Arkiv för kategori: Uncategorized

Ju äldre du blir, desto mer medveten blir du också om vad du aldrig kommer att göra.

Alternativen avtar med tiden.

Ålderdomen är ett minne för livet.

Det du kunde göra igår, kan du inte längre göra idag.

Det du kan göra idag, kommer du inte att kunna göra i morgon.

Därför gäller det att höja ribban, istället för att sänka den. Du kan inte veta idag vad du inte kommer att kunna göra i morgon.

Du kan aldrig veta säkert om det kommer att bli en morgondag, men varför bekymra sig om det, idag?

”Tomorrow never knows” som The Beatles skrev.

Idag är det så många som lever i ”nuet” att de glömmer bort hur det var igår och hur nuet kommer att påverka morgondagen och framtiden.

Framtiden är våra förväntningar, men också mycket mer än det.

Även om många inte tror eller anpassar sina handlingar idag efter detta, så kan de kristna ha rätt:

”Jesus kommer snart. Är du redo?”. 

Eller ”Armageddon” och Johannes uppenbarelsebok”.

Det intressanta med framtiden är inte vad vi tror kommer att hända, utan vad vi vill ska hända.

I dagens folktro har ”Gud” ersatts av ”Verkligheten”.

De ”gudstroende” kallar sig nu för tiden, för ”realister”.

Extremister har blivit till eskapister.

De gör allt för att fly verkligheten, eftersom de inte har kraft eller energi till att förändra den.

De försöker, istället för att delta i verkligheten, sätta en mur framför den, i hopp om att verkligheten ska stanna och bestå i samma tillstånd, bara därför att muren står där.

I boken om ”Eremiterna i tajgan”, en fantastisk bok om ryska gammaltroende som bor ute i den sibiriska urskogen, blir det viktigaste, det att hålla sig till, den religion som de tror på, men framför allt tidräkningen.

Utan tiden går vi vilse.

Tillvaron är för stor, utan teoretiska begränsningar i tiden och rummet.

Tidrummet.

Rumtiden.

Rummet vi lever i. 

Tiden som vi lever oss in i.

Händelseögonblicket.

En tidsintervall i Människans timme.

Den ena dagen kan tyckas vara den andra lik, men överallt sker mikroskopiska förändringar som vi, med våra fem sinnen, har svårt att lägga märke till.

I våra tankar och i vårt minne, mannaminne, blir allt till slut intet.

Tillvaron är så oändligt mycket större än oss.

Hur många apparater och instrument vi än använder oss av, kommer vi aldrig att upptäcka Tidens början och Rummets slut.

Förr eller senare måste vi inse att vi inte kan komma längre, inte kan nå längre.

Kanske där som Vetenskapen övergår i Religion eller Ödestro?

Charles Darwins bedrift var att kunna kartlägga och lägga fram en teori om Anpassningen.

Idag upplever fler och fler av oss, tillvarons ”Anpassning till döds”.

När vi inte orkar anpassa oss längre, tvingas vi ut i isolering, ut i flykt, drömmar eller önsketänkande.

Bekvämligheten och effektiviteten är ett självbedrägeri. Den tid som sparas in, finns inte att hämta ut, någon annanstans eller någon annan gång.

Den förblir borta.

Endast en tunn hinna skiljer Anarkismen från Fascismen.

Rädslan för eget ansvar.

Rädslan för att bli fördömd.

Dömd till frihet.

Anarkismen, i dess sociala betydelse, är en naiv trotsighet. En dröm om den totalitära utopin.

Drömmen om att alla ska vara lika fria,både själsligen och kroppsligen.

Alla måste anpassa sig till oskrivna lagar.

Ett samhälle in absurdum.

Ett samhälle utan sammanhållning, solidaritet och gemenskap.

Där alla är fria, är alla också ofria.

Gränserna blir så obegripliga och bestraffningarna så osäkra och oförutsägbara, att ingen vågar vara annorlunda eller handla autonomiskt självständigt.

Människorna letar efter en irrationell och ständigt föränderlig kod.

Ett lösenord som alla tror sig känna till, men aldrig kan uttala eller förmedla.

