Donald Trump har slagit rekord bland makthavare över hela världen i att kopiera

 Far Ubu, i Alfred Jarry’s pjäser ”Kung Ubu”, ”Den Fjättrade Ubu” och ”Ubu Hanrej”.

Den sist nämda pjäsen är nog den som Trump har investerat mest i, både

ekonomiskt och personligen.

I övrigt är mycket sig likt, från både Far Ubu’s erövrande av tronen, Mor Ubu’s icke

obetydliga insatser och Ubus på flykt undan den rättmätige prinsen och kungen.

Men döm inte om förvåning, när Ubu icke erkänner sitt nederlag, utan med flaggan

i högsta topp, återkommer som ”slav” i ”Den Fjättrade Ubu”.

Kan Ubu bli kung, så kan han väl också bli först slav och sedan kung?

Ingenting är väl vanligare, eller kanske till och med normalt?

Hur skulle annars hela den kristna världen hylla en man som blivit korsfäst på 

grund av sin enkla tro på En Allenarådande Fader?

Donald Trump har inte blivit bara ”Ubuesque” utan till och med ”Kafkaesque”.

För var finns Donald Trump om inte i Franz Kafkas ”Slottet”?

Visst behöver vi litteraturen, men det krävs också uttydare som inte bara

framhäver sig själva i ljuset från frånvarande författare.

Donald Trump har väl skrivit något? En självbiografi?

Den kanske är möjlig som 2018 Nobelpris i litteratur?

Hellre det än Fredspriset i alla fall.

Eller, varför inte; alla pris på ett och samma år!

Fysik, Kemi, Medicin, Ekonomi, Litteratur och Fred.

Det är ju bara att ösa på! Vem vill inte hålla sig väl med Donald Trump?

Åtminstone tills att vinden vänder och kappan blåser åt motsatta hållet…

Annonser

Från Familjen Frånlandsvind. Bok 1:

”Vikarier vikarierade för vikarier. Var fanns de ordinarie, om de nu alls fanns? Senioren klagade igen.

Den här gången hade Marianne med sig ett färdigtryckt papper med orden skrivna i versaler. Senioren läste:

”Information till seniorerna:

För trygghetens skull övervakas alla seniorer med datoriserad teve, dold kamera, mikrofon och inspelning. Det är till för seniorernas eget bästa.

Personalen kontrollerar att seniorerna har det bra och är vid god hälsa. Allt är förstås skyddat av sekretess.

Vi som är lite äldre och tjänat som samhällets stöttepelare, delar alla samma erfarenhet.

Livets hjul går runt och runt.

Ändå förblir ingenting som det en gång var. Så är det även med vår verksamhet. Var dag är en ny dag som måste erövras på nytt. Även vårt företag måste tåla rationaliseringar och effektiviseringar. Tyvärr händer det att sådana strukturförändringar också drabbar Er.

Jag, Marianne, personligen, garanterar att vi gör allt som står i vår makt, för att detta inte ska ske.

Ändå, så här ser verkligheten ut.

Rätta mig om jag har fel, men jag tror att det var den världsberömde, franske kocken Auguste Escoffier som kom med visdomsorden:

 ”För att göra omelett måste man knäcka ägg.”

Med andra ord:

Vi känner väl till våra brister och tillkortakommanden.

Så här ser de ut idag:

Hemtjänstpersonalen lider av stress och utbränningssyndrom.

Ledningen är medveten om biträdenas dåliga löner och arbetsförhållanden.

Så ska det inte vara!

Ingen kedja är starkare än dess svagaste länk.

Bristerna finns hos ”Den mänskliga faktorn”.

Mycket kommer att förändras.

Här är framtidsvisionerna:

Senioren kan styra sitt smarta hem med en kontrollpanel.

Slitsamma och monotona arbetsuppgifter utförs av robotar och automater.

Förändringar är inte enbart av ondo.

För senioren innebär detta en högre livskvalitet till betydligt lägre kostnad.

Ny och outbildad personal har inte kunskap och erfarenhet nog till att förstå oss äldre och våra verkliga behov.

Missförstånden leder till ovisshet, osäkerhet och otrygghet.

