Bull Shotgun Paintings During his later years in Kansas, Burroughs developed a painting technique whereby he created abstract compositions by placing spray paint cans in front of, and some distance from, blank canvasses, and then shooting at the paint cans with a shotgun. These splattered canvasses were exposed in various Galleries during the early 1990s. In an interview with […]

via Weapons of Unique Creation — Loud Alien Noize

Annonser

The William Tell Act Tragedy ”I am forced to the appalling conclusion that I would never have become a writer but for Joan’s death, and to a realization of the extent to which this event has motivated and formulated my writing. I live with the constant threat of possession, and a constant need to escape […]

via How Burroughs Accidently Killed Joan Vollmer — Loud Alien Noize

http://www.dramaten.se/medverkande/rollboken/Person/4580

I dag, den 15 september 2017, kan jag dela in mina konstnärliga intressen i tre avsnitt:

1) Var med och staterade i Ingmar Bergmans uppsättning av Woyzeck på Dramaten. Tror att jag var en 10 – 11 år. Av den anledningen finns jag kvar i Dramatens register och står fortfarande kvar som: ”Öjvind Rangner, Skådespelare”. Lite kul!  🙂

Var med i några teveprogram på TV2, när jag var 12 år. Producent var Margareta Strömstedt.

Göran Sarring var Regiassistent för Ingmar Bergman. Göran Sarring var också lärare på, som den hette då: Statens Scenskola, ute i Svensk Filmindustris ”Filmstaden”. Där kom jag med och spelade rollen ”Pojken” i Samuel Becketts pjäs: ”I Väntan på Godot”. Jan Jönson spelade Estragon/Pozzy och Per Wiklund spelade Vladimir/Lucky.

Vi turnerade med den via Riksteatern på skolor runt i Stockholm och Uppsala.

Spelade också pjäsen på Storan i Göteborg. Avslutade med att spela den på August Strindbergs Intima Teatern i Stockholm.

Därmed var Teatern ett avslutat kapitel.

2) Arbetade i sex år som medhjälpare/assistent åt konstprofessorn och konstnären/grafikern Nils G. Stenquist, i hans ateljé på första våningen i Malongen, uppgång 1A, på Malmgårdsvägen, vid Nytorget i Stockholm.

Samtidigt gick jag på Grundskolan för Konstnärlig Utbildning, Gerlesborgs Målarskola, i Gröndal och gjorde militärtjänsten år 1978 som ”Tecknarbiträde”, på CKF, Kustflottans Stab, stationerad på M03, minfatyget Visborg, hemmahamn i Visby, men som ofta låg vid Berga vid Hårsfjärden.

Läste Konstvetenskap vid Stockholms Universitet.

3) Där jag befinner mig nu. Då jag höll på med konsten, var jag kluven till vad jag egentligen ville hålla på med: Skönlitteratur eller Konst?

Det blev Konsten, men Litteraturen blev allt intressantare. Jag skrev om och om igen, men det var som om jag inte hade något att säga. Det blev ingenting, men jag kunde inte låta bli att försöka.

Så lossnade allt, den 26 juni år 2015. Jag skrev en kladd, eller ”plot”, åtta sidor om dagen och, efter drygt ett år: 4 500 sidor. Så nu har jag börjat redigera dessa och är, efter ett halvår, fortfarande kvar i Kapitel 1 i Bok 1.

Men, lyssnar man på experter, så ska man ”tajta till” texten, så mycket man kan. Det tror jag på.

Skrivandet blir, som James Joyce uttryckte det: ”A Work in Progress”. Det tar aldrig slut. Om jag fortsätter att redigera mina tio böcker, de 4 500 sidorna, så räknar jag med att bli färdig om 45 år och då har jag nått den aktningsvärda åldern av 105 år.

Om jag skulle ha några år till, efter det, så skulle jag nog försöka mig på Musiken också. Men det är väl att hoppas för mycket?