Man antar att det ojämlika förhållandet uppstod när nomaderna, jägare och samlare, blev bofasta, odlade och födde upp boskap.

Cowboyen förblir nomad, medan Ranchägaren blir bofast och ägare.

Ägandet i sig är en illusion.

Ägandet är en social överenskommelse.

Egendomen är och förblir begränsad i tiden och rummet.

För eremiterna ute i tajgan är pengar, en sedel, ingenting värd.

En synål är mer värdefull, än guld.

De livnär sig på egen odlad potatis och cedernötter de plockar ute i skogen.

Allt arbete utför de själva.

Den som inte gör något, kommer snart att gå under.

De lever i verkligheten, i Gud.

En gång, på 1600-talet, när Peter den Store var tsar i Ryssland, förföljdes de för sin ortodoxa kristna tro.

De flydde längre och längre bort.

De bodde i byar, tills att de var tvungna, för att överleva och behålla sin tro, också att fly därifrån.

Konstigt nog betraktas de bara som några ”galningar”, obegripliga, egensinniga, sektmedlemmar och som om de levde på stenåldern eller medeltiden.

Men är inte deras liv verkligare än vårt?

De beskriver inte livet utifrån.

De befinner sig inne, inuti, livet.

Som när inuiterna en gång levde i snöhyddor, igloos.

Inget ägande. Ingen egendom. Inget sparande. Inget kapital, förutom var och ens egna kunskaper och erfarenheter.

Inga böcker och skrifter.

Föreställningar om det som fanns bortom och över livet i nuet.

Våra civilisationer gör allt för att få oss att glömma och förtränga det här tillståndet.

Ändå upplever vi det i våra drömmar, i skönlitteraturen, poesin, teatern, musiken, dansen, ritualerna, vardagsrutinerna och vad som ska hända sedan.

De före oss har blivit till sagor, myter, mytologi och religion.

Vi, idag, vår västerländska civilisation, odlar en kultur om vår egen betydelse.

Bortsett från Tiden och Rummet, ger vi sakerna och tillstånden omkring oss namn och beteckningar.

Symboler och tecken som ger oss upplevelsen av att delta i något större sammanhang.

För var gång som vi är framme vid den bortersta gränsen, inser vi att något större,bortom den, sträcker sig ännu längre bort…

Ord som:

”Gud är större”

Eller:

”Gud är allsmäktig”

kan ge oss upplevelsen om att vara delaktiga i denna evigt utvidgande oändliga större.

Ändå behöver vi det!

Den inre friheten betyder mer, än den yttre.

Därför kan vi alltid, var och en eller alla tillsammans, utöka Tiden och Rummet inom oss, utan att förirra oss ut i ett intet eller ingenstans.

Den slags frihet som både Anarkismen och Fascismen aldrig kommer att förstå.

I vårt samhälle, i Sverige, idag, onsdagen den 20 juni 2018, blir människor alltmer stressade, utmattade, deprimerade och apatiska, av jakten på materiella fördelar.

Människor söker positionera sig, framhäva sitt egenvärde, betydelse och status.

Problemet är att de är alltför upptagna av detta, så att de inte längre, likt eremiterna i tajgan, deltar i det som finns och händer omkring dem.

Likt diktatorer och envåldshärskare som Vladimir Putin, Donald Trump, med flera i Turkiet, Nordkorea och mindre stater, ser de människor, men inte naturen.

De har fastnat och är fjättrade i Antropocentrismen.

De lever kvar i illusionen och önsketänkandet om att Människa står mot Människa. Att Charles Darwins teorier bara var ett slags omskrivningar och tolkningar av arten Människans styrkeförhållanden och inbördes betydelser.

De brister inte alls i betydelsen av någon gemensam tolkning av det förflutna.

De kan säkert sitt lands historia.

De har blivit sin egen tids ”skräcködlor”.

De är artefakter, kvarlämningar från en tid som Verkligheten, Gud eller Världsalltet redan lämnat bakom sig.

De kör bil och reser i flygplan, men romantiserar färder med häst och vagn, eller vandrare utan hem, hembygd eller rötter.

