i den andra. En medelålders man i stråhatt, khakifärgad kostym och ljusa mockaloafers stanna till. En ung kvinna i Diordräkt kom efter. De tittade. Daniel växlade mellan engelska och franska:

  • Monsieur, är målningen för dyr? Men den här då? Lättare att bära och betydligt billigare. Monsieur har stil och Madame, ung och vacker. De här har jag målat. Helt äkta! Inget plagiat! Jag kan föreställa mig: Monsieur och Madame sitter hemma på sängkanten och njuter av just den här målningen. Monsieur frågar er älskarinna, jag menar, Madame: ”Minns du när vi var i Paris? Ska vi åka dit igen och stanna lite längre? Jag kan skylla på en konferensresa och du… måste iväg på en undersökning?” Dagen därpå sitter Vous, Mes Amis, i businessklass med varsin whisky och planet flyger över Atlanten. Inte sant? N’est pas?

Mannen log, skakade på huvudet, men stod kvar. Daniel öste på:

  • Ett rent fynd. Endast 100 000 franc! Madame, jag ber Er! Tidigt i morgon bitti, reser jag tillbaka upp till Midnattssolens land. Jag är svensk, förstår ni! De la Suède! Och, som vänskapsgåva, får Monsieur den här teckningen på köpet. Jag signerar och skriver era namn bredvid. Vad heter Madame och Monsieur?

Så var saken biff!

Skulle Rudolf kunna prata på så där? Självförtroendet sjönk och humöret dalade. Einar sa uppmuntrande:

  • Skratta och le. När du väl satt igång, kommer orden av sig själv!

Vädret var vackert och turisterna nyfikna. Då och då, gav kamraterna varandra glada tillrop. Allt färre av turistbussarna stannade. Sent på eftermiddagen ville väl folk ta en aperitif och klä om inför kvällen. Gänget samlade ihop sina prylar och gick därifrån. Daniel blev av med allt, men de andra hade ändå sålt över förväntan.

Gänet promenerade utefter kajen, gick över Pont Saint Michel och uppför ”Boul’Mich”. De klagade över träningsvärk i vaderna och fötter som svällde i skorna. Vid Boulevard du Montparnasse låg målet: La Coupole.

 

Kapitel 11.

Daniel var garant. Han kallade på servitören och beställde åt dem alla: Krabba och avokado i cocktailsås. Till dryck: Äkta champagne från Reims. Huvudrätten, La Coupoles specialitet: Indisk lammcurry och årgångsvin från Bordeaux.  Dessert: Bourbon Vanilla Crème Brûlée. Dubbel espresso med: Renault Noir-konjak.

De skålade och pratade med munnen full; om kunder, prissättning och franska språket.

På gatan stannade en limousin och restauranggästerna tittade. Hovmästaren skyndade fram och höll upp dörren. Hovmästaren bugade inför sällskapet och visade dem, vilka de nu var, upp till krogens finaste bord. Gäster som vågade sig, snubblade fram och bad om autograf. Kändisen log, tog en hög med servetter, skrev och småpratade med beundrarna.

Skymningen övergick i natt. Dags att tänka på refrängen. De betalade, bugade inför den okände kändisen och samlades utanför dörren.

  • Vi är glada i hatten, skrek Tage.

Tore ropade:

  • Nu har vi rullat hatt!

Arm i arm, dansade de ner nerför trottoaren och sjöng på ”Fritiof Anderssons Paradmarsch”: ”Här kommer Fritiof Andersson. Det snöar på hans hatt…” Inne på Café Les Deux Maggots drack de en sängfösare: En ”calva”.

 

Kapitel 12.

Dagarna växlade. Ena dagen toppen, och en annan, avgrunden. Rudolf mötte också stadens kallare verklighet. Magen, liksom plånboken, var tom. Vattnet droppade ner från takluckan. Ännu en grå dag… Varför inte erkänna: Hela resan var ett fiasko. Ett självbedrägeri. En livslögn. Han skulle aldrig kunna bli den framgångsrike konstnären. När han kom hem, om han kom hem, vad skulle de säga, alla som stöttat honom? Hur skulle han förklara sitt nederlag? Eller… skulle han lifta till Antwerpen och mönstra på en båt? Kanske till Rio de Janeiro? Eller… Främlingslegionen hade visst ett kontor här någonstans?

Han låg på rummet i Paris och kände hur självömkan urholkade själen. Det här dög inte. Han glömde att knyta skorna, fällde upp kavajens krage, gick nerför trappan, snavade på skosnörena och haltade ut genom entrén.

Ett kallt regn föll i skurar. Han tvekade, hukade och sprang ut i regnet. Dyngsur och med genomblöta skor, hasade han bort mot Musée de Cluny. Plötsligt var ödet på hans sida! På trottoaren, kom en kamrat från konstskolan: Kalle Bom.

  • Kalle, är du här?
  • Hej Rudolf! En sån flax! Jag är på genomresa. Ikväll bär det av till franska Rivieran, Nice och Menton. Undrade just; vad ska jag hitta på nu? Jag måste ju hinna se lite av Paris också! Får jag bjuda dig på en bit mat, så kan vi snacka vidare?
  • Gärna! Sedan kan vi besöka Musée de Cluny.
  • Vad är det för museum?
  • Det ligger där borta, tvärs över gatan, från medeltiden. Där finns bonaderna med Jungfrun och Enhörningen.
  • Ja, dem vill jag se!
  • Har lite knalt om kosing. Kanske jag kan vigga några francs av dig?
  • Jarå, Rudolf. Det ska nog gå för sig! Än så länge är jag stadd i kassan. Betala tillbaka, när vi ses i Stockholm.