Mitt liv är som att leva i en såpbubbla av fantasi, som alltid hotas av att spricka, till ingenting. Fantasin är allt och utanför finns bara den oändliga, eviga, svarta och tomma rymden…

Victor Rangners (Graatass’s) Inspirationsdryck:
 
(Använder en plastmugg som rymmer 0,5 liter vätska)
Pulverblandning:
2 delar pulverkaffe (använder själv ICA:s egna billiga pulverkaffe för cirka 25 kronor/burken)
2 delar kakao
0,5 del ingefära i pulver
0,5 del kardemumma i pulver
 
en kaffesked med blandningen lägg i plastmuggen.
Slå på 2,5 dl hett vatten
och 2,5 dl (helst) Arlas laktosfria mjölk
 
Drycken kan drickas ljummen eller rumstempererad.
 
När jag sitter och skriver, mellan kl.05:30 – 08:30, dricker jag tre sådana muggar, så det blir en mugg i timmen.
 
Inget annat till.

Så var det då.

Vad skulle hon behöva ha med till Tallholmen? Kristin hade lagt fram allt på sängen. De hade hyrt ett hus och inte leva i tält på någon campingplats. Hon tittade på klockan. Packningen fick vänta…

Kristin ropade:

          Är det någon som känner för en promenad?

Inget svar…

Hon visste att Rudolf var i ateljén och plockade ihop konstnärsgrejorna inför resan.

Försiktigt gläntade hon på Johans dörr. Han stod på knä med hörlurarna på, mixtrade med datorn och såg irriterad ut. Turid på golvet i sitt rum och läste en bok. Kristin frågade igen och Turid svarade:

          Jag skulle gärna följa med, men den här Amundsen var en förebild för dagens upptäckare!

Hundrastningarna följde ett uppgjort schema:

På vardagsmorgnarna tog Rudolf med Tummen på en sväng runt kvarteret. Hemma igen, hällde han hundmaten i skålen och bytte gammalt vatten mot fräscht. När det var klart, sa han adjö till Tummen, tog axelväskan med smörgåspaket och lunchbox och stängde dörren bakom sig. Någon gång, när Kristin var tvungen att gå på möte, följde hunden med Rudolf till ateljén.

Kristin skötte sitt företag hemifrån. Efter första arbetspasset, skulle hon och Tummen gå ut på lunch. Han svansade runt och gnällde: ”Nu sker snart en olycka!” Hon reste sig upp, kastade en sista blick på arbetsbordet och satte kopplet på Tummen.

När barnen kommit hem från skolan, var det deras tur. Enligt köksalmanackan hade Johan hand om dagarna med jämt datum och Turid de udda. Kristin hade sagt:

          En gång för alla; om ni vill byta med varandra, så, omedelbart, skriv upp det i köksalmanackan!

Barnen gick upp med Tummen till Vanadislunden. Johan och hans kompisar kastade boll som hunden sprang efter. Ett enkelt nöje som Tummen älskade. Turid och Tummen lekte kurragömma. Tummen stod och luktade på något och Turid gömde sig. Hon ropade: ”Här!” Han tittade omkring sig, letade och satte nosen i marken.

Tillsammans gick föräldrarna ut på dagens sista promenad. Tummen tog god tid på sig och de kunde, i lugn och ro, planera inför morgondagen.

På helgerna var Kristin tidigt uppe: Lättja betalde inga räkningar. Hon duschade, klädde sig och skedade upp hundmaten:

          Tummen, mat! Varsågod!

Han sov med magen i vädret, vaknade, sträckte på den korta kroppen och gäspade. I ett språng, stod han framför skålen och glufsade i sig allt. Någon sekund senare var skålen tom. Tummen tittade ner i skålen och slickade på bottnen. Med sorgsna ögon, blickade han upp mot Kristin: ”Finns det inget mer? Bara lite till!”

Hon höll på att ge med sig, med risk för att han skulle beskylla henne för hänsynslös känslokyla, svarade hon:

          Du blir för tjock!

Han lunkade moloken bort till vattenskålen, slaskade ner köksgolvet och återvände till beabädden.

Bara hon och hunden var vakna. Kristin tog med sig frukosten till arbetsbordet. Hon försjönk i sina uppdrag och kaffet kallnade. Tummen tittade in och vägguret visade på kvart i nio. Hon klädde på sig. Tyst smög de ut i trapphuset.

Klockan nio gick Kristin och Tummen längsmed Vanadisvägens allé och bort mot Röda bergen. Då och då, stannade han till, ”läste dagens tidning”, luktade och markerade revir. Kristin stod bredvid och väntade. För att ha någonting att göra, kom hon att tänka på hur berömda människor levt, förr.

