De Otillhöriga är ett bättre begrepp, än ”Outsiders” eller ”Utanförskapet”.

Motsatsen till ”De Tillhöriga” och ”Insiders”.

Jag har funderat:

I alla science fictionfilmer, t ex Star Wars, Star Trek, Dune, med flera, består rymdskeppen av militärer eller människor som är inordnade i militära, hierarkiska strukturer.

I mina böcker har jag försökt beskriva hur det Civila Samhället kan etablera sig ute i den yttre rymden och universum.

Jag tänker: Ett Samhälle kan ju inte bestå av bara militärt inordnade ”Tillhöriga” och ”Insiders”.

Vad är Friheten värd, om man inte använder sig utav den?

Bara en klyscha, ett abstrakt begrepp och en längtan till att,  någon gång i en avlägsen framtid, förverkliga något bättre.

Hur kan det bättre få utrymme, utan utrymme för det som är okänt och annorlunda?

Det är inte så att jag vill ifrågasätta det militära Försvaret, eller möjligheten till att försvara sig själv, ens anhöriga och egendomen. Tvärtom!

Ändå kan man se att det starkaste försvaret består av civila människor som just har detta att försvara. De försvarar inte en abstraktion.

Med hänvisning till boken om: ”Den Dolda Armén”, Harry Söderman och Polissoldaterna.

När svenska staten inte kunde bistå Norge, utan att få sin neutralitet ifrågasatt, kunde ändå Kriminalteknikern Harry Söderman organisera ett samarbete med det norska Mil Org och Hjemmefronten.

I stora hela, Sveriges bidrag till motståndet mot Nazityskland och invasionen av Norge, Danmark, Skandinavien och Norden.

Vad vore Försvaret och militärväsendet, utan ett civilt samhälle att värna om?

En ”potemkinkuliss” av det civila samhället fungerar bara för en kort tid, tills att, som den fantastiska journalisten Sasha Gessen skriver om i boken om Ryssland,

det civila samhällets medborgare omvandlas till ”undersåtar” som förlorat meningen med livet och livets betydelse. ”Det finns ingen framtid”. Allt hopp är ute. Ingen förändring är möjlig. Inga alternativ att välja emellan. Verkligheten för undersåtarna, består av till hälften omedvetet ”dubbeltänk”. Man tänker en sak, men säger en annan. Varför?

För att ”Det Fria Ordet” är en ouppnåelig utopi.

Som i Alfred Jarrys pjäs: ”Den fjättrade Ubu” och ”De fria männen”. Friheten är inlärd, inte spontan eller improviserad.

Därför är Sasha Gessens bok om Ryssland så bra att läsa, även för oss ”medborgare” som kan förverkliga vår, var och ens individuella frihet, utanför Rysslands gränser: Hur fria är vi egentligen?

Vi är inte sammanlänkade av, i första hand, statsmakten, utan med enskilda, privat- eller aktieägda företag.

För att företagen ska gå med vinst, utför vi ”konsumenter” alltmer av företagens arbetsuppgifter. Det måste vi göra på vår fritid.

Vi köper inte längre de varor vi önskar, eller är beroende av. Vi köper också för att stödja företagen, så att inte arbetslösheten ökar.

Vi, när vi ska handla i en fysisk butik istället för i en e-butik på nätet, går till en bemannad kassa, för att inte automatkassorna ska konkurrera ut människorna.

Ändå, i den industriella världen, har Människan blivit robotiserad.

Varje individ eftersträvar, medvetet eller omedvetet, att fungera som en robot.

På sikt kan det innebära att de digitala robotarna kommer framstå som ”mer mänskliga och humana” än människorna själva.

Inte Gud. Inte Jesus Kristus, Buddha eller Änglarna har blivit människornas förebild, utan Roboten.

Vad gör vi, den dagen då robotarna ersätter oss människor helt och hållet.

Vad betyder ordet: ”Robot”?

”Robot” eller ”roboti” är tjekiska och förekommer i Carel Capeks berömda pjäs ”R.U.R”, från år 1920.

Ordet ”roboti” betyder: ”Arbetare” och används i pjäsen i betydelsen: ”slavarbetare”.

Under Industrialismen var vi ”slavar” under pengarna. I den Digitala Eran, är vi ”slavar” under Tiden. Vi måste bli effektivare och rationaliserade, för att bli vinnare i konkurrensen.

Masha Gessen skriver om begreppet ”Totalitarism”. Hon skriver att ”Totalitarismen” ser Det Förflutna som en förebild. Framtiden utgör ett hot. Där finns utmaningarna, ovissheten, osäkerheten och det främmande och annorlunda.

Därför reagerar Totalitarismen också mot Globaliseringen, men Globaliseringen uppstår i grunden som en reaktion mot Atombomben och ett Globalt Kärnvapenkrig. Ett förintelsevapen.

Atombomben och kärnvapnen är gränslösa. De underminerar det Civila Samhället. Medborgarna, eller Undersåtarna, hamnar i hopplöshet, förtvivlan, uppgivenhet, depressioner och utmattningssyndrom.

Sjukskrivningarna ökar.

Alkoholismen och drogmissbruket ökar.

Flykten från verkligheten ökar.

Samhällskostnaderna ökar.