Så ska det inte vara, tycker jag och de andra i ledningsgruppen.

Jag tror att vi alla, på ålderns höst, föredrar en kompetent och tjänstvillig maskin, hellre än en lat tonårsjänta, som inbillar sig att gräset är grönare någon annanstans.

Inte nog med det. Skattebetalarna får mer pengar kvar på kontokortet. Seniorerna kan använda sina pensioner till annat roligt.

För seniorer med kreativa och konstruktiva förslag, eller bara vill framföra en åsikt, finns färdigtryckta formulär att hämta expeditionen.

Självklart tar vi gärna emot beröm också!

Må så gott! Vi ses! Marianne med personal””

”Seriös” i den betydelse att den värnar skönlitteraturens och poesins betydelse i världen och in i framtiden.

Poesi och skönlitteratur bör fungera som riktmärken och navigationsprocesser, inte för att markera eller positionera en nu för stunden existerande Elit.

Var och en vet hur det, i Människans historia, har gått för alla dessa självgoda, självupptagna och världsfrånvända ”High Societies”.

Varför bjuda på samma soppa en gång till?

”Ett tärningskast utesluter inte slumpen”, skrev Stephane Mallarmé.

Så gör inte heller någon kommitté som ska tillsätta en ny Kunglig Svenska Akademien.

Svenska Akademien i dess nuvarande form kan gärna fortsätta med SAOL. Vem behöver den, när det mesta av information om vårt svenska vardagsspråk finns att läsa ute på Internet?

En utredning borde istället tillsättas för att, i tid, söka förstå och förklara angliseringen av det svenska språkets betydelse in i framtiden.

Som så mycket annat av den traditionella svenska kulturen, ersätter traditioner och sedvänjor från andra delar av världen, dem som vi, här och nu, har menat vara ”våra egna”.

Som Expressens journalist Ulf Nilsson skrev en gång:

”Vi kan ju inte göra om hela Sverige till ett stort Skansen.”

Allt gammalt är inte skönt, gott och rätt.

Historia, folklivsforskning, släktforskning och hembygdsrörelsen i all ära, men människorna idag, behöver mer av den tidsandan som rådde under 1950- och 1960-talet:

Mindre av nostalgi och idyllisering av det förflutna och mer av futurism, framtidstro och nyfikenhet inför det nya och okända.

Någon gång, kanske under 1600-talet, övergick den tidens moderna människor från att se Tiden som linjär, istället för cirkulär.

Året, dagarna och klockans visare, gick varv efter varv, runt i samma cirkel.

Men den här lördagen, 21 april 2018, är inte exakt densamma som föregående lördag, eller den 21 april 2017.

Det är inte ”Måndag hela veckan”.

Vi lever inte i filmer som ”Jurassic Park” eller ”Tillbaka till framtiden.

Tiden och tidsandan, i våra sociala medvetanden, rör sig mer framåt som en tsunamivåg, än en smalspårig järnväg.

Då man så ofta och gärna hänvisar till Darwinismen, är det enkelt att konstatera att de som överlever, är de som vågar röra på sig, inte de som till varje pris, sitter kvar, klamrar sig fast och hoppas på en Deus ex Machina.

Därför behöver världen en samling människor som kan och vågar ifrågasätta nuvarande tankemönster utan att för den skull ge skenet att veta svaren i förväg.

Med en månads mellanrum var jag tvungen att låta avliva mina två hundar Alice och Freja.

Alice den 15 mars 2018.

Freja den 19 april 2018.

Alice led av svår artros i höger bakben. Hennes tass på benet hade stelnat.

Freja tappade livsgnistan när Alice var borta. Hon var redan överviktig, sannolikt på grund av min generositet, dåligt hundfoder och mina försök till att träna bort hennes ofta återkommande skall, då hon fick syn på en annan hund.

Alice älskade att bli klappad, speciellt av barn.

Freja var till sin person mer reserverad. Hon skällde på andra hundar, men tyckte om att möta människor och, liksom Alice, barn.

Efter Alice blev vår vardag allt tyngre. Freja låg bara och sov. Promenaderna blev allt kortare. Jag kände hur även jag drogs ner i passivitet.