Med huvudena under paraplyer, portföljer och tidningar, hoppade människorna över vattenpölar och rännilar. Rudolf och Kalle gick in på Café de Cluny och satte sig vid ett bord. Vattnet från kläderna droppade ner på golvet.

En arrogant servitör stirrade på golvet och frågade vad de ville ha. Rudolf beställde. Varsin romgrogg och baguetter med brieost och rökt skinka. Efter besöket på muséet, skakade de hand:

  • Stort tack, Kalle. Du räddade min dag!

 

Kapitel 13.

Han vaknade med kopparslagare. Dagsljuset stack som nålar i ögonen. Det här dög inte. Nu måste han ut och försvara äran som konstnär. På Konstnärsbaren i Stockholm hade en känd artist förklarat: ”I bakruset blir sinnena känsligare.”

I ena handen: Staffliet, en preparerad linneduk uppspänd på kilram och hans hopfällbara pall. I den andra: Målarskrinet med palett, penslar, färgtuber, palettkniv, en liten flaska terpentin och en väl använd bomullstrasa. På huvudet, den svarta baskern. Kännetecknet på att; här går en äkta konstnär.

Rudolf följde Rue des Saints Pères bort le Quai Voltaire. Med livet som insats, rusade han ut bland bilarna, upp på trottoaren, pustade ut och fortsatte i lugn takt över Le Pont du Carrousel. På Seinens högra sida, balanserade han med alla grejorna utför trappan, till Le Quai des Tuileries. Rudolf gick utmed kajen. Hundra meter bort, fann han en ledig plats, intill ett träd.

Rudolf följde sina invanda rutiner. Allt skulle ha en bestämd ordning. Staffliet skulle stå lodrätt och duken ligga vågrätt. Trädens rötter gjorde marken ojämn. Han öppnade målarskrinet, tog fram favoritpenslar, färgtuber, hällde över terpentinet i en glasburk, lade bomullstrasan bredvid och stängde skrinet.

Nu måste han skärpa sig!

På väggen i konstskolans fikarum, hade någon satt upp en lapp med raderna: ”Återgivandet av världen omkring mig, genom världen inom mig, häri ligger själva början och slutet på all konstnärlig aktivitet…”. Det var tydligen ett citat från Goethe. Med en kopp hett, svart kaffe i handen och ingen att prata med, hade han lärt sig orden utantill.

Rudolf Frånlandsvind skulle nu återge sin unika version av: ”Le Pont Royal, La Seine et La Tour Eiffel dans le brouillard.”

Konstigt nog, hade han aldrig varit där uppe. En gång ställde han sig i kön, men folk trängdes och bråkade med varandra. Barnen grät och skrek. Turisterna drog till sig både ficktjuvar och bedragare. Han struntade i tornet och besökte istället Musée de l’Homme.

Rudolf stod i skuggan och målade. När solens heta strålar nådde fram till duken, började färgerna att smälta. Grundmålningen, med ljusockra fält och klickar av gråblått var i alla fall färdig. Han var nöjd och packade ihop. Anseendet var räddat.

Tillbaka i hotellrummet, lutade han dagens arbete mot skåpet, tog av sig kläderna, blötte en handduk och torkade svett och damm från ansikte och kropp. Han lade sig ovanpå sängen i bara kalsongerna och granskade målningen. Var motivet väl valt? Kompositionen? Temperamentet i penseldragen? Nja, eller som fransmännen säger: ”Pas mal”. Inte så illa!

Hur skulle man beskriva han konst? Impressionistisk som Manet och naivistisk, som Tullnären Rousseau?

På nattduksbordet låg en häftad upplaga av: ”Eugène Delacroix’s dagböcker”. Han läste ett stycke och slumrade till Boken föll ner på golvet. Luften stod stilla.

 

Kapitel 14.

Atchoo! Han nös till och vaknade.

Klockan var mycket. Bäst att skynda på! Med lite tur, satt vännerna kvar på stamstället och väntade på honom.

Han klev i byxorna och kände om skjortan han tvättat i bidén, var torr. Fötterna ömmade då han tvingade ner dem i uppochnervända yllestrumpor och slitna mockaloafers.  Den en gång senapsgula manchesterkavajen luktade av inpyrd tobaksrök, gammal svett och vitlöksångor.

När Rudolf kom ut från hotellets mörker, stack ljuset i ögonen. Han sicksackade fram genom trängseln. Studenter som läste vid Sorbonne, beatniks från New York, tysktalande existentialister blandades med vilsna turister.

Hemma i tryggheten satt ungdomar och tittade på filmer med Brigitte Bardot eller Jeanne Moreau. På gatorna i Paris gick de och sände beundrande blickar efter modemedvetna fransyskor. Var fanns den franska synden? De längtade efter att erfara kärleken. Om inte, dög det bra med att försöka glömma den som de aldrig lyckats förverkliga. Andra roade sig med att dansa bugg till jazzmusiken på klubben Le Tabou.

I gathörnen stod kufar som på knagglig franska, saluförde insikter om obskyr, österländsk visdom. När en försvunnit, intog en annan hans ställe. Trots all visdom, tänkte Rudolf, var de beroende av andras pengar. En gång hade han frågat en yngling, klädd i långa schalar och jesussandaler:

  • Du som redan är så vis, borde väl kunna försörja dig på nåt annat sätt, än att tigga?
  • Jag ser, svarade den unge mannen på klangfull skånska, att du är svensk. Jag studerade teoretisk filosofi i Lund. Då hörde jag talas om dervischerna, hoppade av och bestämde mig för att bli en av dem. Jag är självlärd och söker den intuitiva vägen: Krigarens väg. Allt är Karma: Orsak och Verkan. Uppvaknandet från Materialismens skuggvärld. Allt som försvinner är, samtidigt, i en annan dimension: Närvarande. På en gång: Mystiskt och enkelt: Mayas slöja. En illusion. Det förstod redan Jung, när han formulerade sin teori om Synkroniciteten. Till skillnad från Lund, finns här i Paris de som i sitt innersta upplevt insikten om Det Oföränderliga. Goda råd är dyra! Fem minuter kostar hundra franc.