De är, kort sagt, instängda i ett nu.

Ett nu som alltid har varit, är och förblir, en enslig och isolerad ensamcell.

De hyllar individens frihet, därför att de aldrig, aldrig, kommer att kunna uppleva någon gemenskap.

Ett antropocentriskt, egocentriskt, nihilistiskt ”samuel beckettsk” solipsistiskt ”ägg”.

Därför förblir de dömda till att misslyckas.

De har ingenting att föra vidare. Allt det som de har, vill de behålla för sig själva.

Individen (den odelbara), liksom man trodde om atomen (odelbar) en gång, kan splittras.

Tre saker vet vi säkert: 

Vi kommer alla att dö en gång. 

Vi vet egentligen ingenting.

Allting förändras. Ingenting består.

Annonser

Jag flyttade ut till Hässelby från innerstan för att njuta mer av naturen. Nu, snart trettio år senare, har innerstan flyttat efter. Hässelby har varit fint på många sätt, men nu byggs hus på varje tom markyta.

”Hela Sverige ska leva”. På 1970-talet delade svenska staten ut ”utflyttningsbidrag” till företagen.

Landsbygden avfolkades.  Varför inte idag erbjuda medborgarna samma möjlighet? Varför ska alla tvingas bo i stan om de trivs och vill bo kvar med anknytningen till hembygden? Gör människorna inte mer nytta där de är?

Förtätningen är ett val, men vem vinner på det? 

Husen utanför stan är fortfarande billiga.

Varför inte skicka ut en förfrågan, t ex från Skatteverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, om att överlåta bostaden i stan till en nyinflyttad, så att de stadsbor som tröttnat på stan, kan flytta ut?

Hyresbostaden (eller bostadsrätten) skulle ju ändå ge så mycket i ekonomisk vinst att det vore lönsammare att ”utlokalisera” pensionärer till renoverade och upprustade gårdar och hus på landsbygden.

Medborgarlön skulle inte vara den enda lösningen, men en ”basinkomst” för de som vill stanna kvar i sin hembygd, eller flytta tillbaka eller ut från stan. Problemet med motsättningen mellan stad och landsbygd skulle snart vara löst. Alla vill faktiskt inte bo i stan.

”Marknadens spekulanter var medvetna om att föremålen måste bevaras intakta och, helst, oanvända.  

Nutidens kommersiella företag var duktiga i att starta och manipulera samlarnas besatthet. De lanserade exklusiva samlarobjekt för barnen, som ishockeybilder och rymdfilmsfigurer. Hobbysamlarna lät sig nöjas med kopior och repliker. De seriösa samlarna, anonyma miljardärer, anlitade expertisen. De som med ett höjt ögonbryn eller smack med munnen höjde senaste budet hos det berömda auktionshuset.

Ett konstverk kunde vara värt mer än en diamant. En medaljong från Axel von Fersens kvarlåtenskap, ett miniatyrporträtt av Marie Antoinette, översteg värdet av ett Fabergéägg.  Ändå var det skillnad på samlare och samlare.

Dottern i huset tränade ihärdigt styckena som den stränga pianotanten markerat i nothäftet. Föräldrarna valde bland umgängeskretsen. Prästparet förstås, den pensionerade majorskan med sin son kadetten, översköterskan på lasarettet, farbror Carl och faster Sigyn, postmästare med giftasvuxen son, godsägarparet med dotter och son, dotterns bästa, men kanske inte vackraste, väninna och, för hemfridens skull, moster Gertrud.

Alla närvarande förstod vad det handlade om. Dottern var giftasvuxen. Hon inledde med en polonäs av Chopin. Fadern var konferencier och berömde dotterns egenskaper som gudfruktig, ekonomiskt sinnad, plikttrogen värdinna och ointresserad av politik. Hon var van vid att ta hand om hushållet men också läxa upp tjänstefolket. När hon hade tid över, spelade hon piano eller broderade.

Så en eftermiddag tystnade pianot. Den stränga pianotanten blev arbetslös. Dottern var inte hemma. Hon utbildade sig till sjuksköterska.