Alice och Freja, brukade jag säga, var som Yin och Yang.

Alice var en högenergisk Collie/Pudel, med betoning på Collie.

Freja, sannolikt Långhårig svart schäfer och New Foundland, lågenergisk och mer introvert, eller ”autistisk”.

De var båda härliga hundar, var och en på sitt sätt.

Jag saknar dem mycket och hoppas att de har det gott, om det finns en ”Hundhimmel”.

Jag har lovat mig själv att aldrig leva ”hundlös”, så jag har redan satt in en annons.

”Hej! Jag kan tänka mig att du läser den här annonsen därför att du nyligen har köpt en valp eller unghund och sedan insett att du inte har så mycket tid till över som du hade hoppats. Du kanske har bytt arbete, arbetstider eller ska flytta? Jag är en ensamstående sextioårig man som just blivit av med mina två mycket fina tikar. De var som Yin och Yang, men trivdes utomordentligt med varandra. Problemet var att den ena hade dåliga höfter och den andra allt värre artros. Livet med hund ger mig god hälsa, i både kropp och själ. Jag bor naturnära och tar gärna långa promenader i skog och mark. Jag har som sjukpensionär gott om tid. Har haft hund i mer än tjugofem år. Det har varit de som givit mitt liv regelbundenhet och mening. Inte en dag har jag varit utan någon av dessa hundar. Alla tikar och i blandraser som Schäfer/Polarspets, Collie/Pudel och Schäfer/Newfoundland. Som fattigpensionär har jag inte råd med att köpa en renrasig åttaveckorsvalp. Jag kan högst betala tvåtusen kronor,, men, om du vill kan du få regelbundna rapporter om hur valpen har det, hur den mår och med ord och bilder beskrivet hur den utvecklas. Alla mina tidigare hundar har varit chippade, försäkrade och varit mitt livs bästa kompisar. Bor i lägenhet, naturnära, med långa promenadstigar. Fråga om du vill veta mera!”

Som äventyrarna brukar säga: ”Så får vi se vad som händer…”

I alla fall ett konkret beslut och ett första försök.

I början av maj, år 1993, köpte jag min första hund. Vi hade haft hund när jag var barn.

Nu skulle jag fylla fyrtio år och som ensamstående var det trist och bara sitta ensam hemma och trycka på fjärrkontrollerna. Apparaterna var ju knappast beroende av mig.

Jag ville ha en kompis att vara ute och gå med i skog och mark, ingen maskin!

Den som få hundägare tänker på, är ju att relationen hund-människa till hundra procent är på ägarens villkor. Det är ägaren som valt hunden och inte tvärtom. Kanske mer likt en livegen, än en jämlik relation.

Men så är det ju, inte bara i hundarnas värld.

Hur många människor skulle klara sig utan föräldrar, samhället, lön för arbetet, sjukpensionen, ålderspensionen, hemtjänsten eller boendestödet.

Friheten är, på ont och gott, begränsad, i tiden och rummet.

Något man bör ha i bakhuvudet när man en gång valt att skaffa hund eller annat sällskapsdjur.

Hunden lever ju, förhållandevis till oss människor, ett kort liv. Å andra sidan, det är min upplevelse, upplever de livet förnöjsamt och, vid god behandling, glada och sociala.

Frågan man, tycker jag, bör ställa är: Varför gör inte vi människor det också?

Vad är det vi saknar?

Vad är det vi, innerst inne, både vill ha och behöver?

Kynikern och hundfilosofen Diogenes menade att Hunden lever ett bättre liv än oss människor.

En zenbuddhistisk elev frågade sin mästare:

” -Har en hund, buddhanatur?”

Mästaren svarade:

” – Mu!” (Som på svenska kan tolkas som ”Inte!”, eller ”Ingenting”.)

För mig är hunden och hundarna svaret på frågan om Livets Mening.

De är de sanna zenbuddhisterna och filosoferna:

” – Ät när du är hungrid. Drick när du är törstig.”

Som hundägare lär man sig snart att det var dag tillsammans med hunden, finns något nytt att lära.

De kunskaper som jag här vill förmedla är tre:

Du har valt att skaffa hund. Därför, behandla hunden väl!