Rudolf blev inte klokare av svaret, men betalade ändå.

Vem var Maja? Den enda Maja han kände till, var Goyas målning: ”Den nakna Maja”.

 

Kapitel 15.

Fyrahundratrettiotvå.

Rudolf låg i vilstolen på terrassen och drömde.

Hur länge hade han legat där? Han orkade inte öppna ögonen och titta på klockan. Det sades att; när man insett att döden var nära, passerade ens liv i revy. Minnena strömmade upp som från en omedveten källa.

Turid hade lärt honom att hjärnans elektriska nervimpulser färdades i 120 meter per sekund. Vad kunde det bli i kilometer? 60 sekunder gånger 120 meter, blev 7 200. 7 200 meter gånger 60 minuter borde bli… 432 000? Det lät bättre om han strök nollorna: 432. 432 kilometer i timmen? Var det möjligt, eller hade han räknat fel?

I vilstolen, var han tillbaka i Paris. Någon gång, med tanke på eftervärlden, borde han skriva ner sina minnen. Naturligtvis med hans konstverk i. Kanske att Kristin kunde ge honom några tips?

 

Kapitel 16.

Gruppen ”L’Ane qui Rit” följde med honom till Gare du Nord. De ropade:

  • Kom ihåg att skriva när du kommer hem. Skicka gärna lite pengar! De går alltid åt, du vet! Hälsa alla du träffar! Trevlig resa! Bon voyage!

Vagnen var full av franska soldater. Sannolikt värnpliktiga på väg till sina missioner. Resenärer klev av och andra steg på. Rudolf lät sig inte störas. Han visste inte varför, men då och då blev han så trött. Innan han somnade, tänkte han: Om så Bernadette från källan i Lourdes kommer in i kupén, bryr jag mig inte om det! Eller… kanske… Jo, för resten…

Tiden i Paris hade tagit på krafterna. Efter ett år av bohemiska konstnärsdrömmar, var han utled på sitt trånga och kalla rum, kafélivets utsvävningar och diskussionerna om: ”Vad är Konst?” Han trodde att den insikten var Parisresans verkliga belöning: Istället för att låta sig dras av en grupp, välja friheten och själv ta ansvar för sina beslut.

Han kom ihåg hur han, dagen före avresan från Stockholm till Paris; föraktat föräldrarnas välmenande men lite fantasilösa sunda förnuft. De var bara omtänksamma.

När han nu steg innanför dörren, blev de överraskade och glada. Föräldrarna kramade de om honom:

  • Välkommen hem!

Modern ledde honom in i köket och sa:

  • Du ser mager ut. Har du inte ätit tillräckligt i Paris?

Hon ställde fram mat, trugade och lassade upp mer på tallriken.

 

Kapitel 17.

Rudolf låg och drog sig på morgonen, steg upp och beslöt sig för att gå iväg till Arbetsförmedlingen. Han passerade Stockholms Stadsbibliotek och fortsatte utmed Sveavägen bort mot Adolf Fredriks kyrka. Utanför Handelshögskolans port träffade han på Kristin.

Vad hade hon sagt till honom innan han rest? ”Om du vill, Rudolf, kan livet innehålla så mycket mer, än bara konst.”

Nu var initiativet hans.

Kristin följde med till Arbetsförmedlingen, men där fanns varken idéer eller uppslag. De blev ett par, och flyttade ihop i hennes etta på i hörnet av Odengatan och Roslagsgatan. Kristin var anställd på en reklambyrå, som illustratör. På dagarna satt Rudolf ensam hemma och funderade över hur han skulle tjäna egna pengar. Vad hade han lärt sig i Paris? Vad, förutom konsten, skulle han kunna sälja? Mat?

Med Kristins lilla kök och inte alltför dyra ingredienser, kunde han laga till goda rätter enligt det franska köket.

Enkelt, var bra nog. Han tog fram ett kollegieblock och skrev:

”Rudolf’s Café de Paris”:

”Catering på beställning. Förslag till Meny:

Förrätt: Gratinerade sniglar med vitlök.

Huvudrätt: En äkta fransk omelett med champinjonstuvning och tomatsallad i vinegrette.

Efterrätt: tunna rullade crêpes fyllda med chantilly och en skvätt Bénédictinelikör.

(Andra förslag, med kostnadsförslag, offert och eventuella reservationer, kan givetvis komma ifråga. OBS! Våra resurser är begränsade.)”

Ryktet om Rudolfs catering spred sig. Det var många som konkurrerade om kunderna. Han måste hitta på något nytt. Tankarna gick åter till Paris. Middag var en sak, men frukost och lunch?

Kristin skrattade, men klagade lite på att köket var belamrat:

  • Hur ska jag nu kunna laga något gott till oss själva?

På kvällarna bredde han baguetter, med äkta franskt smör och fyllda med bayonneskinka, brieost, tomat och majonnäs. Löken och vitlöken fick vara.