Familjefadern presenterade den senaste mekaniska innovationen, vevgrammofonen. Vem kunde mäta sig med de världsberömda artister som när som helst på dygnet trakterade sina instrument?

Familjekretsen, med ljudet från stenkakor, grammofonskivor

av kol och shellack, sjöng med i tidens melodier och sånger. Texterna gick att köpas i välsorterade musikaffärer och bokhandlar.

Kadettskolan bjöd in sjuksköterskeskolan till bal. Där träffade dottern sin blivande make. De dansade vals och swing. Musiken revolutionerade världen. Medan föräldrarna visade upp sig på söndagspromenaden, satt ungarna hemma och spisade Nat King Cole, Frankie Boy, Charlie Parker och Dizzy Gillespie.

Samlarna följde utvecklingen. Fyndet för den okunnige, avvisade experten med en rynkning på näsan.

Musikaffärerna sålde inte längre bara instrument, tillbehör och noter. Artisterna bytte stil. Skivbolagens talangscouter värvade producenter, tekniker, instrumentalister och vokalister.

Hetsiga rytmer kunde vara farliga. Elvis Priestley, Tommy Steele och Little Richard förförde de oskyldiga ungdomarna. Kyrkans präster och diakoner varnade barnen och konfirmanderna att avvika den från smala vägen. Frihet, uppror och trotsighet skulle leda till evig förtappelse.

Preventivmedlen gick från hand till hand. Semestrar i utlandet förändrade människornas syn på livet och, framför allt, kärlek och sex. Populärmusiken slog ner som atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.

Atombomben hade satt punkt: ”Vem bryr sig…”.

Elektriciteten installerades i bostäderna. Arbetsveckan var slut och familjen samlades framför den andliga värmekällan: televisionsapparaten.

Teveljuset strålade ut i vardagsrummet, köket och tamburen. Programmen skulle vara tillgängliga för alla. Dörrarna stod öppna. Var man än befann sig, hördes vad som hände i rutan.

Den moderna konsumentmedvetna nutidsmänniskor använde tiden till att jaga fynd i butikerna och samla på de senaste produkterna dagen efter lön. Företagen var sändare och medborgarna, mottagare. Konsumenten var inte alls någon passiv väljare. Hon ställde krav, kontaktade kundtjänst och skrev insändare.

För att i möjligaste mån undvika förfalskare och bondfångare, höll sig samlarna till väl beprövade kanaler och rutiner.

Jag var redo för att besöka samlarevenemang, mässor och auktioner. Var och en av oss, granskades i sömmarna. Det krävdes referenser, introduktioner och inbjudningskort. Social samvaro och mötesplatser för seriösa samlare med gott renommé.

Samlarna lyssnade på föredrag av experter. I pausen, innan auktionsförrättaren syntes till, tog de tillfället till få lite stalltips av dem som arbetade bakom kulisserna.

Samlarna var lika nyfikna som konservativa. De som stått som herrar på täppan, blev gamla och orkeslösa. Den yngre generationen trängde sig in förbi dörrvakterna och samlade på elektroniska leksaker och dataspel. De hade inga osynliga band till grejor som samlade damm. Vem ville ha en gunghäst från förra sekelskiftet? En luggsliten docka med porslinshuvud, stirrandes från sovrummets divan när festprissen kom hem sent på natten för att lägga sig. Den var som hämtat ur en skräckfilm.

Med livet som insats stod samlarvärldens titaner, beredda till att kasta sig ut från klippan för att fånga ett lertroll, en stenuggla eller en trädgårdstomte med trädgårdsbelysning.som insats, för att rädda sådant de ansåg alltför värdefullt.”

”Vinna eller Försvinna!”


Skulle kunna sammanfatta vår tids största fråga om hur hela mänskligheten kan förgöra fortsatt liv för alla varelser på planeten Tellus.


Är hela mänskligheten mogen för att klara av denna största risken för förintelse?


Eller kommer någon ”Ledare” hellre välja att förstöra planeten, hellre än att förlora?