Rudolf och Kristin satt vid middagsbordet och talade om konstnärsbiografier, författarnas brev och forskarnas dagböcker. Samtalen som väckt Turids intresse för upptäckare och uppfinnare.

Före 1900-talet var så gott som alla beroende av att arbeta med sina kroppar och använda enkla redskap. Genier som René Descartes, Isaac Newton, Christofer Polhem och Charles Darwin gavs möjlighet till att studera. Men, liksom alla andra, var de beroende av ljuset från solen. De steg upp tidigt, arbetade fram till lunch och, efter en stunds vila; dagens promenad. Tankarna vilade, lungorna andades in frisk luft och blodomloppet spred ut syret till leder och muskler.

I ensamhet, eller tillsammans med en kollega, gick han med sin spatserkäpp, förbi rådhuset, över torget och ut i skog och mark. Våren doftade av mylla. Fåglarna sjöng. Bland buskar och träd, sprang kronhjortar och harar. Vandraren öppnade sinnena och studerade människors vanor, djurens beteenden och naturens metamorfoser.

Franska impressionister, som Manet, Monet och Degas, flyttade från dystra ateljéer och ut till verklighetens fria luft. August Strindberg skrev mästerverket: ”Röda Rummet”. Hjalmar Söderberg beskrev Martins Bircks existentiella förtvivlan: ”Gud, ge mig ett tecken!” Eller, Doktor Glas i sina melankoliska tankar kring Helga, hör klockklangen från Jacobs kyrka.

I nutidens stressade liv, föredrog medborgarna hellre snabba men kortsiktiga resultat. Promenaderna och vandrandet, ersattes av: Workout, intervallträning på asfalterade vägar, nautilusmaskiner eller motion på rullskidor. En simpel hundpromenad, imponerade knappast på varken arbetskamrater eller vänner: ”Hundar tar tid och är till besvär!”

Kristin och Tummen gick fram till några andra ägare och deras hundar. De hälsade. Hundarna viftade på svansarna och nosade varandra därbak. Ägarna log åt deras beteenden och frågade:

          Är det en hane eller tik? Vad är det för ras? Vad heter hunden? Hur gammal är den?

Vad hundarna hette kände alla till, men värre var det med ägarna. Kristin lärde känna dem som hade samma tider som hon. De utbytte några artiga fraser och fortsatte sedan åt var sitt håll.

Kristin och Tummen rundade rondellen vid Vanadisplan, fortsatte över Gävlegatan, Sankt Eriksgatan och ner till Norra stationsgatan. Långtradarna brusade förbi och hon höll hårt i kopplet. Borta vid Sankt Eriksparken fanns ännu ett grönområde. Tummen drog iväg, stanna upp, nosade, vände runt, nosade igen, kissade och sprätte med tassarna. De gick uppför Dannemoragatan och var hemma igen. Bilismen ökade, vägarna breddades och alléerna försvann. Stadsarkitekterna tog ingen hänsyn till varken de gåendes eller hundarnas vardagsbehov.

I tamburen tog hon av Tummen kopplet. Han sprang ut i köket och drack vatten. Nu hade Kristin bestämt sig för vad hon skulle ha med till Tallholmen!

På vardagsmorgnarna, när Rudolf gått till arbetet och barnen till skolan, gällde andra rutiner:

Kristin satt och arbetade i träningsoverallen. Vägguret visade halv tio. Hon tryckte ner fötterna i jympaskorna, kopplade bältesväskan om midjan och tryckte ned kepsen på huvudet. De sprang ut på gatan. Hon flåsade och han inte ens uppnått marschfart.

De sprang, strax före tio, över Odengatan, framför trappan till Stadsbiblioteket och in i parken. För att få upp pulsen, ökade Kristin farten efter vattenfallet. Tummen drog henne fram i kopplet, bort till Handelshögskolan och uppför stigen till observatoriet. Kentauren spände sin båge, bort mot Gasklockan vid Värtahamnen. De var framme.