Ge hunden ett bra hundfoder. Hellre dyrt, än otillräckligt.

Låt hunden arbeta för maten och inte bara få den serverad i en skål.

När den måste arbeta för maten, är det sannolikt mätt när den inte bryr sig längre.

Slutligen:

”Gratis hundförståsigpåare” finns det alldeles för mycket av. Sök fakta och aktuell information.

Mina ledstjärnor idag är etolog Per Jensen och veterinären Christophe Bujon.

När någon självutnämnd expert är tvärsäker, så har den med största sannolikhet, fel.

Utan tvekan är ”Mordet på den Svenska Akademien” en slutet-rum-mysterium, i stil med Edgar Allan Poe, Conan Doyle, John Dickson Carr och Agatha Christie.

Det döljer sig två andra mysterier att lösa:

1. Är Svenska Akademien verkligen död? Och, i så fall, var är liket?

2. Alla akademiledamöterna (De Åderton) befann sig i rummet. (Två stolar stod sedan trettio år tillbaka, tomma men inte övergivna. Dem kan vi, tills vidare bortse ifrån. De kom inte dit, var inte där och gick inte därifrån. 

Liksom i Agatha Christies roman ”De Tio små …pojkarna), kan man utgå från att alla är skyldiga, eller åtminstone mer eller mindre delaktiga i dramat.

Motiv: Olika, men kanske med samma utgångspunkt: En aktiv dödshjälp. En överdos av det goda. ”Det goda” bestod av att alla närvarande hade egna idéer om hur offret skulle skyddas och bevaras.

Hittar man vapnet, så kan man också lättare peka ut mördaren/mördarna.

Vapnet är, eller borde vara: Nobelpriset i litteratur, eller bara: Litteraturen, med definitionen: ”En av ett respekterat förlag, publicerad, inbunden bok skriven av en författare eller poet.

Vapnets smed eller tankesmedja bör vara en mycket begåvad författare som säljer alldeles för lite böcker.

Akademiledamöterna bör helst vara de första som upptäcker denna motvillige, blyge, tillbakadragne, idealistiske och moraliskt oantastlige skriftställare.

Inledning och resumé:

Sveriges Konung Gustaf III tog initiativet till att bilda Svenska Akademin. Ett slutet sällskap med insyn endast av dess beskyddare: Sveriges Konung.

Troligtvis inspirerad av Franska Akademien, men med traditioner som går tillbaka till Frimurarordnar, Tempelriddare, Kloster och Platons Academeia. Ett lärosäte i Antikens Aten, med anor tillbaka till en helig lund, en kultplats för gudinnan Pallas Athene, Vishetens Gudinna.

Namnet Academeia, enligt Wikipedia, är hämtat från den grekiske hjälten: ”Hekademos”.

Hekademos, också kallad ”Akademos” var han som fann tvillingarna Castor och Pollux och berättade det för Helena av Troja.

Salen där mordet begicks, anses vara slutet, men så är icke fallet. Man misstänker att en fransk charlatan var konspiratören och beställaren av brottet.

Utredning pågår.

Brottshandlingen kan ha utlöst av konflikten mellan två kvinnliga ledamöter.

Det underliga i sammanhanget, en del av mysteriet, är att de båda satte upp villkoret att den andra skulle gå ur det hemliga sällskapet.

Spiritister och Swedenborgianer tror sig ha kommit i kontakt med osaliga andar som under seanser med bestämdhet förklarat Kung Gustaf III:s ande eller ectoplasma som manipulerat de svagaste skönandarna till att medverka i konspirationen.

Att Kung Gustaf III: ande skulle vilja delta i detta drama, kan ha flera orsaker:

1. Den dramaturgiska effekten. Teaterkungen Gustaf III:s känsla av eufori och mysticism. Vetenskapen och Upplysningen som ett framtida hot.

2. Besvikelsen över att Hans Majestät Konungens regler aldrig efterföljs eller efterlevs.

3. En andlig upprättelse efter konspirationen i Operan, ”Maskeradbalen”.

Monarkens andliga närvaro kan också vara ett tecken på att uppmärksamma Svenska Akademiens basala betydelse i Sverige och Världens kulturliv.