Fortfarande försöker ”Ledare” att vinna slutspelet:


” – Ger du dig, så kommer jag inte att starta ett kärnvapenkrig!”


Önsketanken bakom detta är att det finns en chans att ”bara lite” använda kärnvapen. Att bara för att ”lilla jag” använder kärnvapen, så ”måste ju inte alla andra göra det också”?

På så vis har redan hela mänskligheten förlorat kontrollen över planeten.

Kärnvapenkrig? Spridning av radioaktivt stoff? Klimatförändringens konsekvenser?

I det läget finns det inga ”Vi” eller ”De”.

Inte ett ”Win-Win”, men ett ”Lost-Lost”.

Förhoppningsvis påskyndar den riskabla situationen hela mänskligheten till att mogna och ta hela ansvaret, utan att lägga skulden på någon annan eller utse en syndabock.

 
Trump och liknande ”Ledare” använder numera
ett psykologiskt utnötningskrig.
 
Först ett positivt, uppmuntrande och
optimistiskt godkännande och beröm, för att
sedan göra ett helt motsatt utlåtande:
negativt, nedgörande, pessimistiskt och
förolämpande.
 
Så samma sak, en gång till, ännu en gång och
så vidare, tills att motståndaren inte orkar
reagera längre. Då är segern avslutad med
”walk over”.
 
Ett ordkrig, eller en långsiktig strategi
där till och med motståndarna kan
manipuleras till att gå till attack mot
varandra.
 
En ny variant av terrorbalans?

Tycker Du att denna text kan anses ha ett visst underhållningsvärde, sänd gärna vidare som ”freeware” och utan copyright:

”Alla som kan sin Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga, vet vem Krösa-Maja är.

Ett orakel, dyngspridare, domedagsprofetissa, allseende, allvetande och ständigt med varningens beniga pekfinger upp mot Det Högre Förnuftet.

Först skall det sägas: Vad vore Emil i Lönneberga utan Krösa-Majas originella personlighet?

De bästa idéerna uppstår i paradoxer, motsättningar och missförstånd.

Krösa-Maja måste ”kulturminnesmärkas” innan Censurens penna hinner före.

Tänk att sju män, tillsammans med den lille vykortskonstnären från Wien, kunde bilda NSDAP. Sju män och en som väl visste hur en slipsten ska dras.

Inkännande spela på harpsträngarna.

Inga haranger med statistik och fakta som varken kreti, pleti, Bert Karlsson eller Alexander Bard kan förstå.

Fyra gubbar, fyra gubbar från Nynäs- Nynäshamn, ej öron, ej svansar, men idéer som överlevt det borttynande BSS, Bevara Sverige Svenskt.

De bildade regelverket för det som idag är riksdagspartiet Sverigedemokraterna. 

Tre män och en som mest kunde liknas vid Livets Ord-pastorn Ulf Ekman, då det begav sig.

Alla domedagsprofeter och självutnämnda frälsare verkar gå till samma konfektionskedja.

Undrens tid är ännu inte förbi.

Snart kanske vi får se Stol numero Sjuderton från Svenska Akademien för Snille och Smak göra en banbrytande karriär inom Sverigedemokraterna.

Stol 17:s förslag:

”Sveriges litterära kanon är en Carl Gustaf (kaliber 16) tillverkad hos BAE Systems AB, som en trestegsraket. Först tystnad, bortförklaringar och tomma ord. Så intelligent ammunition och, som ett häpnadsväckande men fåfängt fyrverkeri av intellektuella effekter. Avslutningen från Överraskningarnas man (”Äntligen!”): En blindgångare, signerad ”The Blind Man”.”

(Vad ska en sådan å huvudets vägnar begåvad bokmal ha ”empati” till, när han redan vet allt om ”entropi” och ”Tropismer”?)

Låter Svenska Akademien trots allt inte lite nationalistiskt?

Hjärnforskaren Katarina Gospic föreslår, med utgångspunkt från den 16:des valspråk:

”Med Sverige i OM-världen”:

”Intergalaktiska Reptilhjärnan”

Som tur är lär sig Emil och Ida redan tidigt att ta Krösa-Majas hemskheter med Alfreds och Linas svalkande likgiltighet.