Skatten ökar.

Inflationen ökar.

Arbetslösheten ökar.

Utbildningsnivån sjunker.

Förtroendet sjunker.

Samarbetsförmågan försämras.

Lojaliteten övergår i korruption och strejker.

Protesterna ökar.

Hopplösheten ökar.

Tankar som: ”Det finns ingen framtid” tillhör vardagen.

Drömmen om ett bättre liv, någon annanstans.

Religiositeten och messianska föreställningar om en ”frälsare”, en ”revolution” eller en ”stark ledare” som kan återställa allt till en ”bättre tid”, som fanns i ett avlägset ”förr”.

Samhällskontraktet bryts och samhället faller samman i mindre enheter, som i sig splittras av konflikter och inbördes strider.

Charles Darwins myt om ”Det Naturliga Urvalet” fungerar inte längre, eftersom ”Urvalet”, eller ”De Utvalda” förutsätter att det finns en större grupp som inte tillhör ”De Utvalda”.

I en kaotisk tid, finns inga jämförelser eller proportionaliteter.

Inga statistiska undersökningar. Ingen objektiv administration.  Inga förbindelser eller avtal.

En diffusion.

Entropi.

Sönderfallet i ett ofattbart Intet.

Vad är en större abstraktion, än ”Döden”?

 

Annonser

Atombomben har påverkat oss alla.

Dag och natt är vi, om än omedvetna, om att ett atombombskrig kan uppstå, när som helst och var som helst.

Det är en sanning som vi måste leva med.

Självklart kan den sanningen påminna om den att vi alla ska dö en dag.

Att planeten Tellus plötsligt kan träffas av en asteroid.

Skillnaden är att atombomben är vi människor helt själva ansvariga för.

Jag tror inte på att det rationella, logiska förnuftet styr arten Människa.

Jag tror inte heller på Charles Darwins myt om: ”Det Naturliga Urvalet”.

Vilket ”naturliga urval” skulle överleva ett kärnvapenkrig?

Vilket ”naturligt urval” skulle starta ett kärnvapenkrig?

Vilka av oss skulle vara beredda att förlora i ett kärnvapenkrig?

Kärnvapen,  liksom allt annat som arten Homo sapiens sapiens hittat på, har kommit för att stanna. Det kommer alltid att finnas någon som kan återskapa den igen.

Som Henrik Ibsen skrev:

”Hänger ett gevär på väggen, så kommer det förr eller senare att användas.”

Bär man ständigt på ett vapen, så kommer man förr eller senare använda sig utav det.

Samurajerna sa:

Drar man svärdet ur skidan, ska man också använda det.

Konsten är alltså att bära omkring på ett laddat vapen, utan att någonsin frestas till att använda det mot någon levande varelse.

Människan är ett djur som alla andra djur. Känslan går före förnuftet.

Få människor kan styra sina egna handlingar och ha kontrollen över möjliga framtida handlingar.

På det sättet är vi determinerade, förutbestämda, till våra val.

”Kan” implicerar inte ”Bör”, men är det något man kan göra, så är det naturligtvis enklare att utföra handlingen.

Man har redskapet, varför inte använda det, om man befinner sig i en nödsituation?

Frågan är:

Hur hamnade man i nödsituationen?

En fråga om Karmas Lag:

Allt som du gör, kommer igen.

Detta är, i mitt tycke, vad den litterära genren ”Science Fiction” handlar om.

Inte hur utopin eller dystopin kan upplevas, utan hur samhället hamnade där?

Vilken eller vilka valde och bestämde att samhället skulle hamna i den situationen?

När bör man förändra sitt liv, så att man inte blir till ett offer för sitt eget önsketänkande?

 

Fantasiner.

Drömmen var så tydlig. Turid var övertygad. Det som hänt, måste vara verkligt. Så här var det:

Johan, Turid och Tummen var ute för att upptäcka ön. Johan gick först med Tummen i koppel. Turid gick i sin egen takt. En idé blixtrade till: Varför skulle inte Trallholmen kunna vara en sådan där vit fläck på kartan? I Sverige kryllade det av silverskatter, offerplatser och skeppsättningar! En vikingagrav med skelettet från en drott. Eller en gömma från vrakplundrare?

I drömmen hörde hon hur människor skrek. Stormens höga vågor förde en galeas in mot land.  Oljelampan ute på däck, slockande. Sältranet var slut. Skeppsklockans kläpp slog olycksbådande. Förgäves drog styrmannen i ratten. Rodret hade krossats mot undervattensrevet.

Utmed stranden gick vrakplundrarna med irrbloss: ”Kom hit! Här är säkert!”

Nöden har ingen lag. Vad skulle sjömännen tro? De var utlämnade åt Guds vrede!

Skeppet splittrades klipporna. De överlevande klamrade sig fast i spillrorna. De som inte drunknat, klubbade vrakplundrarna ihjäl.

Kaptenen var lurig och slug. Just innan skeppet slogs sönder, hivade han skattkistan över bord. Han kastade sig i, men drogs ner av underströmmarna.

Kistan flöt långsamt in mot Trallholmen. Den fastnade under en gren och flöt in i en håla. Vrakplundrarna var inte heller de födda i farstun. Vad skulle kaptenen göra, om inte slänga skattkistan i havet?