Tjugo i sex, varje vardagsmorgon, gick Rudolf med två fyllda väskor upp till Odenplan. Väl framme utanför Odenplans tunnelbanestation visade kyrkklockan på Gustav Vasa: Fem i sex. På slaget sex var han redo och sålde café au lait och baguettes till morgontrötta resenärer. Några kronor till i hushållskassan. För att utveckla verksamheten ännu ett steg, gick han guidekurs och visade turisterna: ”Stockholms uteliv”. Tempot var högt. Han gjorde sitt bästa och trivdes rätt bra.

Eftermiddagarna var heliga. Då stod han i ateljén och målade.

 

Kapitel 18.

Rudolf blev, trots modellen Cédrines ansträngningar, aldrig riktigt bra på franska. Inte så konstigt. I Paris hade han ju bara umgåtts med folk från Norden. När sonen Johan var sju år och dottern Turid fyllt fem, förklarade Rudolf:

  • Franskan är krånglig. Varför använder de så konstiga stavningar och en märklig grammatik? Parisarna är otåliga och orkar inte vänta… När jag var klar med min fråga, hade de redan försvunnit.

Fastän erkänd och etablerad, lyckades han aldrig med att förverkliga drömmarna om rikedom och berömmelse. Rudolf och Kristin arbetade hårt, var ekonomiska, byggde upp en vardag och skaffade barn.

Vart annat år hade han en separatutställning på Gröna Paletten. Dagen före vernissaget hade Rudolf och galleriägaren, Leif Eriksson, haft en pressvisning. Kända kritiker från de största dagstidningarna var där. Rudolf hade skickat inbjudan till journalisten han mött på kaféet i Paris. Kontakten ledde till en kort, men kärnfull recension.

Han skickade vernissagekort till släktingar, vänner, stamkunder och samlare. En stund till att mingla, återse nära och kära och titta på Rudolfs senaste verk.

Kristin var värdinna. Hon stod bakom bordet och serverade rött, vitt eller apelsinjuice med isbitar i. Som tilltugg fanns både chips och engelsk konfekt.

I Paris hade Daniel lärt Rudolf:

  • Varje gång som betraktaren tittar på sin målning, ska han upptäcka något nytt. Det är konst, det!

Galleristen, Leif Eriksson, smög fram till Rudolf och rapporterade:

  • Två av målningarna är redan sålda. Tre är reserverade.
  • Bra, sa Rudolf, då kommer utställningen i alla fall gå ihop.

På ett sprudlande gott humör, kom han igång med att showa och skämta:

  • Mina kära vänner! Med den här utställningen överträffar jag mig själv. Titta här! Den här målningen, än så länge osåld, kommer, sanna mina ord, en dag hamna i en herrgård någonstans i Sverige!

En kund bad honom att gå lite avsides och viskade:

  • Jag är absolut intresserad av att köpa det här konstverket! Men, skulle vi inte kunna ses när utställningen är över?

Rudolf blev generad, arg och röd i ansiktet. Han visste vad det handlade om: Att kunna pruta ner priset.

För att alla skulle höra, svarade han högt och tydligt:

  • Visst, så kan man göra, men det vore illojalt av mig mot min vän Leif, här på Gröna Paletten. Så finns risken att ens favorit redan är såld!

Kunden smög skamsen iväg.

Besökarna bad Rudolf:

  • Kan du inte berätta om konstnärsåren i Paris?

Han hade hoppats på den frågan, men sa:

  • Ni kan väl mina historier utantill vid det här laget? Ååååh! Jag minns det knappt. Så länge sen. På den tiden var jag oerfaren och konsten betydde allt!

En ung man frågade:

  • Jag vill höra! Var det verkligen så spännande och roligt, eller är det bara överdrivna anekdoter?

Rudolf bredde ut armarna i en öppen famn:

  • Nej då, inte alls! Nu får Kristin sätta fingrarna i öronen!

Alla tittade på henne. Hon visste vad som skulle komma och skrattade.

  • Jag mötte aldrig någon ”blek liten blåögd Lucille”. Där emot en vacker danska: Lili. Lili Nielsen. Tillsammans med henne upplevde jag romantiken i Paris. Då mötte Lili: Jean-Louis, Han kom in i hennes liv som: ”Prinsen på den vite springaren”. Berusad av passionerad förälskelse, föll jag ner i den djupaste förtvivlan.

Kristin skrattade igen och sa lite ironiskt:

  • Tur för mig att Lili inte fastnade för dig!

Rudolf tog en klunk rött vin och fortsatte:

  • Jean-Louis var en grann gosse, stor och stark. Sent på kvällarna, stod han utanför Lilis hotellrum, spelade mandolin och sjöng occitanska trubadurvisor. Alla känner väl till landet Occitanien?

Publiken nickade och skrattade. Rudolf drack ännu en klunk och berättade vidare:

  • Jean-Louis visade sig vara en riktig kanalje, gigolo och kallsint sol-och-vårare. Han lovade Lili att de, tillsammans skulle öppna en parfymbutik. Efter att ha älskat, låg de i sängen och delade på en cigarett. Jean-Louis viskade till henne att han kände till ett hemligt recept. De bli skulle bli rika och berömda, som Christian Dior och Coco Chanel.