Tummen gav ifrån sig glada skall, gjorde ett krumsprång och slet sig. Han sprang iväg, med kopplet efter sig, bort till hundkompisarna. Kristin gick fram till hundgänget, stödde händerna mot knäna och tog några djupa andetag. Medan hon stod och stretchade, fortsatte hundarna med Tummen låtsasanfall, tafatt och brottning. Tummen stannade upp för att hämta andan. Han flämtade och hon satte på honom kopplet. Kristin sa adjö till gänget, tog stigen ner mot Drottninggatan och gick Observatoriegatan bort till Vasaparken. De rundade gräsmattan, upp till Odengatan och över till Café Ritorno.

Klockan visade på halv elva. Lunchgästerna var ännu inte där. Kristin hade tur. Stambordet i solen var ledigt. Servitrisen kom förbi:

          Hej, Kristin! Det vanliga?

          Hej, Anita! Ja tack!

Hon öppnade portföljen, tog upp skissblocket: Plano storlek ”F1” och tuschpennan, av märket Pelican.

Anita kom med brickan: En stor kopp cappuccino. På en assiett: Limpsmörgåsen med ost, skinka och en halv tomat. Bredvid på fatet låg chokladbiskvin med nybakad mandelbotten. Kristin plockade fram sitt kontokort. Anita kom tillbaka med notan och, till Tummen: En skål friskt vatten en skiva kokt skinka. Kristin betalade och Tummen smackade.

Hon åt upp smörgåsen, smakade på kaffet och naggade i kanten på biskvien. Anita var på väg till en annan gäst. Kristin passade på att berömma:

          Gott som Alltid!

Anita nickade och log.

Tummen drack lade sig under bordet och blundade.

Arbetsögonen skannade av omgivningen och sökte efter intressanta människor och motiv. Hon hann med några teckningar. Lunchgästerna markerade stolar och ställde sig i kön. Kristin packade ihop sina saker och väckte Tummen.

Hemma på arbetsbordet låg ett manuskript och väntade: Nyöversättningen av Alexandre Dumas den Äldres: ”De Tre Musketörerna”. Hon höll just på med att illustrera texten: ”D’Artagnan kom in med dragen värja”. För att hålla ”deadline”, insåg Kristin, måste hon ta med arbetet till Tallholmen. Annars skulle hon inte kunna hålla ”deadline”.

Som en blixt från klar himmel, fanns idéerna färdiga i huvudet. Då måste hon vara beredd och fånga in dem på ett papper. Arbetsväskan med laptop, skrivare, manus och skissblock vägde en del. Tur att de hade bil. 

Jag började skriva på mina böcker, för drygt två år sedan: Den 26 juni, år 2015.
Varje dag, eller om det är inbillning eller önsketänkande, tycker jag mig se att människorna fortsätter i den riktning jag ansett som möjlig och trolig i min version av ”speculative fiction”.
Men, vilket jag finner både roligt, intressant och spännande, är att jag kan uppdatera, uppgradera och korrigera böckernas form och innehåll, allteftersom jag redigerar texten.
Den första boken är förstås bara en presentation av Familjen Frånlandsvind och deras gemensamma syn på livet.
Pappa Rudolf som konstnär.
Mamma Kristin som illustratör.
Sonen Johan med ett ökande intresse för flickvännen Ylva, datorer, spel och teknik.
Dottern Turid som, hängivet, läser allt hon kommer över om: Vetenskap, forskning, upptäckter och uppfinningar.
 
Familjen har sina rötter ute i Roslagen, Stockholm, Vasastan och, framför allt, tillbaka till Upplysningstiden, Rationalismen och Materialismen.
När konflikterna ökar mellan Neoluddister och Neoidealister, föredrar Frånlandsvinds att hellre satsa på Framtiden, än att skapa en ny version av Mänsklighetens förflutna:
 
Utan historia och förankringar tillbaka till erfarenheter från förr, finns ingen grund att stå på.
 
Utan framtiden; att uppleva nuet och finna möjliga och alternativa riktningar bortom det ovissa, osäkra och okända:
Inga visioner, spekulationer och förebyggande insatser mot kommande olyckshändelser, katastrofer och Klimatförändringen.
 
Utan, om än missvisande, fantasier och föreställningar om framtiden, kommer människorna stå handfallna, ”inlärt hjälplösa” och förfalla ner i defaitism och apati.
 
När människorna inte längre kan kontrollera sin egen situation, förväntar man sig att det ska komma en ”frälsare” som ska ta hand om ”de utvalda”, ”eliten”, ”de goda” eller som följt den gällande normen.
 