De letade, men fann den aldrig. Tiden gick. Landhöjningen fortsatte och havsvattnet sjönk undan. Dold under sjögräs och tång, låg skattkistan där den låg.

Johan och Tummen gick in i skogen. Hon letade, men fann dem inte. Vad göra?

Jovisst, ja! Kartans vita fläckar! Hennes kvinnliga intuition styrde stegen bort mot norr. Hon upptäckte en öde strand. I sanden låg något som liknade… människoben!

Den oförklarliga känslan tvingade ut henne i vattnet. Stenarna var hala av alger. Hon halkade och föll ner i en djup grop. Då hon reste sig upp, såg hon hur vågorna försvann in under strandkanten. Mystiskt!

Tänderna skallrade. Hon frös och skakade i hela kroppen. Med stor ansträngning, vadade hon fram, Strandkanten dolde en håla. Turid kunde sin läxa: En grottforskare måste uthärda allt! Vad hette ”grottforskare” nu igen? Någonting med ”spel”?

Hon böjde sin ner. Där inne fanns en kista! På ena sidan satt ett rostigt handtag. Turids fingrar var stela av köld. Hon drog och slet, men hålan ville inte släppa sitt hårda grepp. Gode Gud, låt handtaget hålla! Kistan lossnade och hon ramlade bakåt i vattnet. Hon tittade sig omkring. Stranden låg som förut, öde. Hon frös och tänkte: Bara jag inte blir förkyld!

Turid knuffade upp kistan på land. Någon meter längre bort låg en spik. Hon stack in den i låset och bände till. Alla fynd utan ägare, tillhörde upptäckaren. Hon rensade bort sjögräset, öppnade locket och nästan svimmade. Kistan var fylld av guld och ädla stenar!

Hon gömde den under en dunge och täckte över med torra grenar. Turid sprang tillbaka till torpet. Där satt Rudolf, Kristin och Johan vid matbordet och väntade.

Kristin tittade surt och sa:

          Vad blöt du är! Var har du varit? Är det dags att komma nu? Här har vi suttit och väntat! Gå genast och byt kläder!

          Kom fort! Nu! Genast, sa Turid.

          Vad har du nu hittat på, frågade Johan.

Turid drog Rudolf i armen. Tummen skällde.

De andra masade sig fram. Hon sprang hon före, vände sig om och ropade:

          Snälla, kan ni inte skynda er lite?

          Lugn, bara lugn. Vi kommer…

Turid lyfte bort grenarna och visade kistan:

          Titta! Här är den! Hjälp till att bära!

          En gammal kista? Vad är det i den, frågade Johan.

          Vänta, så får ni se!

Turid öppnade locket och de andra blev tysta.

          Vems är det, sa Kristin. Var har du funnit den?

          Jag ramlade i vattnet och fann den i en håla. Den måste ha legat här länge!

          Ja, här kan den inte ligga, sa Rudolf.

De bar hem den till torpet. Turid sa:

          Jag har funnit den och därför måste kistan med allt i vara mitt! Men ni får ta så mycket som ni kan bära i era händer! Resten är mitt!

Rik och berömd, startade hon sitt första företag:

”Upptäcktsresanden Turid Frånlandsvinds Expeditioner”.

Hon skrev boken: ”Vrakplundraskatten på Trallholmen”, intervjuades i tevesofforna och deltog i roliga frågetävlingar. Turid vann alltid och det blev tråkig i längden.

Hon blev rastlös, orolig och längtade bort efter nya äventyr: Resor över de sju haven, upptäcka sällsyntheter, vara med om märkvärdiga händelser och upptäcka okända öar och utdöda civilisationer.

”Midas-Turid, blev hennes smeknamn i media. Allt hon gjorde, blev till guld. Som alla andra kändisar, blev hon både hånad och hyllad. Flickor som ledsnat på att sitta hemma, skrev beundrarbrev och kom till hennes föredrag för att få autografer. De skrev uppsatser om hennes äventyr och fantiserade om egna planer. Vart skulle de vilja resa? Ut i rymden?

Nöjd och mätt på upplevelser, drog Turid sig tillbaka. Varje människa vill bli ihågkommen och hon beslöt sig för att bli mentor. Jim blev hennes adept, bästa vän och assistent. I förtroende sa hon till honom:

          Den dagen då jag inte längre finns ska du, min käre Jim, förvalta mitt arv och min herrgård. Turid Frånlandsvinds Slott, ska bli ett museum. Som vår tids version av Gripsholms Slott, Skokloster, Hallwylska Palatset, eller Prins Eugens Valdermars Udde. Du, Jim, ska naturligtvis ha din del av arvet. Resten av min förmögenhet ska, varje år, likt Nobelpriset, bli ett pris till uppfinnare och upptäcktsresande. Resten, om det blir nåt över, ska stödja medellösa barn som önskar gå i mina fotspår.

Stockholmarna sörjde och grät. Turid, ”Midas-Turid, var död. Spontant samlades de i ett långt tåg som gick längsmed Vanadisvägen och upp till Vanadislunden. Hyllningen överträffade till och med August Strindbergs. Staden skulle till minne av henne uppföra ett monument. Stockholms borgmästare, DJ Joakim ”Jocke” Langer höll tal vid Turids minnessten:

          Sanna mina ord: Ett mirakel!