Han tog en konstpaus och hämtade andan:

  • Men, till det, måste de först ha ett startkapital. Hans farfar Samuel och farmor Irène hade slitit hårt och levt enkelt. Han som gruvarbetare och hon som tvätterska. Månad efter månad och år efter år, hade de satt in pengar på en bankbok. Jean-Louis, tänkte de, skulle ha chans till ett värdigare liv. Han skulle kunna bli läkare eller advokat. Hans far och mor kände honom bättre. Efter att ha slösat bort alla pengar på fina kläder, vackra flickor och illegala spel, kom han hem, grät och bad om mer. Med försäkran om att betala tillbaka, gav modern honom deras reservkapital. Fadern spärrade bankboken. Jean-Louis, lovade fadern, skulle komma åt sitt arv, när han kommit till sans och insett att livet inte bara var en lek. Lili lyssnade, nickade och trodde på hela historien. Hon gav honom sina smycket. Medan han gick iväg för att sälja dem, växlade hon in resecheckarna. Lili levde i det blå. Med fens slag med trollspöet, skulle alla drömmarna förvandlas till verklighet. Jean-Louis kom tillbaka. Lili gav honom alla pengar hon hade kvar. Han lade samman dem med pengarna han fått för smyckena, räknade och såg besviken ut. Det var ändå inte tillräckligt… Kanske att hon skulle kunna låna pengar från sina föräldrar? Lili ringde till sin kära gamla moster. Mostern gick till banken, tog ut allt hon hade och sände ner pengarna till Lili. Jean-Louis följde henne till banken och väntade utanför. Hon kom ut och gav pengarna till honom. När han föreslog att åka hem till sina föräldrar och fordra sitt rättmätiga arv, protesterade hon. För dem, skulle han förklara att: ”Nu har jag mött den kvinna som jag vill gifta mig! Hon heter Lili; Lili Nielsen och kommer från Danmark. Vi vill öppna en butik!” Hon ville följa med och träffa hans föräldrar. Jean-Louis svarade: ”Tyvärr! Det får bli en annan gång. Jag fick ett brev igår från deras läkare. De har båda drabbats av den mycket smittsamma sjukdomen bältros.” Så var han borta!

Publiken suckade och ömkade sig över stackars Lili. En ung kvinna, troligtvis fotomodell eller mannekäng, sa:

  • Jean-Louis har förstört hela hennes liv!

En äldre man i en gammal trenchcoat, lade till:

  • Den skurken borde man låsa in och kasta bort nyckeln!

Rudolf nickade instämmande, tog en klunk av vinet:

  • Nu kommer det värsta: Lili väntade. En vecka gick och så en månad. Hon misstänkte att allt inte stod rätt till. Vad hette hans föräldrar och var bodde den någonstans? Hennes mens uteblev. Hon gick till en Pharmacie och köpte ett graviditetstest. Kanske att det visade fel? Hon gick tillbaka och köpte ett till och ännu ett. Alla testerna visade detsamma. Lili var med barn. Hon gick till Pub Saint Germain. Det var där som jag träffade henne. Hon berättade om sin olycka, bad mig om ett lån, drack sig full och tog metron till Gare du Nord. Ett dygn senare steg hon av tåget i Köpenhamn. En morgon när jag vaknade och gick ner för att äta frukost. Hotellreceptionisten ropade på mig och lämnade över ett kuvert. Det var avsänt från Köpenhamn. Mer än så, vet jag inte. Utan någon kommentar, hade Lili betalat tillbaka sitt lån. Förhoppningsvis fann hon en gemytlig dansk, gift sig med honom och fått många barn!

De flesta hade hört historien förut. Lili hade hellre valt en ytlig förförare, än den snälle Rudolf. För var gång han drog storyn om Lili, blev Jean-Louis allt ondare och den lilla oskuldsfulla danskan allt oskyldigare. Men, vad hade hänt med Jean-Louis? Han kunde ju ha dött i en olycka?

Hur som helst: Publiken skrattade, applåderade och instämde i skålandet: ”Pour l’Avenir!”

När Gröna Paletten stängt för dagen, gick ett glatt gäng utmed Odengatan, passerade Sankt Eriksplan och fortsatte bort till Rudolfs ateljé. Här skulle Rudolf ha sin vernissagefest. Dit kom familjen, släkten och konstnärskompisarna. De festade långt in på natten.

 

Kapitel 19.

Han sålde fler målningar än någonsin. Rudolf kom hem, kramade om Kristin, och berättade den goda nyheten:

  • Äntligen slipper jag matlagningen och guidandet av berusade turister runt på inneställen och nattklubbar. Äntligen kan jag arbeta med konsten på heltid!
  • Ja, det är du värd, sa Kristin.
  • Älskade! Det här hade jag aldrig klarat utan dig!

De lade sig tidigt, skämtade och kelade.”

Copyright. Victor Rangner

Spin-Off från första boken om Familjen Frånlandsvind.

 

 

Om vi människor vore primitiva djur, så skulle sexualiteten vara av största betydelse.

Näst största skulle vara rangen, statusen, inom flockens hierarki.

När det handlar om människor, har man tidigare offrat betydelsefulla män och kvinnor, för att de har en ”onormal” eller ”avvikande” sexualitet.

I vårt nutida, västerländska samhälle, avtar sexualitetens betydelse. Detta upplever förstås många fortfarande som ett hot.

Men, tänk efter. För var dag ökar världens befolkningar. Före Industrialismen var många barn i familjen, föräldrarnas enda möjlighet till en försäkring och trygghet.

Idag är det alltför många barn som inte har tid att hälsa på sina gamla föräldrar ens en gång i veckan.

Politikerna sitter i en ekonomisk rävsax. Ju fler äldre i samhället, desto fler måste arbeta, för att betala skatt till de äldres pensioner.

Av det skälet måste det födas flera barn som bör skaffa sig en hög utbildning, tränga in på en redan överbelastad arbetsmarknad, för att, med högsta möjliga skatt, betala för ett fortsatt anständigt liv, tills att de ”går bort”.