Om det är Människan som orsakat Klimatförändringen, eller inte, har ingen betydelse, när det är Klimatförändringens konsekvenser som påverkar alla; fattig som rik.

Så var det då.

Vad skulle hon behöva på Tallholmen? Kristin hade lagt fram allt på sängen. De hade hyrt ett hus och inte campa i ett tält. Hon tittade på klockan. Dags för promenad! Packningen fick vänta…

Kristin ropade:

          Är det någon som känner för en promenad?

Inget svar…

Först gläntade hon på Johans dörr. Han hade hörlurarna på, mixtrade med datorn och såg irriterad ut. Turid låg på golvet i sitt rum, tittade upp och sa att hon inte kunde slita sig från boken om Amundsen. Rudolf var i ateljén och ta med sig konstnärsgrejorna.

Rastningarna med Tummen följde ett uppgjort schema.

Tidigt på vardagsmorgnarna, innan Rudolf gick iväg till sin arbetsplats, gjorde han och hunden en kort sväng runt kvarteret.

Kristin skötte sitt företag hemifrån. De få gånger som Kristin skulle på möten, tog Rudolf med hunden till ateljén. Tummens ansvar var att få upp henne från stolen och ta en paus. Hon behövde röra på sig. Dag efter dag följde de samma ritual och gick iväg på lunch. Efter skolan, var det barnens tur. Johan rastade Tummen på dagar med jämt datum och Turid de med udda. Kristin hade sagt till:

          För att slippa bråk, vill jag att ni, omedelbart, antecknar byten i köksalmanackan!

Barnen brukade ta Tummen med upp till Vanadislunden, leka och kasta boll. Före de gick och lade sig, gick föräldrarna ut på promenad tillsammans och rastade hunden.

Kristin vaknade tidigt på helgerna: Utan arbete, inga räkningar betalda. Hon duschade, klädde sig, lagade frukost till sig själv, öppnade kylskåpet och skedade upp hundmaten:

          Tummen, mat! Varsågod!

Han sov med magen i vädret, vaknade, sträckte på den korta kroppen och gäspade. Med ett språng, stod han framför skålen och glufsade i sig allt. Med en vädjande blick, frågade Tummen: Finns det inget mer?

Matskålen förblev tom. Han drack vatten och återvände till beabädden.

Kristin åt frukost, medan hon arbetade. Klockan på väggen visade på halv nio.

I fint väder gick Kristin och Tummen längsmed Vanadisvägens allé och bort mot Röda bergen. Han stannade till vid ett träd, ”läste dagens tidning”, luktade och markerade revir. Kristin väntade på att han skulle bli färdig och filosoferade om konstnärer, författare och forskare.

Biograferna hade läst deras dagböcker och brev. Andra vanor gällde på den tiden. De var tidigt uppe, arbetade hela förmiddagen fram till dagens promenad. Tankeverksamheten fick vila och kropparna den nödvändiga rörelsen. Ensamma eller tillsammans med någon kollega, spatserade han, för det var nästan alltid en man, ut i staden, förbi rådhuset, över torget och genom parken. Han öppnade sinnena och upplevde människor, djur och natur.

Franska impressionister, som Manet, Monet och Degas, gick ut för att fånga verklighetens färger och former på plats. August Strindberg skrev mästerverket: ”Röda Rummet”. I romanen ”Martin Bircks ungdom”, skrev Hjalmar Söderberg om Martins existentiella förtvivlan: ”Gud, ge mig ett tecken!” Eller, när Doktor Glas i sina melankoliska tankar kring Helga, hör klockklangen från Jacobs kyrka.

Kristin tänkte: Människorna föredrog hellre, i 2000-talets stressade samhällsliv: Effektiva metoder och hastiga, men bekväma rörelser: Workout, joggning, nautilusmaskiner eller cykling med hundra växlar. En vanlig promenad med hunden, gav varken rätt flås eller vännernas beröm. De var bara till besvär!

Tummen mötte hundar och Kristin deras hussar och mattar. Hundarna viftade på svansarna och nosade varandra därbak. Ägarna log åt deras beteenden och frågade varandra:

          Är det en hane eller tik? Vad är det för ras? Vad heter hunden? Hur gammal är den?