Socialsekreterare slutar i protest när robot hanterar ansökningar – DN.SE

Trelleborg och sedan Kungsbacka.

Socialsekreterare kan ersättas med roboten ”Ernst”.

Vad är målet?

Självklart är robotar bättre än människor!

Vem har inte hört talas om känslostyrda Den Mänskliga Faktorn?

Sådana egenskaper och svagheter finns inte i roboten.

Roboten är på alla sätt, objektiv, rättvis, kompetent och effektiv.

Robotar, datorer och automater begår aldrig fel eller misstag.

Människorna älskar adjektiv. Robotarna sammanställer obetvivliga fakta.

Men, varför nöja sig med socialsekreterare?

Alla vet ju idag att kommunalpolitiker och riksdagspolitiker, bara följer partilinjen.

Politiker är inga siare eller sociala meteorologer.

Alltså är valresultatet och beslutet, förutsägbart.

Utgår man från att varje kommunpolitiker är lojal mot sitt parti, är valresultatet färdigt.

Politikerna kan debattera, men vem eller vilka ska de påverka?

Ett dataprogram, en dator, automat eller robot använder statistik, sammanställer partiernas ideologier och tidigare ställningstaganden i liknande frågor:

Parametrar.

Politikerna utgår ofta från sina fyra år fram tills nästa riksdags- eller kommunalval.

En dator kan mycket effektivare utföra en långsiktig prognos, på kanske mer än femtio år.

Självklart ska datorn ”Ernest” ha tillgång till alla de administrativa resurser och arkiv som  finns lagrade i andra datorer och nätverk idag:

Statistiska Centralbyrån, Migrationsverket, Trafikverket, Näringsdepartementet, Finansdepartementet, Naturvårdsverket, Utbildningsdepartementet, Bostadsdepartementet, Inrikesdepartementet, Utrikesdepartementet, Bostadsförmedlingen, Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, Finansdepartementet, Fackföreningar, Näringslivet, statliga verk, organisationer och nätverk.

Statsvetenskap handlar inte om subjektiva tyckanden, personliga (ofta dåligt underbyggda) åsikter eller spontana eller impulsiva känsloutbrott.

Låt Vetenskapen, objektivt och opersonligt, samköra fakta, ställa dem mot varandra, likt ett schackspel förutsäga kommande drag och finna många alternativa lösningar.

Tiden får sedan utvisa vilka av alternativen som är mest konstruktiva, effektiva och innanför ekonomiskt begränsade ramar.

Världen är inne i en globaliseringsfas.

Klimatförändringens konsekvenser är lika svåra att förutsäga som väderleksförändringarna.

Politikerna har ofta som mål att begränsa, istället för att tillåta. De stänger en dörr och bygger en mur, istället för att öppna gränser och kanaler.

Inte konstigt att det bland svenska folket uppstår ett politikerförakt!

Så:

Befria de sjukskrivna som kan arbeta!

Befria socialsekreterarna från vända papper och utreda!

Befria kommunalpolitiker och riksdagspolitiker från känslostormar och upprepande av ”mantran”.

Låt Digitaliseringen och Automatiseringen ersätta Den Mänskliga Faktor!

Tillåt människorna att bli aktiva medborgare, kreativa och öppna för nya idéer!

Låt Tusen Blommor Blomma!

(Ersätt otidsenliga ord och begrepp i både Sveriges nationalsång: ”Du Gamla, Du Fria” och ”Internationalen”. Traditioner som ingen förstår längre, hindrar medborgarnas förmåga till initiativ och att tänka ”outside the box”!)

Vad har Masha Gessen gemensamt med Ayn Rand?
 
De är kvinnor.
 
De har flytt Sovjetunionen / Ryssland, för att fly till USA.
 
Vad har Vladimir Putin gemensamt med Donald Trump och Kim Jong-Un?
 
De är män.
 
De är ledare i länder som har kärnvapen.
 
De upplever omvärlden som ett hot.
 
De lever kvar i en nostalgisk vision, eller önsketänkande.
 
Jag ser detta förstadium till Neoluddismen, som ett Industrialismens sönderfall.
 
I USA förlorar alltfler amerikaner tron på ”The American Dream”, den amerikanska drömmen.
 
I Ryssland, forna Sovjetunionen, balanserar landet fortfarande på knivseggen mellan Kommunismen, Totalitarismen och Oligarkerna.
 
I Nordkorea håller man folket fast i en föreställning om en återuppstående kommunism.
 
Liberalismens betydelsefulla ideal om Frihandel, Individualism och personlig och individuell ”Freedom”, frihet, håller mer och mer på att ersättas av Kollektivism och Centralstyrning.
 
I Konungariket Sverige påstås det att antalet vapen ökar. Att de med vapen idag, främst kriminella gäng, saknar ”vapenlicens”.
 
Regeringens förslag är att sätta in militära styrkor mot de beväpnade kriminella gängen.
Vad kännetecknar ett ”kriminellt gäng”?
 
Det består av män.
 
Det är hierarkiskt-totalitärt uppbyggt.
 