Som en desperat lösning, försöker politikerna lagstifta om en höjd pensionsålder. De hoppas på och önskar att de äldre på så vis ”inte ligger samhället till last” och samtidigt fortsätter att betala skatt.

En annan lösning är att fler högutbildade invandrare ska söka sig till Sverige och med en gång passa in i arbetsmarknaden och arbetslivet.

Det löser också en hel del problem, eftersom de redan är uppvuxna och varken behöver dagisplatser, föräldraledighet, vård av sjukt barn, långvarig och kostsam utbildning m m.

Den lösningen skulle också föra med sig att Sverige tar ansvar för världens överbefolkning och jämnar ut den allt växande befolkningen inom landet.

Färre bostäder, kortare utbildningar, bättre miljö och effektivare infrastruktur.

Vad har detta med sexualiteten att göra?

Allför många, betydelsefulla män och kvinnor med annorlunda sexuella drifter och behov, sorteras ut på ett tidigt stadium.

Detta är ingen tillfällighet och inget nytt: Leonardo da Vinci, Michelangelo, Alan Turing, Ludwig Wittgenstein, Andy Warhol, John Cage, Lou Reed, David Bowie, är några av de män som gjort enorma insatser inom sina områden.

Det finns naturligtvis en hel rad kvinnor också, men för att bara nämna ett exempel: Sasha Gessen.

Skulle dessa män och kvinnor ha en högre kreativitet, högre intelligens eller annat unikt, än deras sexuella drifter?

De kan de ha, men kanske inte nödvändigt.

De har framför allt: Tid, Besatthet och en stark Motivation.

De ägnar mer tid till det som de är intresserade av, än att delta i det allmänna samhällslivet och hävda sin ställning och positionera sig in i samhällets konkurrens, hierarkier och karriärism.

De som går till historien, har tid över. De lever ofta ett hårt inrutat liv, med samma rutiner, dag efter dag. Inte för att utmärka sig, men för att ta vara på den korta tid de har.

Självklart umgås flera av dem i andras sällskap, men de skulle aldrig ha tid till sina egna verksamheter, om ”fåfängans marknad” eller ”fåfängans fyrverkeri” var deras egentliga motiv.

I statistiken används ett diagram med normalfördelning och standardavvikelser.

Diagrammet är ett antagande, men visar ändå på att också Sexualiteten bör kunna vara anpassad enligt diagrammet.

Längst ut åt ena hållet på diagrammet, standardavvikelsen ”Homosexualitet”. Åt det andra hållet, standardavvikelsen ”Heterosexualitet”. Liksom att det bör finnas ”100% homosexuella” bör det också finnas ”100% heterosexuella”.

Logiskt, eller hur?

Den ”normala sexualiteten” hamnar då i mitten, fördelad mellan medianen och medelvärdet.

Om detta stämmer, skulle cirka 70 procent av befolkningen hamna i gruppen av mer eller mindre bisexuella, eller i riktning mot någon av standardavvikelserna.

Detta, menar jag, leder till ”homofobi” och aggressivitet mot, egentligen, de upplevelser och känslor som individen själv upplever, i närheten av någon sådan ”avvikande” grupp (vanligtvis den homosexuella eller bisexuella gruppen).Vem fruktar en 100% heterosexuell person?

Jo, säger man, därför att det är så Naturen har skapat oss. Hur skulle vi människor annars föröka oss?

Anpassningen till gruppens värderingar betyder mer än den egna sexualiteten. Åtminstone på ytan.

Konsten är att bortse eller se bortom, en individs sexualitet. Den finns, men är inte avgörande för den gemensamma målsättningen.

Alan Turing är det i särklass bästa exemplet.

Isaac Newton skulle nog ingen vetenskapsmänniska idag vilja vara förutan.
 
Det som betydde något, var inte om Isaac Newton hade fru, barn eller ägnade tid sällskapslivet och till sexuella erövringar.
 
Det som kom att ha betydelse även in i vår tid, idag, den 13 februari 2018, var hur Newton använde sin livstid.
 
Detta tror jag att framtidens människor kommer att säga om vi som lever idag. Vi som levt ungefär mellan åren 1940 – 2040, vår egen tids människor. Vad våra sexuella preferenser handlade om, har för framtiden ringa betydelse.
Verkligheten borde väl omfatta även våra huvuden, hjärnor samt dess innehåll: tankar, fantasier och drömmar?
 
Var finns våra tankar, idéer, upplevelser, erfarenheter och referenser, om inte i våra hjärnor, som rent fysiskt materiellt, tillhör verkligheten?
 
Eller, finns det något ”hålrum” utrymme eller källargång i våra hjärnor, som inte är materiell och som sträcker sig bortom vår föreställning om verkligheten?
 
Inom Idéhistorien kallas det visst för: ”Förväntanshorisonten”.
 
Våra referenser, teorier, erfarenheter, spekulationer, inbillningar och fantasier, sträcker sig allt längre och längre bort.
 
Verkligheten sträcker väl sig så långt bort som vi kan föreställa oss ”någonting”?
 
Bortom verkligheten, finns ingenting, alls.
 
Hur skulle vi kunna hitta på något som inte finns i verkligheten, eftersom våra referenser alltid består av någon form av verklighetsanknytning?
 
Även om inte Jultomten finns, så finns det ändå män som kan klä ut sig till en jultomte.
 
Även om inte Enhörningar finns, så finns det narvalshorn och hästar. En kombination av dessa två fenomen, kallas för ”fantasi”.
 
Men, hur kan vi föreställa oss en verklighet som inte finns?
 
Det går väl, antar jag, tillbaka till samma upplevelse som när vi drömmer, tittar på teater, filmer, konst eller åker på semester till en turistort?
 