Emil, förresten, var han inte före både Bourroughs, Kerouac, Warhol och Bowie, med sitt ”katthultska coolness”?!

Krösa-Maja är ju ändå bara Krösa-Maja.

I hennes självbild är hon säkert ärkeängeln Mikael som svingar svärdet mot drakar, demoner, farsoter och oknytt.

Det var ju långt före SVT, Backflash online, Whiplash head over heels och Jetlag för Backpackers.

Bland Krösa-Majer och Krösa-Major råder:

Jämställdhet, korpralsanda, advokatyrer, hårklyverier, tautologier, clichéer, rättshaverier, kadaverdisciplin, tystnadskulturer(En Svensk Tiger) paragrafrytterier och selektiv  propotionalitetsblindhet: ”Glaset är, har alltid varit och kommer alltid att förbli (ödesmättat):

” – Halvtomt!”

Alla invandrare och flyktingar från utlandet måste begripa dessa ords betydelse och andliga innehåll. 

Exemplets makt är ett avgörande bevis för att beskriva hur den Onda Verkligheten ser ut och, ännu värre, kommer att gestalta sig, ”OM”…

Emil och Ida växer upp i det demokratiska konungariket Sverige. Där råder friheten till att själv välja:

Lyssna på Krösa-Maja

Eller

Lära av (”etablissemangets manipulerade och hjärntvättade”) lärare i de skolor som då, ännu så länge, varit ”ofria”.

Problemet med Krösa-Majas faktaresistenta utsagor ledde varken vidare till en modern utbildning, välavlönade arbeten och välfärden i samhället.

Hur ska väl en nationalistisk patriot kunna finna sig en försörjning, utomlands?

Krösa-Majas liv och föreställningsvärld är statisk. En gång utsedd till syndare, alltid syndare.

 
En gång utesluten ur prästfruns syförening, för alltid ovälkommen, utfrusen och behandlad som noll och intet.
 
Jantes lag visste ingen vad det var, men lagens innebörd förstod alla bättre än Tio Guds Bud.
 
Valutgången i 2018:s Rikdagsval slutar som alltid med en röst övervikt.
 
Samlingsregering eller Minoritetsregering?
 
Förbifart Stockholm går före Svenska Försvarsmakten och Polisen.
 
Varför inte kasta 30 miljarder svenska kronor i Mälaren?
 
Invandringen är en betydligt viktigare fråga än Klimatförändringen, anser Krösamajalisterna.
 
Det okända, främmande och nya utgör alltid ett hot.
 
Speciellt om det kommer med flygande tefat från stjärnan Sirius:
 
” – Vi har inte bjudit in dem. Ska de stanna här, får de ta seden dit de kommer!”
 
Svenska Akademien kommer att få en helt ny uppgift: Namn på maträtter.
 
Varför ska Sverige vara bättre än Frankrike?
 
Där har köttproducenterna krävt att en vegetarisk korv inte får kallas för ”korv”.
 
Då kanske konsumenten kan förväxla den av kött tillverkade korven med en sojakorv eller grynkorv?
 
Till sommaren får vi förlita oss till vädermannen Tomas Ledin:
 
”Sanden mellan tårna
I sandaler av plast…””

Hur skulle det gå på aktiemarknaden om alla redan i förväg hade insidertipsen?

Fan vet.

Bostadsmarknaden är betydligt lättare. Ena dagen vill alla flytta in i ”Den Innersta Kretsen”, tills att ”Den Innersta Kretsen” gör en vänsterhögerommarsch och fattar att Livet finns på Landsbygden.

Sagt och gjort.

Helt plötsligt står alla potentiella bostadsrätter och kommande hyresrätter tomma.

Människor vill leva hälsosamt, ”Gröna vågen”, droppa out, leva harmonsiskt och nära naturen. PÅ RIKTIGT!

Mäklarna fattar först!

Husen igår är ett minne blott. Här ska köpas slott till kojpriser.

Vem bryr sig om att städa, när det finns städrobotar och vem bryr sig om att klippa gräsmattorna, när fukten bäst hålls kvar i marken med högt gräs.