De är hänsynslösa, maktlystna och, framför allt, platsbundna och ”folkliga”.
”Folkliga” i betydelsen att de lyssnar på populärmusik, äter hamburgare, umgås på inte särskilt fashionabla restauranger och barer, har gärna attribut som fina bilar, dyra klockor, guldkedjor och guldarmband. De beter sig som ”nyrika”.
 
Vad kan de kriminella gängen i Sverige ha att gemensamt med Vladimir Putin, Donald Trump och Kim-Jong-Un?
 
De sätter sin egen säkerhet före andras frihet.
 
Deras maktställning baseras på hot om våld, eller regisserande av verkligt, psykiskt eller fysiskt, våld.
 
Deras livs- och världsåskådningar är att förverkliga ett totalitärt styre, med deras egna utvalda som en elit i toppen av hierarkin.
 
De för ett informationskrig mot demokrati, fakta och vetenskap som bygger på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.
 
I trots mot detta, har de ingenting emot att själva använda sig av sådana metoder och fakta, om det gynnar deras egna mål.
 
Snart ges i Sverige ut en ny version av skriften från Andra världskriget som ska delas ut till alla hushåll: ”Om Kriget kommer”.
 
Denna nya version kommer också att behandla teorier kring Klimatförändringens konsekvenser.
Ett hot som varken Donald Trump, Vladimir Putin, Kim-Jong-Un eller de kriminella gängen tar på allvar eller ens tror på.
 
Varför inte?
 
Min åsikt är att det går tillbaka till Industrialismen, ”Utvecklingen” och ”Framstegsandan”.
 
Hur behålla en maktställning, om marken under ens fötter ständigt är i rörelse och förflyttas åt alla tänkbara och otänkbara håll?
 
Alltså måste man, liksom i det forna Sovjetunionen och Warszawapakten,  bygga upp en teaterscen, en iscensättning och en illusion om att människorna, invånarna, undersåtarna, har det bättre, tryggare och säkrare innanför de egna gränserna och murarna, än ”De Andra”, främlingarna, utanför.
 
På så vis vill de förklara att de som är inneslutna och ”tillhöriga”, är privilegierade. De har tillgång till energier, resurser och domäner som de utanför saknar och lider brist på.
 
Just därför är de beroende av hierarkin, totalitarismen, och att Eliten behåller makten. 
För att kunna behålla makten, ”statuerar de exempel”, uppmuntrar till svek och angiveri, förklarar motståndare som ”förrädare” och sätter de, ur deras synvinkel, de ”kriminella”, i fängelse, mentalsjukhus och koncentrationsläger (typ Gulagarkipelagen), med isoleringsstraff, kollektiv bestraffning, rädsla för medmänniskor, osäkerhet och ovisshet, och, i värsta fall, hjärntvättning, tortyr eller avrättningar.
 
De försvarar sina handlingar med att dessa metoder är nödvändiga för att skydda demokratin, medborgarnas frihet, oberoende och ekonomiska resurser (eller brist på sådana resurser).
 
Ett problem är att makten, elitismen, totalitarismen, de antidemokratiska krafterna och fysiska våldet, är beroende av den sociala och psykologiska hierarkin.
 
Vad kommer att hända när Digitaliseringen ersätter Industrialismen?
 
Även Sverige är kvar i den industrialistiska samhällsordningen. Kanske redan inne i en postindustriell fas?
 
Digitaliseringen medför att de industriella maktstrukturerna inte längre kan upprätthållas. Bara en så enkel sak som när industriarbetarna ersätts av maskiner, robotar, drönare, datorstyrda ”smarta” program och automatisering.
 
Hur ska arbetarnas undergivenhet bevaras, när de inte längre är beroende av att anpassa sig, sköta sig och följa ett givet mönster?
 
När robotarna tar över mänskligt arbete, var ska då arbetarna, undersåtarna och de förtryckta ta vägen?
 
Ett mönster som inte ens makthavarna kan kontrollera?
 
Det kunde varken Sokrates, Platon, Thomas More, Charles Darwin, Karl Marx eller Ayn Rand förutse.
 
Varifrån ska Socialismen, Kommunismen och Kapitalismen hämta sina visioner om en messiansk domedag och de förtrycktas befrielse infrias, om maskinerna utför allt arbete?
 
Människan som en maskin.
 
Människan som en ”kugge i hjulet”.
 
Människan i ”ekorrhjulet”, eller i ”Grottes kvarn”.
 
Gud som en Urmakare och Universum som ett jättelikt urverk.
 
Gud som ”Deus-ex Machina”, En Gud i Maskinen.
 
Kroppen som en maskin.
 
Naturens processer som maskiner.
 
Den mänskliga faktorn.
 
Känslan och känslosamheten som ett hinder, mer än en digital sensor.
 
Hur hantera medborgare och ”undersåtar”, utan att betrakta dem som omedvetna och obildade maskiner och robotar?
 
Teoretiker varnar för ”Singulariteten” och Artificiell Intelligens.
 
Ska sexrobotar utrustas med etiska värden och värderingar?
 
Kan en människa ”våldta” sin egen robot?
 
Kan en robot påverka eller till och med trubba av människors förmåga till medkänsla och medlidande?
 
Till det kommer dessutom Klimatförändringens konsekvenser. Även dessa följer okontrollerbara rörelser.
 