Vad hundarna hette, lärde de sig snabbt, men om ägarna visste de ingenting. När hundarna var färdiga med sitt, utbytte människorna några artiga fraser och fortsatte åt var sitt håll. Kristin lärde känna dem som hade samma tider som hon. Andra, med andra vanor, förblev främmande.

Kristin och Tummen rundade rondellen vid Vanadisplan, fortsatte över Gävlegatan och Sankt Eriksgatan, ner till Norra stationsgatan. Långtradarna brusade förbi och hon höll hårt i kopplet. I Sankt Eriksparken fanns ännu ett grönområde. Tummen drog iväg, stanna upp, nosade, vände runt, nosade igen, kissade och sprätte med tassarna. Efter att ha gått uppför Dannemoragatan var de hemma igen. Vägen var inte så rolig för hundar. Bilismen ökade, vägarna breddades och alléerna försvann. Stadsarkitekterna tog ingen hänsyn till sällskapshundarnas vardagsbehov.

I tamburen tog hon av Tummen kopplet. Han sprang ut i köket och drack vatten. Nu hade Kristin bestämt sig för vad hon skulle ha med.

På vardagsmorgnarna gällde andra rutiner. Kristin hade redan på sig träningsoverallen. När vägguret visade halv tio, tryckte hon ner fötterna i jympaskorna, satte bältesväskan om midjan och kepsen på huvudet. Hon joggade ut på gatan och Tummen lunkade på. När hon sprang, hade han inte ens uppnått marschfart.

Strax efter tio, sprang de över Odengatan, framför trappan till Stadsbiblioteket, in i parken och förbi vattenfallet. Kristin ökade farten. Hon ville få upp pulsen och halvsprang stigen som brant ledde upp till Observatoriekullen. Tummen gjorde ett krumsprång, skällde i kopplet. Hon siktade kentauren med bågen. De var framme. Kristin stödde sig mot knäna, tog några djupa andetag och stretchade. Hon tappade kopplet och Tummen slet sig. Med kopplet efter sig, sprang han runt, lekte och brottades. Kristin kallade på honom och han kom lydigt tillbaka. Han flämtade och hon fick tag i kopplet. Kristin sa adjö till gänget, tog stigen ner mot Drottninggatan och fortsatte Observatoriegatan bort till Vasaparken. De tvärade genom parken och fram till Odengatan. Där låg Café Ritorno.

Kristin och Tummen fortsatte Observatoriegatan bort till Vasaparken, tvärade och gick över Odengatan, till Café Ritorno. Klockan visade på halv elva. Lunchgästerna hade ännu inte hunnit dit. Kristin hade tur. Stambord i solen var ledigt. Servitrisen kom förbi:

          Hej, Kristin! Det vanliga?

          Hej, Anita! Ja tack!

Hon öppnade portföljen, tog upp skissblocket: Plano storlek ”F1” och tuschpennan, av märket Pelican.

Anita ställde fram: En stor kopp cappuccino, assietten med limpsmörgås och, som pålägg; ost, skinka och en halv tomat. Chokladbiskvin med nybakad mandelbotten låg bredvid. Anita kom tillbaka med en skål friskt vatten och gav Tummen en bit skinka. Han smackade och Kristin tackade.

Hon åt upp smörgåsen, smakade på kaffet och naggade i kanten på biskvien. Anita kom förbi och Kristin berömde:

          Gott som Alltid!

Anita log och gick iväg till nästa gäst.

Tummen drack vatten och trött efter leken, lade sig under bordet och blundade.

Kristins arbetsögon skannade efter intressanta människor och hann med några teckningar, innan lunchgästerna kom.

Hemma igen, på arbetsbordet, låg ett manuskript och väntade. en nyöversättning av Alexandre Dumas den Äldres: ”De Tre Musketörerna”. Hon höll på med illustrationen till texten: ”D’Artagnan kom in med dragen värja”, insåg att, om hon inte tog med sig den till Tallholmen, skulle hon inte bli kunna hålla ”deadline”. Fram med arbetsväskan och stoppa ner laptop, skrivare, manus och skissblock. När som helst, som blixt från klar himmel, fanns idéerna färdiga i huvudet. Allt hon behövde göra, var att få ner dem på papperet.