Vem har sagt att gräset är alltid grönare någon annanstans?

Så trenden vänder.

Helt plötsligt vill alla gynna hembygden, odla sin egen trädgård, odla sitt eget gräs och bränna hembränt ”som förr”.

Vegetarisk. Makrobiotiskt. Veganskt. Ekologiskt. Hållbart, resurssnålt, minimalistiskt, hipsters, reklamare och andra kulturknuttar och tekniknördar.

Varför inte fånga dagen med en vindrotor?

Varför inte sätta upp en solfångare på biltaket?

Varför ska de progressiva krafterna hämmas av förlegade regler och obegripliga tillstånd?

Vad vet dagens akademiker om stenåldersliv, stenåldersmat, Göbekli Tepe och Lucy i Underlandet?

Varför är det alltid konstnärerna som sätter trenderna och miljonärerna som sätter priserna?

Varför inte pröva på en vecka strömlöst, som Huckleyberry Finn, Henry David Thoureau och Thor Heyerdahl?

Varför åka bil, när man kan gå?

Varför springa på rullband, när man kan åka rullbräde?

Varför stå vid löpande bandet, när man kan låta robotarna göra jobbet?

”Tänk OM” är en bra livsinställning.

Tänk om det vore lönsamt att tänka fritt, och inte bara rätt?

I höstas kunde vi inte föreställa oss att #METOO-rörelsen (föregicks den kanske av ”ME, ME, ME-trenden?) skulle göra samma succé som vraket efter Regalskeppet Wasa?

Var finns den snön som föll i fjor?

Var finns den snö som skulle ge fåren hö?

Sköna Maj välkommen!

Javisst, men är det inte lite för tidigt för Juli att redan göra entré?

Nu blommar det, sa Mobergskan när hon hivade lik.

Om detta är Maj, hur ska då Midsommaren bli?

I vissa delar av konungariket Sverige råder översvämningar.

I andra delar gulnar bladen på träd och buskar.

Skomakaren får nästan avsluta semestern innan den har börjat. Hägg, Syrén och Jersmin trängs om utrymmet i tidningarnas rapporter om att:

”Äntligen har våren kommit”.

Skolbarnen sitter och svettas i klassrummen.

Att vistas utomhus i solen kan bli skadligare än att äta plast. Ultravioletta strålar står som spön i backen.

Hudcancern är värre än både mördarsniglar, getingar och mygg, samtidigt.

Algblomningen gör badstränderna obrukbara.

Glassförsäljningen ökar med drunkningsdöden.

Spanjorer, greker, italienare och boende vid rivierorna flyr upp till, vad de tror, kalla Norden.

Midnattssolen ökar försäljningen av solfaktor 110.

”Brun utan sol” går i kk.

Solarierna bygger om till igloos och frysboxar.

Grilla ute går lika bra utan tändvätska och träkol.

Lägg ut steken på balkongräcket, så är den ”rare” bara efter några minuter.

Inuiterna blir storleverantörer av snökanoner.

Isbjörnarna fäller sommarpälsen och dansar på diskoteket i Svalbard.

Att bo i grotta blir igen på modet.

”Det var ju så man levde förr”, säger Kirschenberger.

Hungerspelen och Robinson satsar på inspelningar under vattnet.

Öarna sjunker ändå och ovanför kokar vattnet efter vulkanutbrotten.

Afrika delas i två delar.

Den ena delen åt rastafaris och den andra åt fotosafaris.

Himalaya smälter och ravedansarna nere vid Goa svalkar sig i isvattnet.

Den nya turisttrenden är att stanna hemma.

Vattendragen torkar ut och flygplanen fungerar som ”take away”-micros.

Men hur kan turistindustrin överleva på att människorna stannar hemma på semestrarna?

Lätt som en plätt!

Vem har inte sett filmen ”The Island”?

Just det!

Turistindustrin satsar på fyrdimensionella reseupplevelser:

”Res där du står”.

Om du inte reser Business Class eller ”Swiminheaven”?

Då slipper du stå och kan till och med ligga.