Vissa företag, företagare och entreprenörer kommer förstås kunna ”hänga med” under en viss, begränsad tid.
 
Den digitala utvecklingen är periodisk. Ibland så långsam att den inte märks. Ibland med ljusets hastighet.
 
Under den industriella utvecklingen och Industrialismens födelse, gällde Francis Bacons berömda citat: ”Kunskap är Makt”.
Makten bestod i att förstå maskinerna och deras strukturer och förutsättningar.
Växlingen från kol till olja. från olja till elektricitet och från elektricitet till förnybara energikällor.
 
Digitaliseringens effekter, som Internet, sociala grupper, datoriseringen och automatiseringen, ger både oanade och oförutsägbara händelser.
Det gynnar grupper som både Sverigedemokraterna och rörelser som #METOO.
Nätverk och sammanslutningar som kan försvinna lika hastigt som de uppstod, eller övergå i en annan funktion eller med ett annat budskap.
 
Rädslan är underskattad. Utan den skulle vi människor varken vara uppmärksamma eller förberedda. Den kan utnyttjas av dem som önskar bevara ett tillstånd av bestående, oföränderligt och ett ”utopiskt, idealiskt Status Quo”.
 
Alla de som idag hänvisar till Charles Darwins Utvecklingsläran och Myten om det Naturliga Urvalet, inser förstås hur omöjlig detta önsketänkande är!
 
Siare, filosofer, ideologer och politiker har i alla tider försökt att överföra sina egna ideal in i framtiden.
Ändå har enorma imperier som Egypten, Aten, Romarriket, Brittiska Imperiet, Nazityskland och Sovjetunionen rasat samman och imploderat.
Varje maktcentrum har sitt bäst-före datum.
 
Victor Rangner
Lördagen den 20 januari 2018 e.v.t.

”Giles Saint Cooke, ägaren till världens största resekoncern, ville bygga en turistanläggning uppe på Mount Everest.

Självklart, anlitade Cooke den kände entreprenören och forskningsresanden: Ginger MacKensi!

Saint Cooke var en visionär, men med båda fötterna på marken. Han frågade Ginger:

          Är det alls möjligt att bygga ett hotell så högt upp?

          Ingenting är omöjligt, sa Ginger och knyckte på nacken.

Ryktet gick. Varför hade Gilles Saint Cooke valt ut just Ginger MacKensi till expeditionsledare?

Konkurrenterna blev avundsjuka och missunnsamma. Varför skulle hon ha allt? Var hon så äregirig?

De förutsåg hennes nederlag. Ginger skulle som högst nå till Basläger 1. Hade hon en makalös tur med vädret, kunde hon i bästa fall nå till Basläger 2.

Om hettan från solen låg på mot bergsväggarna, rasade lavinerna. Stormar drog in över genom dalgångarna. Även vana bergsbestigare tappade fattningen och drabbades av ”The Mountain Madness”.

Blinda av snö, irrade de ut över kanten och försvann för alltid.

Desmond Morris, hennes värste antagonist, uttalade sig i media:

          Nu tar sig Ginger vatten över huvudet. Varför inte överlåta en sån svår uppgift till nån som klarar av det?

Journalisten frågade:

          Vem skulle klara det bättre, än Ginger Mackensi?

          Ni ser honom framför er!

Morris hade förträngt Gingers trogne följeslagare, Jim. Han som, ensam och utan syrgas, bestigit Mount Everest, K2, Mount Blanc, Kilimanjaro, Matterhorn och Eigers Norra vägg. Om inte oturen varit framme, skulle han också ha hunnit med högsta berget på Antarktis, Vinson Massif.

Jim var en ensamflygare. Han hade på sin mycket begränsade fritid, rustat upp ett flygplansvrak, en Sopwich Camel från Första världskriget.

Just som han närmade sig Antarktis ogästvänliga mark, täcktes flygplanets övre vingpar av is. Självklart försökte Jim klättra upp på vingarna och, med en ishacka, ta bort det värsta. Hackan krävde en tvåhandsfattning. Han insåg sina begränsningar. Ursinnig återvände han till Eldslandet och berusade sig på Kava Kava.

Som Gingers förtrogne, följde Jim med henne till Kathmandu. Han hade en märklig egenskap. Var han än befann sig på jorden, hittade han rätt personer. Han gick in på baren Fresh Widow, beställde en flaska Kkukuri och kom ut med Tenzing Norgays sonson, sherpan Peter Tenzing Norgay.

Jim hade fullt förtroende för Gingers kunskaper. Med Peter skulle hon klara av uppdraget.

Jim festade vidare i Katmandu. Han umgicks med haremsdamer, rökte opium, dansade naken på det världsberömda innestället Chat Noir och, redlös, sattes i finkan. Senare skulle Ginger lösa ut honom för borgenssumman en miljon rupies.

Jim släpptes och Ginger sa:

          Hoppas du hade kul!

          Tack för att du hämtade mig.

          Vad gör man inte för en kompis?

Desmond Morris tog ledningen uppför berget. Ginger, med Peter som enda följeslagare, upptäckte honom på kanten till Dödzonen.

Morris, sherporna och bärarna kämpade uppför en brant isvägg. Väggen lossnade och hela följet försvann ner i ett moln av snö.