Vi vet att allt är arrangerat, men tycker ändå om att uppfatta det som verkligt.
 
Den återkommande frågan idag, är om det finns intelligent liv någonstans ute i rymden?
 
Fler och fler, svarar ja på den frågan.
 
Men varför ställer vi oss den?
 
Har vi det inte bra som det är?
 
Vilket utbyte ska vi ha med dem och varför skulle de vilja ha kontakt med oss?
 
Är det inte en slags ”kollektiv upplevelse av ensamhet”?
 
Är vi människor, mänskligheten, Människan, ensamma ute i rymden och Universum?
 
Ifall det visar sig vara på det sättet, hur skulle den kunskapen förändra våra liv, eller ”meningen med livet”?
 
Är det för att vi hoppas att de, likt Jultomten, Gud, Messias eller annat hjärnspöke, ska hjälpa oss ur en situation som vi själva inte klarar av att lösa?
 
 
Ett kort stycke från en text som jag har skrivit:
 
Så långt bort som människorna någonsin kunde resa, bort från Tellus, Solsystemet, Vintergatan, allra längst bort där allt ljus stoppades av en jättelik, svart mur, skulle inte ens en stol finnas att sitta på. Ingen taklampa eller skrivbord. Eller ens ett kylskåp med bröd, smör, ost och mjölk.
 
Astronauten satt där mitt ute i ingenstans och kände sig ensam. Hon anropade NASA.
 Antingen gick förbindelsen inte fram, eller så skymde en radioskugga.
 
Hon plockade fram sin mobil ur rymddräktens byxficka och tryckte in nödknappen. 
 
Den automatiska rösten svarade: ”Connection disrupted. Try again later.”
 
Astronauten ropade ut i universum:
 
” – Nu är jag framme. Här finns ingenting alls! Hör någon mig?”

Redan i Bibelns Gamla Testamente, Genesis, förpassas Kroppen till att vara orsak till Synden.

Själen finns i våra huvudet. Själen tillhör Gud och Anden, medan Kroppen frestas av Det Onda och Djävulen.

En gång ansågs det till och med syndigt att ta sig en svängom till fiol.

I Österlandet är kroppen och huvudet oskiljaktiga. Huvudet och Kroppen är båda Människans fysiska, psykiska och andliga attribut.

I Kina och Japan utövas stillasittande övningar, som yoga och zazen, men också rörliga, som krigskonster, martial arts, Tai-Chi-Chuan, Wushu, Tempeldans och Dansande Dervischer.

Kanske inte så konstigt att kyrkans män och klostrens munkar avbildas så tjocka och runda. De rörde ju aldrig på sig.

Det enda som avbildas, är munkagången och de långsamma rörelserna som utfördes vid religiösa ritualer.

I dag, i svenska och kristna kyrkor, har man infört både ZaZen och Tai-Chi-Chuan.

I vår tid har det nästan övergått till den motsatta extremen, när vi talar om ”Kroppskultur”.

I Österländsk medicin KTM, talas om chakras, akupunktur, akupressur, hara och andra frigörande punkter i kroppen och huvudet. Allt ingår i ett system, en struktur och ett större sammanhang av Yin-Yang.

Hela den västerländska medicinen och läkekonsten är uppdelad i separata funktioner: Psyket, Blodomloppet, Rörelseapparaten, De Inre Organen, Nervsystemet, Cellen, Fortplantningsorganen, Muskler och Skelett.

Fortfarande är Kroppen syndig.

I underhållningsfilmer är ”vuxenfilmer” ett annat ord för filmer som visar hela nakna kroppar eller sådana delar som kan framkalla lust, sinnlighet, sexuella känslor och ”syndfulla tankar”.

Barn- och ungdomsfilmer kan i stort sett innehålla hur mycket vapen, våld, fysisk smärta och lidande som helst.

Lidandet har alltså ett annat värde: Martyren offrar sig för att andra människor ska undkomma.

Men vad vore Människan utan sin fysiska kropp och huvud?

Själar, andar och psyken syns bara i skräckfilmer. Den fysiska kroppen plågas i bilder, när det egentligen är själen som pinas.

Kroppen är vårt enda redskap till att förändra vår tillvaro till något bättre.

Utan kropp skulle inte fortplantning och njutning vara möjlig.

Inte ens i ett sekulariserat samhälle kan vi förändra vår syn på Kroppen.

Kroppen ses inte som en möjlighet till att förverkliga våra önskningar och föreställningar, snarare som ett hinder.

Själ och Ande är abstrakta konstruktioner. Abstraktioner påverkar oss människor mer än det konkreta vardagslivet.

Ett zenbuddhistiskt uttryck:

”Före satori (andlig upplysning) hugga ved och hämta vatten.

Efter satori hugga ved och hämta vatten.”

Ingenting förändras. Inget förverkligande av världen, upphämtade till Himlen från den jordiska tillvaron, ingen materiell rikedom, ära eller berömmelse.

Ingen ”frälsning” och ingen flykt.

Ändå, en väsentlig skillnad…

Authors and book:

Gonzo A graphic biography of Hunter S. Thompson.

By Will Binglet and Anthony Rinzler.

 
Hannah Arendt Martin Heidegger, by El`znbieta Ettinger
 
Hopper by Tom Folsom
 
Skandinaviska mellanspel, av Harry Söderman
 
Where th Heart Beats. Hohn Cage, Zen Buddhism and the Inner Life of Artists. By Kay Larson.
 
Konstverkets urspung. av Martin Heidegger.
 