OBS! Detta är ett första försök till ett synopsis eller ”plot” som kan påverka någon kreativ romanförfattare, manusförfattare eller filmregissör till att spekulera och dramatisera det hemliga sällskapets inre spänningar, oförsiktiga och kanske klandervärda, påverkan utifrån.

Med hänvisning till böcker och filmer om Watergateskandalen och Kubakrisen.

Verkets arbetstitel?

Här några förslag:

”Statsrådet i Börshuset”, 

”Det Högsta Kastet av Stenen”

”Knytblusen”

”Väggarna skola ropa”

eller:

 ”De Egenmäktigas Förfarande”?

Sara Danius hade lovat att förändra och förnya Svenska Akademien.

Horace Engdahl har skrivit att hon misslyckats med uppdraget att hålla samman Svensk Akademien.

Det kanske hon har gjort, eller så har ”Grupp 8”, inte egentligen, velat, på djupet, tvätta byken och städa ur garderoben.

Kanske att Sara Danius och hennes allierade, inte vågat, kunnat eller velat sätta igång Kulturrevolutionen utan bistånd från Kulturprofilen och Katarina Frostenson?

Hur annars angripa en institution och frimurarorden som både kräver löfte om en ”omertà” och en tystnadskultur, och att en en gång invald ledamot, inte kan ställa sin stol till förfogande?

Nutida Sveriges ämbetsmannavälde har en hel del att lära från Pop- och Rockvärlden. När Mick Jaggers och Keith Richards skriver låtar, är de mycket ofta i luven på varandra.

Kreativa processer bygger inte på samförstånd, likriktning eller konformism.

Avsikten med reglerna var ju, enligt min mening, att hålla kvar det kreativa kaoset innanför Börshusets väggar.

Journalisterna har redan tagit över medievärlden och litteraturgenren: ”Svenska spänningsromaner”.

Om nu Svenska Akademien blir kvar och överlever ”KRIS” så är risken stor att även denna institution övertas av journalisterna.

Därför, menar jag, bör orden ”Kultur” och ”Vårdandet av svenska språket” breddas till att också innefatta helt andra betydelsefulla personligheter från den svenska kulturvärlden.

Numer är ju allt ”Kultur”, beroende på hur man definierar ordet och begreppet.

Varför består Svenska Akademien av en majoritet män?

Varför ska ledamöterna inte vara spejare och headhunters från den astronomiska stjärnvärlden?

Vad är en ”bok” i dag?

Är inte sociala media och bloggar också former av litteratur?

Varför ska nobelpristagaren bara bestå av en individ?

På hur vis hänger Bokbranschen samman med Nobels pris i litteratur?

På vilket sätt upphöjer ett bokförlag en person till ”äkta, seriös författare” bara genom att publicera ett verk (eller flera) av en skribent eller skriftställare?

Om en författare till en teaterpjäs kallas för ”författare”, varför inte också en filmmanusförfattare?

Hur kommer det sig att den svenska kulturen i mycket väljer ”underground” och kulturell provokation, till etablerad litteratur och ”finlitteratur”?

Vad är det för ”fint” med litteratur som ingen läser?

Varför har en majoritet djupare insikt och förståelse av ett fenomen, än en minoritet, som kan bestå av bara en enda person?

Valet av ledamöter kan lika gärna ske genom en slumpgenerator. Vem som helst, likt en amerikansk jury, ska kunna inkallas till någon av Akademiens stolar.

Om en teatermanusförfattare kan väljas till akademiledamot, varför inte också en redaktion som, kontinuerligt, skriver på ett manus till en ”dokusåpa”?

Varför Ulf Linde, men inte Nina Burton?

Varför Katarina Frostenson, men inte Gunnar Lundqvist?

Svenska Akademien har sedan århundraden tillbaka varit en monolitisk-hierarkisk-monarkistiskt enväldeskultur.

Den passade möjligtvis in på Teaterkungens Gustaf III: tid, men varför åberopa just den tiden i dag, 2018?