När snön lagt sig, upptäckte Ginger att Morris hängde kvar. Hur länge skulle linan hålla? De såg hur stegjärnen gled.

Ginger och Peter kom till undsättning. Morris var blå om läpparna. Huden hade antagit en likblek ton. Peter stoppade ner honom sovsäcken och skrek till Ginger:

          Hjälp mig att fira ner honom. Du klarar väl den sista biten själv?

Ginger tittade på klockan: 14:30. Hon ropade tillbaka:

          Inget problem. Ta ner honom till Basläger 1!

Ginger fortsatte upp mot toppen.

Armmusklerna hade domnat bort. Benen kändes som frusna kycklinglår. Flera gånger halkade hon på snöbeklädda isfläckar.

Fastän det var sent på eftermiddagen, utförde hon de nödvändiga mätningarna.

Giles Saint Cooke planerade att bygga hela anläggningen som på en hylla ovanför på toppen.

Med mörkret kom snöstormen. Ginger satte på sig skidglasögonen, drog upp täckjackans blixtlås till hakan och drog upp huvan.

Sent på natten återvände hon ner till Basläger 1. I tältet satt Peter och väntade. Morris huttrade. De drack chai te med härsket jaksmör och mycket socker.

När solen bröt fram över Himalaya, plockade Ginger fram sin satellittelefon och anropade sherpastationen. Hon och Peter firade ner Morris utför Khumbu-isfallet. Han hade förfrusit tre fingrar på höger hand och fyra tår på vänster fot.

          Ledsen kamrat, sa Peter till Morris, dem måste du kapa! Vill du att jag ska hjälpa dig?

          Bara hugg till, innan jag förfryser de andra också!

Saint Cooke vilade inte på hanen.

Han anlitade världens bästa håltagare, bergsprängare, ingenjörer och hissmontörer. Självaste Dalai Lama ledde öppningsceremonin till:

”Så nära Nirvana man kan komma: ”Sky is the Limit”. Världens högst belägna hotell- och turistanläggning. Namaste!”

 

Hur gick det för Desmond Morris?

Han hade förlorat allt han ägde på expeditionen.

Som en handikappad krigsveteran, satt han och tiggde i gathörnet vid Times Square, intill Lower East Side, i New York.

Av en ren slump, eller om Chomolungmas hand var framme, kom Ginger förbi:

          Vad gör du här? Följ med, så bjuder jag på kaffe och så många dubbel cheese du kan få i dig!

Hon presenterade Morris för Giles, som anställde honom på stående fot:

Desmond Morris, VD för Sky is the Limit.

Desmond gav Ginger en kram:

          Ginger MacKensi. Du är allt en hyvelns slitsa!

          Äh, sa Ginger generat. Du tar då i!

De förblev vänner resten av livet.

I Sky is The Limit, stod alltid en svit reserverad för henne. På en plakett av renaste platina läste gästerna:

”Ginger MacKensi. Goddess of Mount Everest.”

Miljardärerna, i sina IAI Westwind privatjetplan, landade på Kathmandus flygplats. De for med Apachehelikoptrar bort till en specialbyggd plattform nedanför South West Face.

I rockar av äkta lamaull, öppnade hissförarna dörrarna in i bergsrummet.

Färden upp till Sky is the Limit, tog endast fem minuter. Miljardärerna var blasé:

          Ska det verkligen behöva ta så lång tid?

VD Desmond Morris hälsade varje gäst välkommen. Portiererna stod på rad i västibulen. Uniformernas guldrevär blänkte.

En av dem gick fram till Mister and Mistress Smith:

          Välkomna till Sky is the Limit! Mitt namn är William, särskilt utvald till Er tjänst.

William höll en fjärrkontroll i handen. Han tryckte på en knapp och bärarroboten lastade väskorna på bagageutrymmet bak.

Framme vid sviten låste William upp:

          Önskas något annat? Roomserviceautomaten finns på bekvämt avstånd från sängen. Androidpåkläderskorna är sekretessbelagda. De varken ser eller hör.

John och Jane klädde av sig, älskade, duschade i hett bergsvatten och kylde av med i en swimmingpool fyllt av snö.

Efter att ha bytt till aftonkläder visade William dem vägen till restaurangen:

”Hillary and Tenzing Steakhouse & Bar”.

Hovmästaren Jeeves stötte marskalksstaven i golvet och utropade:

          Mister John and Mistress Jane… Smith!

Gästerna bugade och vinkade. Pianisten Sam Bogart spelade favoritlåten: ”As time goes by”.

Jeeves viskade beklagande:

          Tyvärr, men majonnäsen är inte riktigt klar.

Irriterad, gav Jane det långa cigarettmunstycket en snärt. Från toppen av rökverket föll askan ned på den av små barn vävda arabiska mattan.

Vips var en städroboten framme med dammsugarmunstycket.

          Majonnäsen inte klar? Vem tror de att vi är, sa John.

Jane drog ännu ett djupt halsbloss och blåste röken på Jeeves. Han hostade:

          Kocken är en slyngel. Honom ska jag avskeda!

          Ni gör som ni vill, men inte för vår skull. Men en fadäs till och vi framför vår klagan direkt till vår gode vän Giles.