Vem kan vinkla och utan varje rimligt tvivel i dag tolka ”Tio Guds Bud”?

Annars blir inga barn gjorda.

Om de inte finns kvar i badvattnet förstås.

En personlig hyllning till Avicii.

MadMaXXX, eller som han egentligen hette, Pedro, var förtvivlad och hans humör närmade sig desperationen.

Han hade passerat alla stadier, från graffitti till rave och från rave till postpunk.

Allt det han gjort, tycktes vara förgäves.

Han hade till och med övergått till ren förstörelse, av föremål.

Men de vuxna hade ändå inte tid. De var fullt upptagna med att tjäna pengar, för att kunna konsumera mer.

Som ett ekorrhjul som aldrig ville sluta stanna, eller en hjärntvättning där det värsta var att alla som deltog och som inte kunde dra sig ur eller stanna kvar där de var, var inne i hjulet av egen, fri vilja.

Han hade trotsat sina föräldrar. De var ju ändå aldrig hemma.

Han skolkade från skolan. 

Där var redan för stökigt för att kunna lära sig något. 

Det han trots allt hade uppfattat, såg han ingen nytta med. 

Det kunde ju ändå inte leda till någon förändring.

Då han var inne i en butik, ensam, drabbades han igen av denna uppgivenhet, förtvivlan och desperation.

Allt som stod där, var det som höll kvar människorna i ekorrhjulet.

Ett sökande efter lust, mening, flykt och, i ett sista försök, meningsfullt lidande.

Hjältens, hjältinnans eller frälsaren på korsets, lidande, innan erkännandet och motståndarnas eviga nederlag och fall ner i skuggvärldens makabra världar.

Han visste förstås att det inte var sant, men i brist på djupare analyser, från individualpsykologer, socialantropologer och sociologer, lät han sig nöjas med denna förklaring.

En enda impuls in i desperationens sista förtvivlade steg.

Kläder och galgar flög i luften. Han for likt en tornado över diskar och ställningar.

En vagn dög till tunnelbana mellan gångarna. Han kastade sig handlöst över räcken och avgränsningar.

Personalen var efter honom, precis som det skulle vara i parkour.

Jakten var i full gång. För en gångs skull upplevde han något meningsfullt:

Spänningen.

En lek som bara kunde sluta på ett sätt, men, som han trodde att alla andra tänkte:

Vem bryr sig.

Svar: Ingen!

Allt de ville, var att stoppa honom, så att ingen annan följde hans exempel.

Så att allt återgick till den vardagens missnöje och slit.

Det tog hus i helvete, men så länge det fanns hinder för han som flydde och de andra som jagade, fortsatte han i spontana hopp och impulsiva rörelser.

Bakom sig lämnade han ett gytter av gränslösa, fallande föremål. 

Objekten haglade.

Han var inne i ett stadium av reptilhjärnans oförutbestämda handlingsmönster och visste att han närmade sig butikens och gallerians bortre vägg.

Antingen måste han välja en annan väg, uppåt till nästa etage, vända eller kasta sig ut genom glasdörrarna.

I hörlurarna hörde han sånger från Iggy Pop, Lou Reed, Blondie, David Bowie, Billy Idol och Siouxie and the Banshees.

För att distrahera sig från destruktionen, spelade han på full volym.

Allt omkring honom föll och förföll.

Ingen dekadens, men nog en handfull meningslöshet och nihilism.

Musiken, inte litteraturen eller teatern, var hans enda tröst genom det nattsvarta hålet i tillvarons intighet.

Parkouren var inte bara en flytande rörelse genom konsumismens hierarkiska stegringar av varor, produkter, moden och nymodigheter.

Det var en transcendens över det han aldrig någonsin skulle kunna erövra eller besegra.

Han var dömd från början.

Syndabocken var inte längre samhället, skolan eller ens föräldrarna.

Det var den så kallade ”Tidsandan”.

Tidens framåtskridande var nutidens största utmaning.

Eftersom varken Storebror eller någon annan enväldig ledare syntes till, så måste ansvaret ligga hos maskinerna.