Samhällets bestående och självutnämnda kulturetablissemang framkallar och provocerar unga och okända till att opponera sig och bilda motkulturer. Det är bra!

Men hur oskadliggör en bångstyrig opposition och utmanare:

I Konungariket och Ankdammen Sverige används sedan länge en trygg och säker strategi:

Ge dem större utrymme, än de behöver.

Ge dem priser och privilegier.

Ge dem privat insyn och de blir med en gång medansvariga och därmed nedtystade, eftersom lojalitet mot auktoriteter och överhöghet, värderas högre än, som i August Strindbergs fall, Folkets kärlek.

Klassresa, karriär och statusjakt, är inte förenlig med revolutioner, förändringar, nyskapande eller kritiskt ifrågasättande.

Samhällskritiken blir till skygglappar, med moralism och politiska och religiösa klichéer, plattityder och tautologier.

Ordet ”bildad”, blir en synonym till ord som:

 artig, belevad, väluppfostrad, förutsägbar, lojal, konservativ, ”rumsren”, samförstående, konformistisk, strategisk, välvillig, snäll, mesig, undfallande, respekterande, diplomatisk, kultiverad, spetsfundig, högdragen, arrogant, besserwisser, nedlåtande, tillbakahållande, nostalgisk, pedagogisk eller opportunistisk ”kappvändare”.

Var finns ”arbetarförfattarna” idag?

Var finns ”modernismen”?

Följer Svenska Akademien trender, eller vågar de/man/en/majoriteten följa egna spår och intuitiva spekulationer?

Om detta vet vi ”undersåtar”, ”medborgare” och ”invånare”, ingenting.

Eftersom vi ingenting får veta, är det som om enbart resultaten efter fotbollsmatcher och idrottsprestationer, offentliggörs.

Själva handlingen, ansatsen, upploppet, crescendot och slutspelet, får vi ingenting veta.

Ändå finns Nobelpriset i litteratur med i Harrys vadhållningslista.

Hur ska man kunna gissa på antingen Paul Auster, eller Mascha Gessen?

Gert Fylking ger svaret: ” – Äntligen!”

Så oförutsägbart, spännande och intressant borde nobelprismottagarens namn vara!

Stadens kulturliv var som ett glasberg. De ivrigaste av klättrarna nådde upp till väntrummet. Där satt de nya förmågorna och stirrade på Himmelrikets port. Vad väntade de på? Jo, att en av de gyllene stolarna där inne skulle ställas till förfogande.

 Då gläntade Sankte Per på Pärleporten, vägde Belacqua Lyra Sisyphes själ på Guldvågen, öppnade dörren och manade honom till att läsa igenom de Allmänna och Särskilda villkoren noggrant. Belacqua skummade igenom den finstilta texten. 

Nu hade han halva inne. Självklart, eftersom han tillhörde de Utvaldas skara, skulle han ha tiden framför sig. I evighet amen.

Dagens underhållning. Sankte Per kallade till samling:

          Dags för mirakel!

Blinda fick synen tillbaka. Stumma återfick talets gåva. Döva hörde. Halta kunde gå och lytta förbarmades. Inte alltid till den utvaldes belåtenhet, återfick spetälskas näsor sin ursprungliga form. De pestsmittades bölder blev igen elastisk.

Inträdet firades med pompa och ståt. Middag och dans. Till och med i de Himmelska höjderna, trodde Belacqua, måste det vara tillåtet att tänja på gränserna?

 Vad gjorde det om Han, Belacqua, den Utvalde, nöp en ängel i rumpan?

Andra bullar med rammelbuljong och kokta stryk.

Gud var på semester. Han hade jämfört Tellusborna med det glada folket från Andromedagalaxen. Nu, efter två världskrig och kärnvapenupprustningar, hade han drabbats av utmattningsdepression.

Sankte Per var vred och drog till tumskruvarna:

          Den som igår inte kunde hålla fingrarna i styr, kommer jag personligen sparka ut med huvudet före. Erkänn, så blir straffet lindrigare.

Alla var tysta. Vem ville förpassas ut ur Härligheten? 

Belacqua Lyra Sisyphe sa ingenting, men sekunden senare satt han åter längst nere vid glasbergets fot.