Jeeves var van vid sådana hot:

          Medan Ni väntar, vad får jag bjuda på?

          Jag vill ha en dry martini, en dubbel, sa miljardären.

          Gin fizz, tack! Skakad och inte rörd. Kom ihåg att isen ska hämtas färsk utifrån berget. Limen ska vara ekologiskt odlad, från Islands växthus!

          Alldeles strax!

Jane drog ett djupt, askade på mattan och suckade:

          Att allt ska ta en sådan tid…

Prolog.

Neoluddismen.

Jim Legg tittade på Turid:

          Lyssnar du?

          Nja, du får nog säga det en gång till…

          Om Ned Ludd, ludditerna och Neoluddismen?

Turid tänkte efter:

   Jo, jag har nog hört talas om dem, men Neoluddisterna, vilka är det?

   Ned Ludd, om han nånsin har funnits, levde i England, början av 1800-talet. Ludd, när han slagit sönder två stickmaskiner, blev till en förebild och en symbol. I skydd av mörkret gick anonyma män in i fabrikerna och slog sönder maskinerna. De lämnade efter sig meddelandet: ”Ned Ludd gjorde det”. Därför kallades de för ”ludditerna”. De protesterade och förstörde, för att tekniken och mekaniken tog ifrån dem möjligheterna till att försörja sina familjer. Maskinerna blev deras värsta konkurrenter. De ville ha sina jobb tillbaka. Men vem kan stoppa utvecklingen?

   Får se nu, Jim, om jag hänger med i dina snabba kast? Vi befinner oss vid Dreva bruk och på gatan mellan verkstäderna. Efter att ha läst en berättelse om den Vetenskapliga revolutionen, som Kristin och jag skrev för mer än tio år sen, sträcker du ut armarna och talar om nåt du säger är en ”ådra”. Har jag fattat rätt?

 

Kristin och Turid kunde då inte veta att deras fantasier i skulle få en avgörande betydelse i framtiden: ”Liten tuva välter ofta stort lass”.

Turid var vuxen. Hon mötte en man från England, som hette Jim Legg.

Tiden var lämplig för en vårstädning. Turid röjde uppe på vinden och bar ner kartonger. Äntligen dags att rensa ur och kasta bort. Hon och sambon Jim Legg bodde i en stuga alldeles i närheten av Dreva herrgård.  Turid öppnade kartonger och tittade. En med leksakerna från barndomen. En annan innehöll skolböcker och kollegieblock. Ingenting att spara. Dög bra som tändvirke. En sista koll. Vad är det här för pärm?

          Jim, titta här! Kristin och jag skrev den här boken. Jag var bara nio år. Det var nog mest hon som hittade på, men jag var med och skrev. Vi samlade allt i den här ringpärmen.

Jim Legg satte sig i soffan, bläddrade och läste. Han sa förvånat:

          Precis vad jag har sökt efter. Lustigt!

          Så märkvärdig är den väl inte?

          Jo, det är den visst. Otroligt!

Han lade sig i soffan. Turid trodde att han skämtade. Han reste sig upp och gick som i trans ut, förbi herrgårdsbyggnaden och fortsatte bort mot hantverkarlängorna. Turid blev orolig. Hade han fått solsting? Vad höll han på med?

Jim Legg ställde sig mitt på gatan och stirrade bort mot skogsbrynet och horisonten. Under skorna, mellan kullerstenarna, växte timotejen i höga tuvor.

Från smedjan hördes inga hammarslag. Från husen inga fruar som ropade eller barn som skrek. Hantverkarna hade givit sig iväg och längorna tomma och öde.

Turid frågade:

          Jim. Vad gör du för nåt?

          Ett antagande.

Som om han semaforerade, sträckte han ut armar och händer. Den vänstra i riktning västerut, bort mot skogsbrynet och stallet. Den högra pekade österut, mot brukskyrkan och ängen med korna. Turid förstod ingenting.

Jim var omskakad:

          Ser du inte?

          Ser vadå?

          Ådran!

          Vad då för ådra? Letar du vatten?

          Inte alls. Ådrans källa, alltings ursprung, finns nånstans där bortom skogen!

Han pekade åt andra hållet:

          Och där, kyrkan och ängen? Ser du?

          Ja, vad är det med det?

          Ådran fortsätter ut i rymden, universum, evigheten och ännu längre bort. Just det som du och Kristin har skrivit om. Är inte det märkligt?

          Äh, vi hittade bara på! Det var inget märkvärdigt. Bara kul skull ville vi skriva en bok tillsammans: en krönika.

          Det har du aldrig berättat för mig.

          Jag var bara nio år. Jag var alldeles tokig i upptäcker och uppfinningar. Kristin föreslog att de skulle ha nån ordning. Kronologisk, du vet.

          Hur kom ni på det?

          Vi skulle åka på semester, till Trallholmen. Kristin kom in i mitt rum och sa att hon hade en idé.

          Trallholmen? Har jag aldrig hört talas om. Var finns den?

          Nånstans ute i skärgården… Roslagens skärgård.

          Berätta mera.

          Då måste jag hämta Everts anteckningar. Han har skrivit om det där. Den ligger väl också i nån kartong, nånstans.