De Glömda Agenterna. Norsk-Svenska vapenbröder mot Nazi-Tyskland.
 
Den Frånvarande Strukturen. Introduktionen till den semiotiska forskningen. Av Umberto Eco.
 
Ord kan krossa betong. Berättelsen om Pussy Riot. Av Masha Gessen.
 
Eremiten i Paris. Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst. Av Tobias Dahlkvist.
 
Framtiden är Historia. Det totalitära Rysslands återkomst.
 
a. A Novel. Vintage Andy Warhol. Foreword by Victor Bockris.
 
Konstens Regler. Det litterära fältets uppkomst och struktur. Av Pierre Bourdieu.
 
Den Glömda Armén. Norge-Sverige 1939-1945.

Eftersom jag är en obotlig optimist, måste jag ägna mitt enda, korta liv, åt Pessimismen.

Masha Gessen skriver, ett citat, om Totalitarismen, att Totalitarismen består av två ingredienser:

Njutning

plus

Kollektivism

Till det bör man nog lägga begreppet:

Lidande

Lyssnar man mycket på människor idag, så är det lätt att tro att vissa, ett fåtal, en elit, har det bättre än de flesta vanliga människor, som lever i tristess, monotoni och uppgivenhet.

Grundtanken är att:

Pengar ger Frihet.

Masha Gessen igen:

Frihet från.

Frihet till.

När Vaclav Havel valdes till president, blev han mycket glad när rockartisten Lou Reed kom dit på besök.

Det var många fler som ville se Lou Reeds konsert, än det var möjligt att ge utrymme till.

Varför just Lou Reed, när det finns så många andra kända, berömda, begåvade och tilltalande kompositörer och artister?

Varför valde Metallica, ett av världens mest kända rockgrupper, att uppträda tillsammans med Lou Reed?

Vad står Lou Reed för?

Vad står Andy Warhol för?

Vad står Velvet Underground för?

Varför har New Yorks Lower East Side fått sådan stor betydelse i kulturlivet?

Max’s Kansas City?

CBGB?

The Mudd Club?

Chelsea Hôtel?

etc.

Ett bejakande av individens frihet?

Frihet innebär inte bara att anse att man är fri, utan också att utnyttja ens möjligheter till att vara och förbli fri.

Frihetens gränser, om man så vill.

Det Förflutna är redan gjort. Det Förflutna är, per definition, imperfekt och passé.

Det Förflutna går inte att upprepa, eftersom just själva upprepningen medför att det redan har hänt minst en gång tidigare.

Nuet är redan förbi.

Det går inte ens att säga ”NU!” en hundradels sekund innan ”Nuet” inträffar.

Att leva i nuet och leva med sin tid, är alltså en fysisk och psykisk omöjlighet.

Framtiden är omöjlig att förutse. Den enda möjligheten är att föreställa sig att Framtiden kommer att fortsätta som förut.

Masha Gessen har rätt i att människorna ”förr”, före industrialismen, i jordbrukssamhället och feodalsamhället, inte valde sina arbeten, utan föddes in i en miljö och ett förhållande till omgivningen, som bara fanns där och fortsatte att finnas där.

Tills att förändringen kom utifrån, inte inifrån.

Föreställningen om Framtiden är också att delta i Gestaltningen och Iscensättningen av Framtiden.

Därför är Pessimismen så nödvändig. Optimismen är Föreställningen om att allt kommer att gå bra, dvs vara en uppföljning av det som varit.

Erich Fromm skrev en gång boken: ”Flykten från friheten”.

Det finns något existentialistiskt i denna titel.

Om du måste välja mellan Kärlek eller Frihet, vad väljer du då?

Om du måste välja mellan Lycka eller Frihet, vad väljer du då?

Lyckan är inget statiskt tillstånd. Då vore man ju död, istället för levande.

Skulle det kunna vara möjligt att leva så att livet varierar sig så att Lyckan blir en ständigt pågående surfingvåg? 

Du är hela tiden på väg att förlora balansen och falla ner i avgrunden, men på något sätt, klarar du av att hålla dig kvar.

Så länge du står där och balanserar, är du lycklig?

När du faller, är du olycklig?

Friheten måste alltså också innebära att våga misslyckas och våga ta risken att falla.

Annars låter man sig styras av rädslan.

Man blir hämmad.

Oron och ångesten ökar.

Fruktan tar över.

Hotet ökar.

Risken finns att du blir paranoid.

Du litar inte på någon.

Världen utgör ett hot.

När ingenting händer, ökar rädslan för det okända och ovissa.

Var finns tryggheten, gemenskapen och tillhörigheten?

Jo, innanför, inte utanför.

Kanske det är därför som Lou Reed, Andy Warhol, David Bowie med flera av individualistiska artister, betyder så mycket.

De visar att gränslösheten övergår i gränsöverskridande. 

Att förändringen är möjlig.

Att status quo är en illusion och en dystopi.

Vem vill leva för evigt?

Vem vill vara ung för evigt?

Var tar visdomen, intelligensen, begåvningen och kreativiteten vägen, när ingenting är tillåtet att förändras?

Eller att människor vågar inse och förstå att tillvaron ständigt förändras?

Frågorna leder till nya svar. De gamla svaren är redan begagnade och förbrukade.

Evig njutning skulle vara som att förstelnas i en evig extatisk kramp. Avslappning, stillhet och vila, vara en dröm utan kropp och fysisk förbindelse med den omgivande verkligheten.

Det Naturliga Urvalet är inriktat mot att fortsätta in i Framtiden, inte att förhindra att Framtiden fortskrider in i det Okända.

Tiden finns inte, förrän vi upplever den.